<I>Målet är inte att spela en superhjälte, utan en intressant karaktär, som exempelvis vill lämna sitt enformiga liv (soldaten tröttnat på sin
gormande sergeant, bonden tröttnat på att så potatis etc...), eller att något har hänt i närheten (i anknytning till rollpersonen) som gör
att denne vill göra något åt saken, som denne kanske tycker är bra etc... Det skulle bara vara trist om alla rollpersoner sprang runt
som Stålmannen och härjade. Genom att rollpersonen blir ungefär som vilken invånare som helst i världen, krävs det lite mer
tankeförmåga som är en grundpelare i rollspel. Inte bara springa och mosa monster. Så är det jag ser på rollspel iaf.</I>
Åh, inte nödvändigtvis. Bara för att karaktären har makt, betyder inte detta att den inte är intressant eller att dess personlighet inte går att framhäva. Jag kan ta ett exempel från en egen rollspelserfarenhet. jag var SL, och mina spelare hade gjort riktigt övermäktiga nekromantiker med hjältarnas handbok. deras plan var att animera så många lik de kunde, varpå de skulle erövra världen.
Förutom att de hade mycket utpräglade personligheter, så krtävde deras plan en hel del tankearbete. Man går trots allt inte ut med en zombiearmé och säger "Öhhh, grabbar, jag har en zombiearmé! ge nu världen till mig!" Folk skulle skratta en rakt i ansiktetm, varpå de skulle hugga huvudet av en med sitt magiska svärd. Alternativt skulle man bli lönnmördad av en konkurrerande Ond NekromantikerFurste.
Men nog med anekdoter. Vad jag ville ha sagt är att mäktiga rollpersoner kan vara betydligt mer intressanta än "normala". Det betyder naturligtvis inte att de ska vara totalt överlägsna allting, men det var ju därför som Ezzy skrev "super"-gubbar. Sedan finns det olika spelstilar också. Att slå ihjäl monster är en av dessa, även om varken du, jag eller särskilt många andra gillar den spelstilen. Och om jag hade gjort det, så hade jag nog spelat Warhammer fantasy battle, och inte rollspel.
/Dnalor, din finne på hornhinnan