Hmm... jag är mest inläst på 1700-talsgotiken, så jag vet betydligt mindre om senare former och i princip ingenting alls om moderna gothare och vad de har med saken att göra. Men i alla fall: som jag ser det var gotiken (Walpole, Lewis, Radcliffe och det gänget) en reaktion på realismen inom litteraturen under 1700-talet. Det här blir nog en onödigt engelsk syn på det hela, men jag skyller på min utbildning, om det går bra.
Hur som helst, under 1700-talet blev den engelska romanen allt mer strikt "realistisk" och mindre fantasifull, och den allmänna uppfattningen var att överdrivet mycket fantasi var skadligt, gammalmodigt och omanligt (det hänger väl ihop med upplysningen och sånt). Tidigare berättelser (som man inom den engelska världen traditionellt inte har betraktat som romaner), framför allt medeltidsinspirerade riddarsagor, sågs som en sämre litteraturform som man helst borde glömma bort, och åtminstone vara lite generad över. Man kallade dem "gotiska" eftersom det var en allmän nedsättande term om medeltiden (vilket i sin tur kommer från att italienska renässansarkitekter som strävade efter att återskapa antikens ideal kallade den nordeuropeiska arkitekturen "gotisk" för att få folk att associera till goterna som plundrade Rom, antagligen till tonerna av Sisters of Mercy), och ansåg att de inte var mycket mer än barnsliga spökhistorier. En
riktig roman skulle förstås vara modern, rationell och realistisk.
Horace Walpole, som var politiker och (därför?) inte särskilt rationell, tyckte däremot om de gamla berättelserna och gjorde sitt bästa för att leva i medeltiden så ofta han kunde (han inredde till exempel sitt hus i "gotisk" stil, även om han var tvungen att använda målade tapeter i stället för stenväggar. I dag skulle han antagligen ha varit lajvare) och skrev till slut en egen "gotisk" roman (
Slottet Otranto, som han först gav ut under dubbla pseudonymer – han påstod att det var en gammal italiensk berättelse skriven av Onuphrio Muralto, översatt till engelska av William Marshall. När boken blev populär gav han ut den på nytt, i sitt eget namn, med ett förord där han gjorde förvirrade anspelningar på Shakespeare. Så kan det gå).
Det gotiken alltså gjorde var att säga "skit i realismen, vi
gillar spökhistorier", och om det är det moderna gothare försöker göra finns det väl något slags tradition som förbinder dem.
(1800-talsförfattare med gotiska drag skulle jag däremot hänföra till romantiken, som har en hel del gemensamt med gotiken när det gäller ursprung och estetik. En intressant syn på romantiken kan hittas
här , och om ni inte är intresserade kan ni titta på
japanska träsnitt på samma sida. De har förstås inte så mycket med gotiken att göra, men ni klarar er säkert ändå. En hel massa gotiska romaner återfinns
här och
här finns en sida om grävlingar, med ett
forum administererat av Steve Jackson. Men det är nog inte han med GURPS...)