Som jag fruktade!
En koll på några av svaren i tråden ger omedelbart för handen att gotiken knappast är något annat än själva medlemmarna i en skum, dödsromanticerande och vitkalkad rörelse som lyssnar på kass musik.
På bordet framför mig har jag Mattias Fyhrs doktorsavhandling De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel , från 2003. Den bild av fenomenet som där framträder är onekligen mycket bredare. I själva verket får man snabbt intrycket av att den gotiska traditionen, som är nästan 250 år gammal, återfinns och påverkat en mängd produkter inom västerländsk kulturtradition. Fyhr räknar bland mycket annat upp Walpole, Radcliffe, Brontë, Shelley, Poe, Strindberg, Lovecraft, David Bowie, Neil Gaiman, Bruko K. Öijer, Black Sabbath, The Cure, Joy Division, Bob Dylan, Bladerunner, The Crow, Tim Burton, Fields of the Nephilim, Mission, Sisters of Mercy, Kate Bush, Call of Cthulhu, Kult, Diablo, etc etc etc. I Fyhrs definition av gotik ingår följande: Subjektiva världar, avsaknad av högre ordning, atmosfär av förfall, atmosfär av undergång, atmosfär av olösbarhet, labyrintiska egenskaper (borgar, grottor, skogar, lönnrum, psykiska och språkliga labyrinter).
Gotiken har onekligen ett dåligt rykte, något som inte minst bekräftats i ett par inlägg denna tråd. Frågan är dock om det allmänna föraktet för denna kulturströmning är rättvis. Jag tillhör de som är helt övertygad om att den gotiska traditionen har något väsentligt att tillföra. Mot bakgrund av en 250 årig och ännu idag högst levande kulturell tradition har jag väldigt svårt med reduceringar av gotiken till ”Kajal och murbruk”, som Pom skrev i sitt OT-inlägg i tråden. Den dödsromantik som skrämmer Lady Silver Wolf ska man helst inte betrakta som dödslängtan utan mot bakgrund av den ofta drömska och sentimentala kontemplationen av förfall och undergång.
För övrigt rekommenderar jag Mattias Fyhrs bok åt alla gotikskeptiker.