Men när man säger att spelledaren alltid har rätt och diskussionerna rör spelstilen man spelar så har man fel.
Skulle jag spela med en SL som inte alls vill spela samma saker som mig så skulle jag inte spela med honom längre. Även om det är min bästa vän.
Men det är ju det som är poängen. Kompisarna känner varandra väl och vill, förhoppningsvis, spela samma stil, annars skulle de troligen inte hänga ihop så mycket som de gör. Och de som inte vill spela den stilen byter antagligen spelgrupp. Eller försöker man anpassa äventyren lite så att alla blir nöjda.
Naturligtvis är det trevligt om man är bra på något, och faktiskt kan uträtta någon nytta men även en vanlig svensson kan utdela en och annan känga i en fight.
Okej. sådana äventyr har jag aldrig spelat. Ofta spelar vi ganska märkvärdiga rollpersoner som tydligt utmärker sig på ett eller annat sätt.
I vår pågående X-kampanj spelar vi följande roller:
Jag spelar en bågskytt. En enkel, ganska ung pojke, vars far och bror är skogshuggare, men vars farbror är lite av en Robin Hood-typ. Det är alltså farbrorn som är mer hjälte där, och min rollperson bara idoliserar honom och försöker vara likadan. Det min rollperson är riktigt bra på är just bågskytte, plus att han är hyfsat smidig och därmed ganska bra på att smyga och sånt där.
Så har vi den vanärade adelsmannen som gömt sig i min bågskytts by, för att undkomma ett dödsstraff. Han är nu som vilken vanlig bondtölp som helst, och det enda han är lite duktig på är intellektuella adelsfärdigheter och att fäktas.
Och sist, men definitivt inte minst, har vi trollkarlen i gänget, som kom till byn när han följde sin mästare på en resa som gick ut på att utforska en gammal ruinstad.
Och det var just i ruinstaden saker och ting började balla ur och en uråldrig ondska släpptes lös, och det ena ledde till det andra, och vem tror du nu får reda upp allt elände? Just det, våra stackars rollpersoner. Jag säger stackars, för det är egentligen ganska synd om dem. Ingen av dem vill riskera livet, men tvingas ändå göra det, då de jagas av demoner och allsköns onda ting.
För det mesta har vi dock varit enkla budbärare åt högre herrar, och under resornas gång råkat ut för lite underliga saker. Vi råkar in i många intriger. Lite för många, ibland.
/Skuggvarg