Ond bråd död
Swashbuckler
Jag tror som krille att om man blir upptagen med jobb, så missar man spänningen.
Black Jack.Krille said:Kan du ge mig ett exempel på en långsam uträkning som inte är omständlig och tråkig?Måns said:Men, det beror väl helt på hur uträkningen görs? Systemet finns ju inte, så hur vet du att det är omständligt och tråkigt?
Edit: Stavhopp är inte långsam, så skit i den.Rising said:Kasta Kula
Du har tre försök på dig:
I vart och ett av försöken så skall du slå sexsidiga tärningar, en efter en. Efter vart och ett av kasten får du välja att stanna, om du är nöjd. Summan av tärningsresultaten är din poäng. Så fort du slår en etta så diskvalificeras dock ditt kast och din poäng för det aktuella försöket nollställs.
Efter de tre försöken så får du lika många poäng som det högsta av dina tre försök.
Stavhopp
Välj ett jämnt tal. Ta sedan fram valfritt antal sexsidiga tärningar och slå dem. Om ditt slag är lägre än talet du valt eller om någon av tärningarna landat på en etta, så har du misslyckats.
Och därmed visade du att vi inte talar om samma sak.Måns said:Black Jack.Krille said:Kan du ge mig ett exempel på en långsam uträkning som inte är omständlig och tråkig?
Hm, jag verkar se motsatsen i den träffande jämförelsen med black jack, nämligen att det just inte är ett långsamt resolutionsmoment. Visst kan uppladdningen dra ut en liten smula på tiden, när man närmar sig och närmar sig, men så fort nästa kort kan avsluta spelet så är ju just resolutionsmomenten enormt korta och snabba - det är ju bara PANG för högt kort, du är död, eller puh du är kvar eller vann.Måns said:Nej, det finns ju ett spännande kortspel som heter Black jack, kanske någon av er har sett det på krogen eller nått ( ), som bygger på långsamt uppbyggd spänning. Det är väl bevis nog för att det funkar? Och faktum är, trots krilles exempel, att det är just att tiden, att det går långsamt, som gör det spännande. Det är därför det alltid är en olidlig paus mellan "...och vinnaren är..." tills dess att den utannonseras.
Så, mitt svar är att långsamma tärningssystem är mer spännande än de som ger omedelbar feedback.
Här sätter du fingret på Black Jack.TheSod said:Tja, Måns, det verkliga testet vore väl om man kunde skapa en tärningsmekanik som påminner om Black Jack i sin helhet? Jag tycker i alla fall att det borde vara kul.
Det bästa vore väl nån form av resurspöl. "Oops, jag slog inte tillräckligt högt... då bjuder jag en tärning till. Och en till."
Nja.Måns said:Fast vi kan ju inte bara räkna det sista korten, det är ju helt galet. Alla korten är ju en del av spänningen.
Till viss del gör det säkert det. Det som talar emot det är att jag då redan spelat rollspel i c:a fem år. Det var långt ifrån min första strid.Niklas73 said:Nu måste jag väl ändå fråga om det inte föreligger en viss form av nostalgiskimmer och nybörjarkänsla här. Om du hade kört den striden idag betvivlar jag att du uppnått samma känsla.
Nej. Jag gillar inte dödliga system egentligen. Jag tror att det kom ifrån att det uppstod en sådan situation i ett system som normalt sett inte är sådant.Niklas73 said:Men det som står på spel i Dod är ens liv. Är du fortfarande av den meningen att det är rätt sätt att trigga dig: Att det är binärt skadesystem? Eller tycker du att alternativ eller komplement (säg kroppsdelar för enkelhetens skull) skulle vara mer intressant.