Ett karaktärsbygge som vinner alla spel

[entomophobiac]

Fast nu har du skrivit det tre gånger när ingen i tråden, mig veterligen, har påstått detta. Kanske kan släppa halmdockan och gå vidare?

TVÅ gånger facktisckt. Men det är ingen halmdocka alls, utan jag känner att den här diskussionen om mest regler helt enkelt börjar bli ungefär samma som de argumenten. Kanske allra mest för att jag känner många som spelar D&D, och de spelar på väldigt olika sätt. Allt från exakt det som beskrivs till grupper som närmast spelar friform med lite skill checks då och då. Att då beskriva det som ett spel som "är" något blir för mig en smula märkligt—och en smula badwrongfun.

 

[Rangertheman]

Ett spel jag, enbart baserat på att ha skumläst i forumet, uppfattar har mer av denna problematik är Symbaroum, som efter vad jag förstått går sönder när folk försöker minmaxa det.

Ja och nej, skulle jag säga. Vissa kombinationer av förmågor gör strider tämligen meningslösa. Men det påverkar inte resten av spelet och den som optimerat de förmågorna lär inte ha XP till så mycket annat. Såvida inte SL strösslar med XP förstås.

 

[RasmusL]

Ja och nej, skulle jag säga. Vissa kombinationer av förmågor gör strider tämligen meningslösa. Men det påverkar inte resten av spelet och den som optimerat de förmågorna lär inte ha XP till så mycket annat. Såvida inte SL strösslar med XP förstås.

Håller med. Jag har strösslar på rätt bra med XP men å andra sidan ungefär dubblat allt motstånd. Vi tycker fortfarande att striderna är kul men väldigt explosiva

 

[Quadrante]

Alla vet ju att den inte är rollspel.

 

[Bifur]

Och det är ju inte alltid man som spelare, eller ens spelledare, har möjligheten att välja ett annat system som ger bättre incitament. Man har i många fall den spelgrupp man har, som spelar det spel man spelar av en massa olika orsaker: historiska, kulturella, sociala. Då kan det kanske vara bra att veta att man inte måste opta sin gubbe (som om någon här närvarande behövde bli informerade om detta).

Jag tror det är lite av en myt att man i rollspel skulle kunna uppnå perfekt harmoni mellan olika incitament och värden. Om inte annat, kommer de olika deltagarnas viljor att dra åt olika håll. En del av grejen med rollspel är att lära sig att väga dessa olika värden mot varandra på ett elegant sätt.

Vill bara lyfta upp detta citatet. Precis så här är det ju ofta när ett problem av detta slag uppstår. Ibland skulle jag önska att dessa diskussioner var mindre teoretiska och mer praktiska kring hur en spelgrupp ska agera. Hur ska jag göra om jag vill att gruppen ska spela utan att vi ska bryta systemet och en annan spela vill spela precis så? När den andra spelar läser reglerna noga för att hitta precis de kombinationerna och jag väljer det som låter roligt utan så mycket tanke på effekten? Måste vi sluta spela ihop? Måste vi byta spel? Tänk om ingen insåg att spelet hade de problemen förrän efter 10 spelmöten? Hur fortsätter vi om folk ändå gillar settingen, sina RP och kampanjen?

 

[JohanL]

Vill bara lyfta upp detta citatet. Precis så här är det ju ofta när ett roblem av detta slag uppstår. Ibland skulle jag önska att dessa diskussioner var mindre teoretiska och mer praktiska kring hur en spelgrupp ska agera. Hur ska jag göra om jag vill att gruppen ska spela utan att vi ska bryta systemet och en annan spela vill spela precis så? ... Måste vi sluta spela ihop? Måste vi byta spel? ... Hur fortsätter vi om folk ändå gillar settingen, sina RP och kampanjen?

Robin's Laws of Good Gamemastering

handlar om precis det här - hur man ändå kan spela tillsammans fast folk vill och tycker om olika saker.

(En presentation av idéerna finns i DMG:n till D&D4, som RDL skrev.)

 

[RasmusL]

TVÅ gånger facktisckt. Men det är ingen halmdocka alls, utan jag känner att den här diskussionen om mest regler helt enkelt börjar bli ungefär samma som de argumenten. Kanske allra mest för att jag känner många som spelar D&D, och de spelar på väldigt olika sätt. Allt från exakt det som beskrivs till grupper som närmast spelar friform med lite skill checks då och då. Att då beskriva det som ett spel som "är" något blir för mig en smula märkligt—och en smula badwrongfun.

Det måste väl ändå gå att diskutera vad som står i regelboken? Jag vet att det inte perfekt återspeglar hur alla spelar men annars behöver vi verkligen gå på djupet i enskilda fall, och då går det ändå inte att dra några slutsatser på bred front

 

[THZ]

Jag har sagt det förut, men tycker min spelgrupps lösning fungerar.

Bakgrund. Pappor med familj som inte har tid att ha "tråkiga" sessioner


Session 0 så vi pratar ihop oss om:
Gruppdynamiken. Så vi inte har en alvhatande dvärg och dvärghatande alv i gruppen som aldrig kan prata med varandra...
Funktionsdynamiken. Så vi har spelmässigt en fungerande grupp. Dvs att vi har en grupp som kan klara (eller inte klara om det är målet) uppdraget

Ringens brödraskap vs DND-classes: Vi gillar aktivt att alla inte är lika bra på strid eller andra aktiviteter. Alla behöver inte ha förmågor som ger samma offensiva och defensiva egenskaper som alla andra. Det ger vår SL huvudvärk....men vi tycker det ger mer "feeling" att krigaren är bra på att kriga.....tjuven på att tjuva.....den lärde mannen på att veta vad som står skrivet i mystiska tecken.

Det gör att alla har sin "nisch"


Sedan kommer vi till det som är själva lösningen.
Det är nämligen så att vi sällan lyckas pricka helt rätt.....eller en person pga något inte alls fungerar som vi tänkt. Eller vi förstod inte systemet....

Så efter en handfull 2-10ggr så sätter vi oss ner och kollar om gruppen, systemet fungerar som vi tänkt. Det kan bli stora förändringar eller små.

Sedan är det inte slut där. Vi kollar en gång per termin? eller så att det fungerar. Sedan kan en spelare eller gruppen "kalla till möte" om något inte fungerar.


Oftast är det att en person tar för mycket tid i sessionen pga något regelmässigt skäl. Då försöker vi hitta en lösning.

Ex krigaren slår ett slag för träffa....klar med sin runda.
Magikern måste slå 3-4 slag och läsa i tabeller och sedan slå ett slag för varje fiende som träffas....

eller spelare med "följeslagare" som gör både sin och sin följeslagares handling.
Spelare utan följeslagare får bara gör en handling.



Vi försöker aktivt titta på vad som kan bryta spelet. I symbaroum är vissa kombinationer för kraftiga.....i förhållande till andra. Men om man bara pratar ihop sig så går det att förklara varför man inte skall använda dessa kombinationer. SL kan i spelet nämligen välja andra monster som gör kombinationerna helt meningslösa.....men hur kul är det.....


Tja....den korta versionen är: Titta på karaktärerna efter några spelmöten......ändra det som behöver ändras för att spelaren och gruppen...OCH SL skall ha kul.....

Men jag kanske spelar rollspel fel

 

[Bifur]

Ja, det är skitenkelt. En rollperson kan inte dö i Montsegur 1244 om inte spelaren går med på det. Och om man minmaxar det så vill jag mena att rätt sätt att göra det på är att försöka få till en så spännande och gripande berättelse som möjligt.

Min fetstil i citatet. Går det alltså att göra på fel sätt?

(Nu har jag tyvärr aldrig fått chansen att spela Montsegur - kanske kommer den på Lincon , så jag är ute lite på djupt vatten här.)

 

[BiobunkerVII]

D&D är urrollspelet, så alla andra rollspel är endast missförstånd om vad rollspel är

öhh DSA?

 

[Genesis]

Min fetstil i citatet. Går det alltså att göra på fel sätt?

(Nu har jag tyvärr aldrig fått chansen att spela Montsegur - kanske kommer den på Lincon , så jag är ute lite på djupt vatten här.)

Allt går la att göra fel. Min poäng var att målet i Montsegur, det spelarna förväntas göra, är annorlunda än i ett spel av mer problemlösande karaktär. Det finns inget uppdrag att lösa, inget äventyr att klara, och spelarna förväntas inte agera för sin rollpersons bästa.

I de flesta traditionella spel finns någon grundläggande förväntan om att spelarna ska försöka klara av äventyret. I en strid förväntas de ta taktiska beslut som driver deras rollpersoner mot att vinna striden. Att i en strid frivilligt säga ”Jag står handfallen, oförmögen att röra en muskel” är oftast inte uppskattat. Det kan ske, men då är det oftast för att reglerna tvingar en till det. De flesta grupper som spelar D&D5 skulle, gissar jag, inte uppskatta om man föreslog att de själva får välja om de vinner striden eller inte. Utmaningen att försöka vinna är en del av det roliga. Och då menar jag att det blir missriktat att klaga på när någon gör sitt bästa för just detta.

I Montsegur (som vi tyvärr inte har i Indierummet) är det istället helt upp till spelarna vad som händer om det blir strid, för spelets föreslagna utmaning är inte att försöka vinna strider. Utmaningen är att berätta en gripande historia. Och det kan man såklart göra i D&D också. Man kan till och med helt låta bli att försöka vinna striderna. Men jag tycker att det är missriktat att klaga på den spelare som försöker att just vinna striderna.

 

[Bifur]

Men jag tycker att det är missriktat att klaga på den spelare som försöker att just vinna striderna.

Visst, men det kan väl ändå vara ok att försöka hitta en alternativ väg, om en spelare med den ansatsen gör spelet mindre roligt för de andra? (Vill alla spelare spela så finns det givetvis inget problem.) Om målet, i sann trad-anda, till hälften är att hantera utmaningen och till hälften är att berätta en bra historia? Ja, det är motstridigt men samtidigt en realitet för många spelgrupper.

 

[Genesis]

Visst, men det kan väl ändå vara ok att försöka hitta en alternativ väg, om en spelare med den ansatsen gör spelet mindre roligt för de andra? (Vill alla spelare spela så finns det givetvis inget problem.) Om målet, i sann trad-anda, till hälften är att hantera utmaningen och till hälften är att berätta en bra historia? Ja, det är motstridigt men samtidigt en realitet för många spelgrupper.

Javisst! Skrev lite om det i den andra tråden, att det finns flera agendor som kan hamna i konflikt med varandra.

EDIT: Länk till den andra tråden, för framtida läsare.