Re: Angående vaga argument
Jag kan förstå rädslan för stereotypisering. Jag har aldrig upplevt problemet själv i 3e, men rädslan förstår jag.
Däremot köper jag inte det omvända tänkandet. När man gör en karaktär som man vill skall vara bra på att slåss, vad är det för omvnt med att välja klassen krigare jämfört med att välja tio stycken färdigheter-som-tillsammans-gör-att-karaktären-blir-en-krigare?
Vi kanske spelar på olika sätt, men det är mycket, mycket sällan jag vill göra en karaktär "som kan slåss". När jag väl sätter mig ner med papper, penna och regler är karaktären redan i princip klar; jag har personlighet, yrke, familj och bakgrund, bostad, ungefär vad den är bra på etc etc. Problemet uppstår när man vill skapa något som inte passar in i de existerande klasserna - då återstår multiclassing (vilket känns ofantligt omständigt) eller att hitta på en helt egen class (vilket också känns onödigt omständigt).
Klasser är inte yrken. Det tål att upprepas. Klasser är inte yrken.
OK, det köper jag. Det är ett helt OK argument du för fram - men då återstår frågan - vad är classes då? För mig framstår de antingen som stereotyper (om jag vill vara elak) eller lite som Jungs arketyper (om jag vill vara snäll). Även om jag väljer det senare alternativet, så brukar jag generellt försöka undvika att spela rent arketypiska karaktärer, och har svårt nog utan att systemet ska vilja försöka tvinga på mig att välja en av ett antal redan färdiga.
Det kan naturligtvis då invändas att t.ex WoD har liknande, med sina grupperingar och sina t.ex vampyrklaner. Gott så, men där känns grupperna betydligt mer knutna direkt till världen, åtminstone för undertecknad. man kan naturligtvis tänka sig t.ex krigare som en social gruppering i spelet med egna traditioner och med nåtslags samhörighet, magiker har sina akademier, men det känns mera krystat. Tycker jag.
Dessutom innebär grupperingarna i WoD generellt mestadels bara att man får olika listor över specialförmågor - grunden, dvs grundegenskaper och färdigheter etc, är lika för alla.
Nu har jag ju sedan några år ingen Players Handbook att titta i, och jag sitter därtill just nu och fördriver tiden på Gävle Högskolas bibliotek, men hur stor del slump är det i d20/DnD's karaktärsskapande? Där har vi ytterligare en konvention, som visserligen är väldigt lätt att husregla bort, som alltid sticker mig i ögonen. Inte för att den är fel
i sig, utan för att den inte är riktigt kompatibel med min syn på rollpersoner och hur jag vill skapa dem.