Nekromanti Drakar tillbaka?

[Arfert]

Saga-klonen Monster & Magi är ju rätt nära visionen.

 

[Leon]

Titaner och Troll

 

[Skarpskytten]

Guld och Gravkummel

 

[Arfert]

Vore nice med en titel som kan förkortas DoD.

 

[Gurgeh]

Spelet heter "Hjältedåd". Förkortas DåD.

 

[IcarusDream]

Demoner och Drakar så klart..

 

[Leon]

Dvärgar och Dryader

Djinner och Draugar

 

[Leon]

Dödsriddare och Djäknar

 

[Krille]

Om man har en värld till DoD är nästan en lapptäckesvärld att föredra. Där man tänker länder som funktioner och spelstilar, snarare än en ”realistisk” värld.

Skräcklandet, romarlandet, riddarlandet, bronsålderslandet, vikingalandet, tusen och en natt-landet, handelsfurstelandet och så vidare. Lite som de vore olika dimensioner. Sen kan man ha ett par tre länder med liknade funktioner, som hänger ihop.

Jag kan köpa ditt resonemang i viss mån - men det känns ändå som att det borde finnas grundläggande koncept och en estetik som gör att de hänger ihop - något som kanske inte fanns i Ereb Altor.

Med risk för att vara självgod, det låter lite som att ni beskriver Järn.

 

[Dimfrost]

Drakryttare & Demonfurstar tycker jag är ett alldeles strålande namn. Jag önskar att jag hade kommit på det själv när jag funderade på DoD-kloner. Om det inte är så likt att man skulle kunna bli stämd av Riotminds?

När det gäller vad DoD-fantasy är för något har jag resonerat ungefär så här. Det finns tre olika spelstilar man vill åt. Grottkräl, vildmarksäventyrande och sådant, där rollpersonerna är tjuvar, stråtrövare, legosoldater, misslyckade magiker. Det kräver en värld med monsterhålor, övergivna magikertorn, gamla gravkammare och labyrinter från forntida utdöda civilisationer.

Sedan finns det det sagoaktiga, som ganska sällan har betonats i äventyr och sådant förutom i tidiga regelböcker, där man ska rädda prinsessan från draken eller stjäla tillbaka den magiska ringen innan den störtat världen i fördärvet. Då är rollpersonerna bondpojkar med oanade krafter, gamla visa magiker, riddare, utbygdsjägare och så vidare. Världen behöver småriken, stora skogar, drakhålor och ädla hjältar.

Slutligen finns det som drar åt sword & sorcery-hållet, där världen är hotad av demoninvasioner eller onda imperier och rollpersonerna är ärkemagiker, arvtagare till dekadenta och döende imperier, drakryttare, demonbesvärjare, prinsar och prinsessor, krigarmunkar från fjärran land etc. Det är känslan man (eller åtminstone jag) får av Whelans Stormbringer-bild (den klassiska framsidesbilden).

Jag tänker mig att DoD egentligen borde uttalat stödja alla dessa spelstilar, i samma värld. Jag tror att det är görbart. Det är vad jag ser som DoD-fantasy, och jag tycker att det skiljer sig tillräckligt från ett totalt lapptäcke. (Därmed håller jag alltså inte riktigt med Arfert om att det önskvärt att inkludera alla sorters miljöer, som vikingalandet och det asiatiska landet, om de inte passar in.)

 

[Arfert]

Med risk för att vara självgod, det låter lite som att ni beskriver Järn.

Du lät självgod. ..men ett omskrivet järn med lite diverse förenklingar och klanjox borttaget, visst...

 

[Hunk]

Äger Riotminds Drakar & Demoner helt och hållet? Jag hade fått för mig att Paradox fortfarande ägde dem, men Riotminds hade licens för att ge ut saker - det är väl så situationen ser ut för t ex Mutant?

Paradox har aldrig någonsin ägt några rättigheter till varumärket Drakar och Demoner. I samband med Targets konkurs övergick det varumärket till en fordringsägare, tillsammans med de flesta eller alla av Caspers varumärken. Paradox tog däremot över rättigheterna till bl.a. Mutant och Mutant Chronicles samt förmodligen också Chronopia (där är jag något osäker).

Riotminds licensierade först Drakar och Demoner från Brädspelsbolaget och förvärvade sedan varumärket från samma bolag. Exakt vilka rättigheter som medföljde vid det förvärvet vet jag ej, men uppenbart har Riotminds och vissa upphovsmän gjort olika tolkningar.

 

[Leon]

Med risk för att vara självgod, det låter lite som att ni beskriver Järn.

Gillar verkligen Järn (annars hade jag inte backat det ). Men för mig är det mer Khelataar och Runequest Glorantha - mer etnografiskt - i sin känsla.

Och min regelpreferens är något lättare - därav Runequest 6 på 64 sidor

 

[Leon]

Drakryttare & Demonfurstar tycker jag är ett alldeles strålande namn. Jag önskar att jag hade kommit på det själv när jag funderade på DoD-kloner. Om det inte är så likt att man skulle kunna bli stämd av Riotminds?

När det gäller vad DoD-fantasy är för något har jag resonerat ungefär så här. Det finns tre olika spelstilar man vill åt. Grottkräl, vildmarksäventyrande och sådant, där rollpersonerna är tjuvar, stråtrövare, legosoldater, misslyckade magiker. Det kräver en värld med monsterhålor, övergivna magikertorn, gamla gravkammare och labyrinter från forntida utdöda civilisationer.

Sedan finns det det sagoaktiga, som ganska sällan har betonats i äventyr och sådant förutom i tidiga regelböcker, där man ska rädda prinsessan från draken eller stjäla tillbaka den magiska ringen innan den störtat världen i fördärvet. Då är rollpersonerna bondpojkar med oanade krafter, gamla visa magiker, riddare, utbygdsjägare och så vidare. Världen behöver småriken, stora skogar, drakhålor och ädla hjältar.

Slutligen finns det som drar åt sword & sorcery-hållet, där världen är hotad av demoninvasioner eller onda imperier och rollpersonerna är ärkemagiker, arvtagare till dekadenta och döende imperier, drakryttare, demonbesvärjare, prinsar och prinsessor, krigarmunkar från fjärran land etc. Det är känslan man (eller åtminstone jag) får av Whelans Stormbringer-bild (den klassiska framsidesbilden).

Jag tänker mig att DoD egentligen borde uttalat stödja alla dessa spelstilar, i samma värld. Jag tror att det är görbart. Det är vad jag ser som DoD-fantasy, och jag tycker att det skiljer sig tillräckligt från ett totalt lapptäcke. (Därmed håller jag alltså inte riktigt med Arfert om att det önskvärt att inkludera alla sorters miljöer, som vikingalandet och det asiatiska landet, om de inte passar in.)

Mycket vettigt här Och jag tror att det var något sådant, åtminstone punkt 1 och 3, som jag försökte få med i min rewrite av Palinor

http://www.erebaltor.se/filarkiv/Palinor.pdf

Är det något sådant du tänker dig?

 

[Ymir]

Alltså, jag har följt hela tråden men jag kan fortfarande inte fatta varför folk önskar sig ytterligare ett svenskt fantasyrollspel. Kan ni förklara för mig vad den otroliga appealen med DoD är, vad är det som ger det ett existensberättigande i dagens rollspelssverige? Varför är ni så entusiastiska, vad upplever ni är DoDs unika grej? Det rubbar mina cirklar att den här otroliga entusiasmen för DoD går mig helt förbi.

 

[Dimfrost]

Namnet. Nostalgin. Vad är det som är så konstigt med det?

 

[Arfert]

Namnet. Nostalgin. Vad är det som är så konstigt med det?

Inget är konstigt med det. Magin i ett namn – eller varumärke – kan vara otroligt start.

 

[Ymir]

Namnet. Nostalgin. Vad är det som är så konstigt med det?

Att det är allt. Jag har alltid haft svårt att förstå nostalgi som ett självändamål. Jag försöker relatera men jag kan inte. Sakerna jag har stark nostalgi över i rollspelssammanhang är typiskt saker som jag fortfarande anser håller och än idag står ut som intressanta produkter med en tydlig nisch (typ Vampire the Masquerade). Saker jag däremot gillade back then men inte tycker vore genuint intressanta eller meningsfulla idag, tex Chronopia, Ereb Altor eller Viking, har jag helt enkelt ingen större lust att se återupplivade, trots min nostalgi. (Eller okej, möööjligtvis Chronopia, vissa forumiter har haft så intressanta idéer för det att jag kan se att det gått att sälja mig på det. Muta mig med ett hippie-regelsystem och en mer rokoko:ig setting så är jag såld).

 

[Vimes]

Det behövs ett stort, brett fantasylir. Det har Sverige inte haft sedan DoD:91 gick i graven. Chronopia, Turdvang, Svavelvintern och Sambaroum i all ära, men de är inte Det Stora Svenska Rollspelet.

 

[Rymdhamster]

Att det är allt. Jag har alltid haft svårt att förstå nostalgi som ett självändamål. Jag försöker relatera men jag kan inte. Sakerna jag har stark nostalgi över i rollspelssammanhang är typiskt saker som jag fortfarande anser håller och än idag står ut som intressanta produkter med en tydlig nisch (typ Vampire the Masquerade). Saker jag däremot gillade back then men inte tycker vore genuint intressanta eller meningsfulla idag, tex Chronopia, Ereb Altor eller Viking, har jag helt enkelt ingen större lust att se återupplivade, trots min nostalgi.

Min egen teori är att det handlar om att folk önskar att de hade lika kul och avslappnat runt rollspelsbordet som när de var små och spelade, och hoppas att "samma spel" ska resultera i samma sak igen, men självfallet uppdaterat till ens moderna smak när det kommer till reglerna, och med alla konstigheter och dumheter bortplockade och tillfixade.