NYHET Dokumentären "Mot Andra Världar", om det svenska rollspelsundret, på SVT Play 6 september

[Henke]

(Känns som det här börjar bli lite OT ?)

 

[Ymir]

Det kan nog vara de här som är förklaringen isåfall. Hur mycket ett spel syns säger ju inte hur mycket det spelas, och det blir ju lätt en anekdotiskt och inkorrekt bild man får av hur mycket spel används. Men stämmer det inte att Eon kanske framför allt är uthålligt även om det inte i sig syns och hörs så mycket?

Kan man tänka sig att det gäller generellt för spel mer riktade mot kampanjspel? De har inte samma möjlighet att synas på konvent etc.

Jag noterar att Eon syns först på plats 155 på sfboks försäljningslista, men återigen svårt att säga om det tex säger något om Eons försäljningssiffror.

Jag vet inte varför Eon syns så lite, och om det verkligen stämmer. Faktum är, jag är osäker på att det stämmer. Eon har ju en nära nog konstant Fenix-närvaro tex, mycket mycket mer än något av Fria Ligans spel. Eon har också på senare år nästan alltid ett officiellt arrangemang på Gothcon. Jag tror inte att spel ämnade för kampanjspel på något vis har en black om foten heller - Western producerar ju googoler konventsscenarion.


Ibland kan jag undra om inte Eons problem snarare är att det har en stor grupp av hanters som dissar det så fort det tas upp i diskussioner. Inget annat levande spel i rollspelsverige verkade mobbat på det sättet, men faaan vad folk älskar att tjata om hur mycket de ogillar Eon (ofta baserat på 15 år gamla intryck). Men detta kan ju möjligen vara en nästan ofrånkomlig konsekvens av Eons mycket höga ålder. Alla har en relation till det, på ett sätt de inte tvunget har till Fria Ligans spel.

men jag vet inte. Det är ett mysterium för mig varför Eon framstår som en sådan doldis. Om det nu ens gör det.

 

[luddwig]

En sak som slår mig här är att när rollspelsdöden diskuteras är det oftast (alltid?) dataspelen som blir skurken. I mitt fall var det så att vi gick över till att spela spel på engelska c 1990, och sedan fortsatte vi med det. Vi spelade lika mycket rollspel som förr, men köpte inga (eller få i alla fall) produkter på svenska. Mellan Barbia (1989) och Svavinter (2012) köpte jag nog bara Mutant UAs grundbok och lite Western. Har andra samma erfarenheter?

Jag vet att det in mina kretsar fanns en uppfattning om att spela svenska rollspel var lite töntigt.

För mig var det på samma sätt. Jag och mina spelvänner upplevde att Äventyrsspels produkter i stor utsträckning fick en annan känsla/attityd från -91 och den passade inte oss. Jag skulle inte kalla den töntigare, snarare påklistrat tuffare. Därför bytte vi till engelska spel som ADD och Star Wars. Något tal om att sluta spela rollspel var det aldrig.

 

[Gabrielle de Bourg]

Nu när vi snackar rollspelsdöden finns det ett perspektiv jag gärna vill ta upp, som ligger närmare perspektivet som tas upp i dokumentären:
Rollspelens död som en popkulturell faktor.

För rollspelen dog inte i och med att Äventyrsspel gick under, men det var snarare en effekt av att rollspel sågs som allt mer nischade. Och även om vi hade flera starka spel under "den mörka åldern" i Eon, Trudvang och M:UA så är perspektivet jag (främst) hör från den här eran rätt präglat av relativt inbitna rollspelare.

Jag själv började spela rollspel 2010 och då kändes det som en relativt främmande hobby, säger jag som ändå var rätt inbitet nördig då. Många av de jag stötte på var inte direkt jättebekanta vad gäller rollspel, utan de flesta som kände till det var oftast en generation äldre och hade nostalgiska minnen från när de spelade under Äventyrsspels glansdagar, eller KULT och Vampire, men inte som någon pratade om som något de höll på med längre – utan synen på dem var något historisk.. Det var en sådan hobby jag behövde förklara för många och något som folk var helt främmande till vad det ens var. Jag upplevde synen på rollspel som något nischat och det var något jag själv fick söka mig in i, där det aldrig kändes som de sökte upp mig. Det gjorde att rollspel för mig som ny rollspelare kändes relativt kulturellt döda.

Och när vi då pratar om deras uppståndelse och renässans tänker jag säga att det var något jag verkligen kände av, som en som inte ens reagerade på när de försvann. För sommaren 2016 förändrades allt – och med det min identitet som rollspelare. Helt plötsligt hamnade rollspelen på folks popkulturella kartor igen. Och då menar jag inte bara för rollspelarna, utan överlag! För helt plötsligt kom kollegor (icke-nördiga kollegor till och med!) fram och sade hur de hade sett Stranger Things eller lyssnat på De dödas röster och undrade om det var det jag höll på med på helgerna och när de fick mitt ja så svarade alla med "men det verkar ju jätteroligt! Det vill ju till och med jag prova!" Till och med min mamma hade bra koll på vad rollspel var och var sugen på att spela själv. Jag kunde nu förklara min hobby genom att bara säga "du vet, som i Stranger Things" och folk förstod vad jag menade. I samma veva drog jag igång QueerNördarna och blev ordentligt engagerad i Sverok, där jag successivt märkt hur intresset för rollspel ökat – där fler och fler vill prova.

Speciellt har intresset ökat bland yngre. Av många nördar i tonåren/yngre 20-årsåldern jag träffar idag är det ovanligt att träffa någon som inte är rollspelare – och även rätt många "icke-nördiga" tonåringar jag träffat är även de rollspelare. När jag hänger på SF Bokhandeln ser jag allt fler och fler unga som går in och bläddrar bland rollspelen och glatt pratar om deras egna kampanjer. Eller som att Matt Mercer, tack vare Critical Role, blev ett sådant dragplåster på Comic Con att köerna till honom sträckte sig kors och tvärs i lokalen. Det visar hur rollspel lyckas nå en helt ny publik idag. Vilket är en rätt far cry från mig själv, där rollspel inte var något som någon i min klass höll på med – och då gick jag ändå estetklass där så gott som alla var nördar – aka, den perfekta målgruppen!

Och det här tycker jag är superviktigt att prata om när det gäller rollspelsdöden, eller bara kulturen överlag. För, rent krasst är vi nog ibland fel folk att diskutera om det, för vi är lite för insyltade att det blir lätt att missa perspektiven hos de som inte alls varit så inbitna som vi har.

 

[zo0ok]

Nu har jag sett dokumentären, läst recensionerna (i arbetet, aftonbladet och GP som ni länkat till), och läst kommentarerna här.

Jag håller med!

Nejmen jag stör mig lite på detta ständiga fokus på några år av Äventyrsspels uppgång och fall som Undret. Ljuset är så starkt på Äventyrsspel att inget annat syns.

Jag slutade (tog 20 år uppehåll) därför att jag inte längre levde geografiskt nära de människor jag spelade med under 10 år. Jag provade att spela med nya bekanta (som också spelat tidigare) med det flög aldrig riktigt. Min gamla spelare ägnade mycket tid åt Diablo och World of Warcraft, när vi aldrig spelade rollspel längre, så det är klart att de hittade en annan form för sitt fantasy-spelbehov.

Ibland tycker jag Kult får galet mycket uppmärksamhet! För mig var det bara en parentes. Så här i efterhand kan jag undra om Äventyrsspel genom att fokusera på det mer vuxna Kult helt enkelt glömde att fokusera på återväxten, bland unga. Och när det gäller återväxten så måste man väl konstatera att DoD, Mutant, Expert och Mutant 2, rent system-och-regelmässigt inte var bra nog (arbetet-recensionen nämner det), de höll inte i längden. Och det blev inte ens lite bättre med fler versioner.

Idag är min uppfattning att rollspel igen når ut till ganska unga människor. Både genom en del svenska intressanta spel, och också genom nybörjarpaketering av D&D 5e.

Andra aktörer (än Äventyrsspel) har varit mer uthålliga. Andra aktörer har varit mer kreativa och nytänkande. Andra aktörer har sett till att hålla liv i en del av det Äventryrsspel skapade. Och andra aktörer lockar igen unga människor. Om det är ett under vet jag inte. Men det känns lite torftigt med så mycket 80-90-tals-fokus nu när hobbyn i många avseenden är mer levande och når en bredare målgrupp än någonsin.

 

[Ymir]

Fast vi har i alla fall en forumit som ständigt sjunger Eons lov! ;-)

Någon måste sjunga för alla andra röster som är tysta.

 

[Skarpskytten]

Jag tycker inte

Någon måste sjunga för alla andra röster som är tysta.

Jag delar att inte din bild av Eon är borglömt, eller hur du nu utryckte det. Däremot har jag sett rätt mycket förakt/hat mot Eon genom åren, och jag har svårt att förstå vad det handlade/handlar om? Eon är ju bara ett chrunchigt med djup värld, liksom?

 

[Ymir]

Jag är inte själv säker på att Eon är bortglömt... Men nånting är det som skaver.

 

[luddwig]

Men nånting är det som skaver.

Min känsla är att Eon inte lockar nya rollspelare. En gissning är att Eon framstår som svårtillgängligt, både regelmässigt och framförallt världsmässigt. Detta i jämförelse med spel som till exempel Mörk borg eller Ur varselklotet där det unika framträder redan vid en snabb bläddring.

 

[krank]

Däremot har jag sett rätt mycket förakt/hat mot Eon genom åren, och jag har svårt att förstå vad det handlade/handlar om? Eon är ju bara ett chrunchigt med djup värld, liksom?

Inte helt OT, men den kritik jag sett/hört om Eon är väl i stort sett:

• Man tycker spelvärlden är tråkig.
• Man tycker regelsystemet är för krångligt.

Jag vet inte om jag tycker att jag sett speciellt mycket "hat" eller "mobbing" mot spelet genom åren, däremot. Men det kan säkert uppfattas så om Eon är ens favvospel och många tycker illa om det.

Däremot har det väl genomgående varit så att man inte kan föra fram någon kritik mot spelet utan att någon dyker upp och vill berätta hur realistiskt och fantastiskt och nyskapande Eon i själva verket är och att alla som inte har det som sitt favoritspel bara inte är tillräckligt smarta eller har tillräckligt förfinad smak. Inte fattar grejen. Och den sortens uppblåsthet sticker såklart lite i ögonen ibland.

Det känns som att det är ganska få andra svenska rollspel som har riktigt den sortens försvarare.

 

[DeBracy]

Dunno, anekdotiskt skulle jag nog säga att Riotminds spel är de enda som rivaliserar Eon i mängden glirningar och hån över åren.

Väldigt lägligt så minns jag inte riktigt hur aktiv jag var på det tåget, men jag tänker att det kan finnas en anledning till att jag försöker vara ganska balanserad och lyfta fram de som tycks vara Eons styrkor när jag pratar om det nu för tiden...

 

[zo0ok]

Haha...

Ok, så nu har vi läst att Eon har jobbiga fans.
Riotminds rivaliserar möjligtiv som den positionen.
Men jag minns att Äventyrsspel och Sinkadus var rätt stygga på sin tid (mot oss som spelade D&D).

Och så gör de en dokumentär där de bara låtsas att Äventryrsspel är allt som finns och funnits, och att det skulle vara ett under.

Det kanske inte går att göra en dokumentär om hela den svenska spelscenen för alla bara bråkar då?
Och så får vi hålla till godo med Äventyrsspels-berättelsen?

Fast det är bra att det finns en diskussion och att alla inte behöver vara överens.
Det hade varit bra på fler ställen med så högt i tak.

Eller är det det som är problemet - både med diskussionen och dokumentären - att det är brist på olika sam-existerande perspektiv?

 

[clarence redd]

Nu när vi snackar rollspelsdöden finns det ett perspektiv jag gärna vill ta upp, som ligger närmare perspektivet som tas upp i dokumentären:
Rollspelens död som en popkulturell faktor.

Det finns en liknande företeelse inom tech/forskning. AI var till exempel jättehett i slutet av 1980-talet. Det skrevs artiklar, gjordes TV-program och diskuterades flitigt. Men efter ett tag svalnade intresset, kanske för att framstegen uteblev och nyttan kändes oklar (typ Oculus Rift och VR?). Det blev otrendigt att snacka AI, det verkade som en löjlig dröm för de flesta.

Mediafokuset flyttades till annat (kaosteori till exempel) och ingen brydde sig längre. Men forskarna fortsatte att streta på i mindre skala. Finansiering blev antagligen svårare, men de mest hängivna fick lugn och ro. Under radarn gjordes gradvisa framsteg i 20 år. Kreativiteten flödade.

Idag kan man knappt använda sin smartphone utan att AI är inblandat i bakgrunden. Hyllningsartiklarna haglar. Åren i medieskugga skapade grunden för det vi ser idag.

När den första stora generationen rollspelare blev 20-nånting, Äventyrsspel hade tappat fingertoppskänslan och grungen slog igenom, då försvann det popkulturella intresset för rollspel. Men entusiasterna fortsatte och bland annat indievågen utforskade nya sätt att spela. Idag spelar vi en ny typ av spel som inte hade varit möjliga utan åren i skugga - i kombination med en nyrenässans för de tidiga spelen.

 

[McKatla]

Från min göteborgska horisont där vi i spelgruppen körde både svenskt och utländsk var det som märktes att butikerna stängde, den ena efter den andra. Riktiga rollspel hittar du väl idag bara på SF-bokhndeln. Och det trots återuppståndelsen. Men känslan av att hobbyn var på nedåtgående fanns även om vi obekymrat fortsatte (är nu uppe i ca 25 års oavbrutet spelande). Och den känslan höll i sig tills Fria Ligan axlade Äventyrsspels roll (vilket Helmgast och andra aldrig förmådde som jag upplevde det) samt nostagivågen utbröt. Men det har inte heller påverkat oss mer än i hur många nya svenska spel vi köper och spelar. Vi lär fortsätta tills de bär iväg oss med fötterna före.

 

[Conan]

Tror Eon är lite för blue collar för detta forum, ett spel som bygger på klassiska premisser som rejäla regler en rejäl värld med kampanjspel och mycket moduler och tryckta äventyr.

 

[Monokel]

Exakt min tanke. När man säger att "rollspelshobbyn dog under 90-talet" kanske det mer betyder "jag och min generation började göra annat under 90-talet". Om jag ser till min egen "rollspelsdöd" så inträffade den typ runt 2002. Vilket hade varit på mitten av 90-talet om jag varit född på 70-talet och inte på 80-talet.

Det här tror jag väldigt mycket på. Om man t.ex. tittar på de äldsta trådarna här på forumet så är det ganska tydligt att många av oss som var aktiva i hobbyn år 2000 (om vi använder WRNU-aktivitet som proxy för aktiv i hobbyn, vilket förstås kan diskuteras) var 80-talister. Forumet var mer en fritidsgård för ungdomar än det gubbdagis det blivit idag p).

 

[zo0ok]

Det här tror jag väldigt mycket på.

Ja. Så det här "Undret" och den här "Döden", det handlar om att man har ett perspektiv där man nästan enbart tittar på en specifik generation spelare, det företag som uppstod och dog med dessa spelare, och några av de spelen som dessa spelare spelade från detta företag.

Nu tillhör jag till inte så liten del denna grupp. Men jag kan ändå tycka det är ett enfaldigt perspektiv.

Och jag kan tycka att detta enfaldiga (Äventyrsspels-centrerade) perspektiv fanns redan då Döden inträffade, och säkert till ganska stor del bidrog till den.

 

[Henke]

"Det svenska rollspelsundret" handlar väl egentligen om Äventyrsspel som banat väg för svensk rollspelshobby där man (till skillnad från förlag som nämns ovan) lyckades överleva (och övervinna) konkurrensen från DnD som i resten av världen verkade vara synonym med begreppet rollspel. Men framförallt handlar det om två svenska konstnärer som båda är uppväxta med just Äventyrsspels produkter vilket banat väg för deras framgångsrika yrkesliv.

 

[Gabrielle de Bourg]

Och den känslan höll i sig tills Fria Ligan axlade Äventyrsspels roll (vilket Helmgast och andra aldrig förmådde som jag upplevde det)

Här inser jag att du pekar på en viktig trend – att lättillgängliga spel blev inne! Pratar vi om spel som Eon är ju crunchigt ett vanligt adjektiv, något som också återspeglas i till exempel D&D-utgåvorna från den här tiden. I mina ögon kändes ofta mainstream-spel stora och svåra att sätta sig in i. Samtidigt blev ju indiescenen upp här, med enklare regler och fokus på narrativ.

Men det Ligan anammade var att ta de mer enkla och narrativt fokuserade reglerna som kunde återfinnas i indiespel och använda dem i mainstream-spel. Borta var ofta crunchiga regler, där fokus snabbt blev på strömlinjeformade och mer lättillgängliga regler som skulle fungera som verktyg för berättandet, samtidigt som bra rollspelande skulle bli ett viktigt verktyg i spelandet, där tärningar i flera fall ibland inte krävdes. Att ha konsekventa tärningstyper i största möjliga mån blev prio, från Ligans T6-pölar till att BRP nu ändrade alla värden till procent. Samma år som Mutant: År noll kom ut såg vi en liknande förändring i två andra jättar: Dungeons & Dragons: Fifth Edition och Call of Cthulhu 7th Edition, som alla följde med den här trenden.

 

[zo0ok]

"Äventyrsspel som banat väg för svensk rollspelshobby

Frågan är om de gjorde det. Eller om de åt upp kakan och lämnade ett ganska tomt bord efter sig som det tog tid för hobbyn att återhämta sig ifrån?