I en tidigare tråd ställde Azagthoth den här frågan till Rising:
“Vad händer om en, enligt dig, bra kvinnlig karaktär plötsligt bestämmer sig för att distrahera två vakter genom att visa brösten? Strunta i serierna, jag är intresserad av vad som skulle hända när du spelar rollspel. Sticker det ner en lång hårig arm med ett skyddande skynke som döljer kvinnans behag? Eller trycker någon på den stora "spola-tillbaka-knappen"? Eller får tösen faktiskt visa brösten?”
Jag tyckte frågan var för intressant för att få ligga och gömma sig i en fete-tråd på sida 2. Vad gör man som SL om någon väljer att agera på ett sätt med sin rollperson som inte alls stämmer med vad denne “borde” göra? Ska spelledaren kunna tvinga fram ett visst agerande? Som SL blir man ju inte glad om någon gör en rollperson som den presenterar och spelar på ett visst för att sedan helt oförklarligt totalt byta personlighet. Å andra sidan gillar man ju inte som spelare när SL ska försöka tvinga ens RP till något som man inte alls vill. Det finns några olika varianter för situationen där rollpersonen inte gör som den “ska”:
1) SL bestämmer. Spelledaren säger att “nix, så gör du inte alls, du gör såhär, därmed basta”.
2) Spola tillbaka. Spelledaren frågar varför spelaren valde den handlingen, man diskuterar vad rollpersonen ifråga är för någon och borde göra. Därefter spolas äventyret spelet tillbaka till tidpunkten före handlingen.
3) Låt gå. Rollpersonen gör det som spelaren bestämt även om det är förefaller helt galet utifrån vem rollpersonen är och gör att SL:s förberedelser pajar.
4) Belöningssystem. Efter kampanjer och äventyr sätter SL (alternativt ihop med spelarna) ut poäng på respektive person efter hur bra de spelat.
5) Fantasifull förklaring. Det konstiga agerandet förklaras av SL som helt fräckt påstår att det hela t ex var en dröm eller att rollpersonen tillfälligt stod under en ondskefull magikers kontroll.
Den huvudsakliga anledningen till att jag funderar på det här med att “hålla rollpersonerna inom ramen” är att jag med åren blivit allt mer allergisk mot äventyr av typen “det kommer fram en köpman på värdshuset...” och där det förutsätts att rollpersonerna glatt ska anta allt som slängs fram åt dem även om det inte passar deras personlighet (man har inte ens särskilt mycket personlighet eftersom den ändå inte spelar någon större roll). Istället för att låta äventyret styra över rollpersonen låter jag rollpersonen vara i centrum för vad som händer. Det är rollpersonens karaktär och personliga mål som ska driva fram handlingen. För att man som SL ska kunna förbereda spelmötena kräver dock detta att man har hyfsad koll på vad rollpersonerna kan tänkas ta sig för och vad som väcker deras engagemang. Jag menar, det är ju inte så kul om man skriver ihop femton sidor om en stad och rollpersonerna inleder kampanjen med att resa till andra sidan planeten. Alternativt struntar man helt i förberedelser men att ständigt spelleda helt improviserat kan nog göra att spelet emellanåt blir lite platt.
Ska tillägga att jag inte haft några större problem med “felaktigt” agerande, men jag tycker ändå det är det är intressant att ta upp frågan för det fall kniviga situationer uppkommer. Av varianterna ovan har jag aldrig behövt använda 1 eller 2 annat än i situationer då spelaren helt enkelt har missuppfattat situationen och själv varit med på att agerandet blev konstigt, men det är ju en annan sak. Variant 4 gillar jag inte alls eftersom jag inte tycker att man ska sitta och tävla mot varandra i rollspel och dessutom själv varit med om spelledare som gjort helt galna bedömningar av mina rollpersoner. Alternativ 5 brukar vara knepig när hjärnan varit igång för lång tid. Återstår alltså variant 3 är den helt dominerande för min del. Men ska man som SL acceptera att spelgruppens Gandalf plötsligt förvandlas till Kalle Anka eller att Nalle Puh verkar ha tagit gängets Carl Hamilton i besittning? Händer det att ni låter er SL-hand ställa saker “tillrätta”?
“Vad händer om en, enligt dig, bra kvinnlig karaktär plötsligt bestämmer sig för att distrahera två vakter genom att visa brösten? Strunta i serierna, jag är intresserad av vad som skulle hända när du spelar rollspel. Sticker det ner en lång hårig arm med ett skyddande skynke som döljer kvinnans behag? Eller trycker någon på den stora "spola-tillbaka-knappen"? Eller får tösen faktiskt visa brösten?”
Jag tyckte frågan var för intressant för att få ligga och gömma sig i en fete-tråd på sida 2. Vad gör man som SL om någon väljer att agera på ett sätt med sin rollperson som inte alls stämmer med vad denne “borde” göra? Ska spelledaren kunna tvinga fram ett visst agerande? Som SL blir man ju inte glad om någon gör en rollperson som den presenterar och spelar på ett visst för att sedan helt oförklarligt totalt byta personlighet. Å andra sidan gillar man ju inte som spelare när SL ska försöka tvinga ens RP till något som man inte alls vill. Det finns några olika varianter för situationen där rollpersonen inte gör som den “ska”:
1) SL bestämmer. Spelledaren säger att “nix, så gör du inte alls, du gör såhär, därmed basta”.
2) Spola tillbaka. Spelledaren frågar varför spelaren valde den handlingen, man diskuterar vad rollpersonen ifråga är för någon och borde göra. Därefter spolas äventyret spelet tillbaka till tidpunkten före handlingen.
3) Låt gå. Rollpersonen gör det som spelaren bestämt även om det är förefaller helt galet utifrån vem rollpersonen är och gör att SL:s förberedelser pajar.
4) Belöningssystem. Efter kampanjer och äventyr sätter SL (alternativt ihop med spelarna) ut poäng på respektive person efter hur bra de spelat.
5) Fantasifull förklaring. Det konstiga agerandet förklaras av SL som helt fräckt påstår att det hela t ex var en dröm eller att rollpersonen tillfälligt stod under en ondskefull magikers kontroll.
Den huvudsakliga anledningen till att jag funderar på det här med att “hålla rollpersonerna inom ramen” är att jag med åren blivit allt mer allergisk mot äventyr av typen “det kommer fram en köpman på värdshuset...” och där det förutsätts att rollpersonerna glatt ska anta allt som slängs fram åt dem även om det inte passar deras personlighet (man har inte ens särskilt mycket personlighet eftersom den ändå inte spelar någon större roll). Istället för att låta äventyret styra över rollpersonen låter jag rollpersonen vara i centrum för vad som händer. Det är rollpersonens karaktär och personliga mål som ska driva fram handlingen. För att man som SL ska kunna förbereda spelmötena kräver dock detta att man har hyfsad koll på vad rollpersonerna kan tänkas ta sig för och vad som väcker deras engagemang. Jag menar, det är ju inte så kul om man skriver ihop femton sidor om en stad och rollpersonerna inleder kampanjen med att resa till andra sidan planeten. Alternativt struntar man helt i förberedelser men att ständigt spelleda helt improviserat kan nog göra att spelet emellanåt blir lite platt.
Ska tillägga att jag inte haft några större problem med “felaktigt” agerande, men jag tycker ändå det är det är intressant att ta upp frågan för det fall kniviga situationer uppkommer. Av varianterna ovan har jag aldrig behövt använda 1 eller 2 annat än i situationer då spelaren helt enkelt har missuppfattat situationen och själv varit med på att agerandet blev konstigt, men det är ju en annan sak. Variant 4 gillar jag inte alls eftersom jag inte tycker att man ska sitta och tävla mot varandra i rollspel och dessutom själv varit med om spelledare som gjort helt galna bedömningar av mina rollpersoner. Alternativ 5 brukar vara knepig när hjärnan varit igång för lång tid. Återstår alltså variant 3 är den helt dominerande för min del. Men ska man som SL acceptera att spelgruppens Gandalf plötsligt förvandlas till Kalle Anka eller att Nalle Puh verkar ha tagit gängets Carl Hamilton i besittning? Händer det att ni låter er SL-hand ställa saker “tillrätta”?
I varje fall kan ett dåligt underbyggt infall av det här slaget lika gärna stjälpa som hjälpa - av sig självt liksom. Det enda som krävs är att SL är lika impulsiv som sina spelare.
