Re: Monarki och religion
Poängen med religion var en gång i tiden att ge de svar som vetenskapen numera ger. Det var så att säga det första steget mot vetenskapen. Man såg ett mönster i naturen, och upptäckte en förklaring som dög: åskväder tillkom för att en gud nedkallade åska. Varför det blev sådana stårysar vet ingen, men känner jag människans natur rätt så var det väl en frustrerad pappa som slängde ihop något för att få käft på sin frågvise son.
Numera är religionen snarare något som ger svar på det som vetenskapen inte kan svara på, frågor som "vem är jag", "varför är jag", "vad händer sen när jag inte är längre" och liknande frågor. Nej, vetenskapen kan inte svara på vem du är, eller varför du är (möjligen hur) och vad som händer sen (annat än i biologiska nedbrytningsprocesser).
Så hur var det med de allmänmänskliga reglerna? Tja, problemet med dem är att vi har en flockinstinkt. De där reglerna slutar att gälla ungefär utanför den egna flocken, eftersom alla andra flockar i princip är ett hot mot den egna flocken. Försöker man nu bygga ett större samhälle, till exempel Egypten, så är det hejjans svårt att få alla de där flockarna att ta hänsyn till varandra, om inte de där reglerna på något sätt kan utökas utanför den egna flocken.
Det är väldigt svårt att förklara varför något som skulle vara bra för alla men sämre för mig skulle gynna mig i längden. Kommunism är en sådan grej - jag kan förstå att anhängarna av denna kyrka anser att det är bra för alla, men jag kan inte förstå hur det skulle vara bra för mig. Det är säkert en fin och snäll idé, men jag kan för min själ inte begripa hur den skulle fungera i praktiken. I vilket fall som helst, religion har en praktisk inbyggd luris här: det är dåligt för individen att bryta mot de där reglerna, eftersom det straffar sig i efterlivet. Och eftersom efterlivet är bra mycket längre än nulivet så får man det rätt kymigt sen. Åkej, argumentet funkar inte på alla, men det funkar faktiskt på rätt många. Orsaken till att Tompa från Aquino är en hederlig kille är att om han inte är det så blir han helstekt gris i en evighet. Det kan jag till och med köpa.
Så, då var det det där med gudar. Har du aldrig sett en gud? Det tror jag att du har, men du är bara inte medveten om det. I våra dagar kallas de sanna gudarna för Bankomaten, Skattmasen och Snutjäveln, men en gång i tiden var det Jordegudinnan, Dödsguden och Ödesgudinnan, typ. De hade de där mystiska kvaliteterna som ingen begrep sig på: man fick mat från en, en annan hämtade bort en efter att man dog och den tredje bestämde vad som skulle hända. Det bästa var att man kunde påverka dem. Genom att tillbe dem på rätt sätt så kunde de faktiskt ge mer mat på bordet, låta bli att ta folk i familjen och ge en ett lyckligt öde. Det funkade inte jämt, det medges, men då och då funkade det.
Idén att kunna påverka gudarna är för övrigt basen till det som så småningom kom att kallas magi.
Kungar, då? Tja, det var ganska naturligt att den gamle ledarens grabb var bäst lämpad till att bli ny kung. Han var ju trots allt den gamle ledarens grabb och nåt måste ju ha gått i arv. Alla vet ju att en son är lik sin far. Dessutom har pappa säkert lärt ut en massa hemligheter till sin son, och slutligen så har pappa mest resurser i alla fall, så det finns ingen annan lämplig kandidat till att bli ny kung. Och om den nye kungen dessutom kan få religionens välsignelse, till exempel genom lämplig donation till prästerskapet... tja, vad är det som är krångligt? Realpolitik, för faen!
)
