Nekromanti Förtryckt och privilegierad?

[krank]

1. Jag tänker mig privilegium som något reellt - alltså exempelvis skattebefrielse eller högre lön (jämfört med lika arbete). Är det så eller något annat? Är det även social status eller att man får sin röst hörd?

Jag tänker mig social status och att få sin röst hörd och att bli tagen på allvar som reella saker.

2. Samhället brukar ju sträva efter att jämna ut skillnader såsom "privilegierade" och annat. Skall man eftersträva exakt jämvikt eller är det ibland t.o.m. bra att det är skillnader?

Jag ser inget positivt med skillnader.

3. Är det inte svårt att bestämma vem som är mer privilegierad än andra. Skall detta vara på individnivå eller på gruppnivå? Här tänker jag framför allt på skillnader som kanske inte är jättestora. Om man t.ex. jämför en alkoholiserad handikappad vit man som har socialbidrag och en högutbildad invandrad kvinna som jobbar som läkare med bra lön så är väl det så att den svarta kvinnan, åtminstone på pappret, har stora fördelar och känns väl mer privilegierad än mannen? Jag tror det finns mer variation inom en grupp än mellan grupper.

Jag är helt ointresserad av att mäta vem som är mest priviligerad. I specifika situationer kan det dock vara praktiskt, om inte annat för att avgöra om man borde hålla käft och lyssna eller inte. Då gäller det ofta vad det handlar om. Om jag diskuterar med en svart kvinna om kön och hudfärg så bör jag hålla käften, eftersom i just de två dimensionerna är det jag som är priviligerad och därmed redan har överdrivet utrymme -- och hon som sitter på kunskapen om hur det är att vara marginaliserad och underpriviligerad.

Om hon däremot råkar tillhöra överklassen och vi diskuterar arbetarfrågor, då kommer jag från arbetarklassen -- hon är i det sammanhanget den privilegierade, som bör hålla klaffen och inte ifrågasätta min berättelse. Om hon nu är intresserad av att bygga ett samhälle där underpriviligerades situation avhjälps, såklart.

Men på det stora hela är jag som sagt ointresserad av privilegie-snoppmätning och diskussioner på individnivå. Jag föredrar diskussioner om strukturer. Och att jag har möjlighet att fokusera på strukturer tyder definitivt på att jag är privilegierad, för det betyder att jag inte får min näsa gnuggad i min hudfärg, mitt kön eller min sexualitet hela tiden. Den som lever som rasifierad kan liksom inte ta ledigt från det och fokusera på annat. Eller ja, det är betydligt svårare för en rasifierad än det är för mig. Slutar jag tjafsa slipper jag diskussionen. Jag vet en tjej med asiatisk härkomst som ALDRIG slipper fåniga tjing-tjongskämt eller frågor om hon kan kampsport eller är bra på datorer. Jag får rätt sällan skämt som bygger på att jag är vit, om man säger så.

 

[Anarchclown]

Tror att jag glider iväg en aning OT här och om OP har något problem med min post så är det bara att säga till. Jag uttrycker mest tankar jag fått av att läsa tråden.

Endast om någon ifrågasätter min förmåga att förstå hur det är att ha det svårt som vit cis-man och därmed försöker ogiltigförklara hela min åsikt så drar jag till med "Jag antar att du inte tycker att det är så svårt att vara 38-årig förtidspensionär med Asperger och ADHD?". Samtidigt håller jag helt med att jag som privilegierad i många sammanhang förmodligen gör bättre i att släppa fram andras åsikter. Det känns väl som en fråga om lite fingertoppskänsla när det är värt att lägga sig i trotts att man har "högre status" än den andra parten.

Exempel: Jag tillhör som 38-årig man inte direkt den mest statistiskt sannolika gruppen att bli våldtagen. I allmänhet när detta diskuteras uttrycker jag (idealiskt sett, eftersom jag är en trälig fan händer det så klart att jag bryter mot detta) således stöd för någon som vet bättre än jag, försöker komma med rena fakta eller eventuellt hålla käften. Men ibland kliver folk över gränsen. Om någon kommer med åsikter som "alla våldtäktsmän borde lemlästas/dödas" så är det liksom så att det inte spelar roll om det är en person som blivit våldtagen själv, om det inte är den som bara skriker ut sin egen ilska eller frustration utan faktiskt uttrycker en politisk åsikt, så blir det ohållbart att låta det uttalandet stå oemotsagt.

 

[Recca]

3. Är det inte svårt att bestämma vem som är mer privilegierad än andra. Skall detta vara på individnivå eller på gruppnivå? Här tänker jag framför allt på skillnader som kanske inte är jättestora. Om man t.ex. jämför en alkoholiserad handikappad vit man som har socialbidrag och en högutbildad invandrad kvinna som jobbar som läkare med bra lön så är väl det så att den svarta kvinnan, åtminstone på pappret, har stora fördelar och känns väl mer privilegierad än mannen? Jag tror det finns mer variation inom en grupp än mellan grupper.

Frågan är väl vad ett exempel som skiljer sig från en generell verklighet har för betydelse och relevans för diskussionen. Det beror på vilket vårt analysperspektiv är, vad vi har för syfte med diskussionen. En viktig sak att tänka på, tror jag, är att medan en man kan vara underpriviligerad/förtryckt och en kvinna kan vara priviligerad så är variabeln man inte en förtryckt nämnare medan variabeln kvinna är det. Förstås beroende på social kontext. En man som snubblar in i kvinnornas omklädningsrum är inte priviligerad i det sammanhanget.

 

[Recca]

Exempel: Jag tillhör som 38-årig man inte direkt den mest statistiskt sannolika gruppen att bli våldtagen. I allmänhet när detta diskuteras uttrycker jag (idealiskt sett, eftersom jag är en trälig fan händer det så klart att jag bryter mot detta) således stöd för någon som vet bättre än jag, försöker komma med rena fakta eller eventuellt hålla käften. Men ibland kliver folk över gränsen. Om någon kommer med åsikter som "alla våldtäktsmän borde lemlästas/dödas" så är det liksom så att det inte spelar roll om det är en person som blivit våldtagen själv, om det inte är den som bara skriker ut sin egen ilska eller frustration utan faktiskt uttrycker en politisk åsikt, så blir det ohållbart att låta det uttalandet stå oemotsagt.

Jag har flera på min facebook-feed som uttrycker sig så. Jag brukar inte svara för att jag uppfattar det som att dessa människor saknar verklighetsanknytning. Åsikten i sig självt tycks bottna i någon slags tilltro till att endast främlingar kan begå sådana brott. Undrar vad människan i fråga skulle göra om det kom fram att en nära vän eller kär släkting hade begått sådana handlingar? Förnekelse? Det är grundläggande att se på alla människor som människor, oavsett vad de gjort. Ingen är ett monster.

Edit: Det finns ingen förlåtelse i mig för de som begår brottet, det är inte det. Jag menar att om vi ser på de som begår dessa brott som monster så gör vi det svårt att se gärningsmannen för att vi helt enkelt inte vill tro på det. Det här händer ständigt förresten, speciellt när folk säger saker i stil med "jag tror inte på dessa anklagelser, varför skulle han göra detta? Han är ju snygg och rik." Men det är ett mer tydligt exempel. För ganska många år sedan så blev en kompis anklagad för vt. Jag trodde inte på det mest för att det var han som berättade det för mig och jag var inte ens kopplad till offret, kände henne inte. Han var djupt deprimerad under den här tiden. Hans förklaring verkade inte direkt logisk, hon hade anklagat honom för att han var ihop med hennes kompis och hon råkade ligga med honom och sa då till kompisen att det var våldtäkt för att skydda sin vänskap. I min värld är den förklaringen inte speciellt övertygande. Men i sammanhanget sa jag förstås ingenting, jag kände ju inte till omständigheterna mer än de han gav mig. Men gärningsmannens röst kan förstås påverka dennes vänner om de är mottagliga för det, och därur tror jag att många av myterna kring falska anmälningar kommer och med spridning på nätet är det förstås inte svårt att se var det i sin tur leder till. Det är ett reellt problem att inte se våldtäktsmän, för vännen kan inte vara ett monster. Så vi måste ta ur monstret ur begreppet våldtäktsman, vilket jag tror kommer leda till att färre människor uttrycker sig som att alla våldtäktsmän borde lemlästas.

Säger inte att falska anmälningar inte existerar, men som det framställs ofta av vissa mindre logiska grupper på nätet så tycks det som att dessa upptar en stor del av antalet anmälda våldtäkter. Det är förstås fruktansvärt att bli betvivlad som offer men det är väldigt vanligt, speciellt i mindre samhällen där flera känner gärningsmannen.

 

[krank]

Om någon kommer med åsikter som "alla våldtäktsmän borde lemlästas/dödas" så är det liksom så att det inte spelar roll om det är en person som blivit våldtagen själv, om det inte är den som bara skriker ut sin egen ilska eller frustration utan faktiskt uttrycker en politisk åsikt, så blir det ohållbart att låta det uttalandet stå oemotsagt.

Jag håller inte med om att det är ohållbart. Jag behöver inte säga emot varje gång någon säger något dumt; att säga emot är bara rimligt om det fyller ett konstruktivt syfte. Om mitt motsägande mest innebär att jag gör det jobbigare för nån som redan har det jobbigt och som just skrikit ut sin ilska och frustration så anser jag det inte vara speciellt konstruktivt att käfta emot.

Jag gör ofta också fel såklart, det är lätt att inbilla sig att ens åsikt alltid är relevant och det är svårt att hålla sig när man ser något extremt dumt skrivas. Men jag försöker ändå träna mig i att lägga band på min käft. Den behöver inte gå hela tiden.

 

[Vitulv]

Exempel: Jag tillhör som 38-årig man inte direkt den mest statistiskt sannolika gruppen att bli våldtagen. I allmänhet när detta diskuteras uttrycker jag (idealiskt sett, eftersom jag är en trälig fan händer det så klart att jag bryter mot detta) således stöd för någon som vet bättre än jag, försöker komma med rena fakta eller eventuellt hålla käften. Men ibland kliver folk över gränsen. Om någon kommer med åsikter som "alla våldtäktsmän borde lemlästas/dödas" så är det liksom så att det inte spelar roll om det är en person som blivit våldtagen själv, om det inte är den som bara skriker ut sin egen ilska eller frustration utan faktiskt uttrycker en politisk åsikt, så blir det ohållbart att låta det uttalandet stå oemotsagt.

Alltså... bara för att någon är underprivilegierad betyder det ju inte att personen i fråga har kloka åsikter i det gällande ämnet. Och bara för att någon är privilegierad betyder det inte att personen inte har det. Att själv vara utsatt kan eventuellt ge lite anekdotisk tyngd i en diskussion, men inte mer än så.

 

[Anarchclown]

Recca: Ja. Att folk sticker huvudet i sanden med att 6.000 anmälda våldtäkter per år och ett femdubbelt mörkertal förmodligen inte bara begås av "dom" är förmodligen en stor del av anledningen till att man inte kan tänka sig att någon av ens egna vänner skulle kunna gjort det och således "bli lemlästade eller skjuten" för sitt brott. Utan att driva mer off topic ska jag väl bara säga att jag håller med om hela din analys.

Krank: Nivån av internetkrigare är olika från dag till dag så klart. Ibland orkar man inte bry sig när folk säger idiotiska saker elektroniskt. Men om jag bemöter åsikten IRL så är den en av de där åsikterna jag inte riktigt kan låta stå oemotsagd oavsett vem som säger den, tillsammans med "det bästa för jorden vore nog om vi lät folk dö av sjukdomar och svält i tredje världen" och "det är bögarnas/invandrarnas/annan utsatt grupps fel" med mera.

Vitulv: Absolut. Avvägningen ligger ju i när man går över gränsen från "låt den här människan komma till tals" till "men vad i helvete säger hen?"

 

[Arfert]

Jag vet inte.. tycker att hela den här priviligerad vs underpriviligerad/förtryckt-grejen verkar ha undertexten att det är bara de som tillhör den senare gruppen som får ha en åsikt. Och då är den ju helt plötsligt inte längre underpriviligerad/förtryckt, eller?

 

[Recca]

Jag vet inte.. tycker att hela den här priviligerad vs underpriviligerad/förtryckt-grejen verkar ha undertexten att det är bara de som tillhör den senare gruppen som får ha en åsikt. Och då är den ju helt plötsligt inte längre underpriviligerad/förtryckt, eller?

Nja. Så är det ju inte. Men det händer ofta i en sådan diskussion att personer som saknar förståelse för eller inte har erfarenheter av omständigheterna som skapar förtrycket i och med att det är svårare att uppfatta ett privilegie ofta motsäger existensen av ett förtryck eller underminerar dess betydelse. Det kan dessutom vara svårt för en sådan person där privilegiet ofta består i att känna sig helt bekväm med att föra talan, tillåta personer som saknar samma privilegie. Då finns det olika sätt att närma sig den problematiken, ett sätt är att be personen vara ödmjuk i sitt sätt och ta ett steg tillbaks för att tillåta andra röster än den egna. Jag uppfattar det som vanligt att den ödmjukheten inte existerar, samt alldeles för vanligt att avsaknaden av den typen av erfarenheter tillåter ett slags förakt gentemot de som har dem.

Edit: Du har en rimlig slutsats där: Genom att ta ett steg tillbaka så inbjuder du den som uppfattar sig som underprivilegard i sammanhanget att ta plats och då är ju personen inte längre i det sammanhanget förtryckt.

 

[Caligo]

Frågan är väl vad ett exempel som skiljer sig från en generell verklighet har för betydelse och relevans för diskussionen. Det beror på vilket vårt analysperspektiv är, vad vi har för syfte med diskussionen. En viktig sak att tänka på, tror jag, är att medan en man kan vara underpriviligerad/förtryckt och en kvinna kan vara priviligerad så är variabeln man inte en förtryckt nämnare medan variabeln kvinna är det. Förstås beroende på social kontext. En man som snubblar in i kvinnornas omklädningsrum är inte priviligerad i det sammanhanget.

Jag kan hålla med om att kvinnor i många sammanhang kan kallas och känna sig förtryckta (jag kan också tycka att män i vissa sammanhang kan kallas "förtryckta" eller i alla fall underprivilegierade). Frågan är bara: Vad är det som gör just manligt/kvinnligt viktigare än t.ex. ras eller klass eller kultur eller inkomst? Speciellt om vi pratar svenska nutida förhållanden.
Om det skulle vara riktigt rättvist skulle alla människor då få någon slags "prililegiepoäng"baserad på ens gener och uppväxt/sociala arv.

 

[Krille]

En orsak till att manligt/kvinnligt-dimensionen är så viktig är att det gör ungefär hälften av oss underpriviligierade per automatik. Åtgärdar man det så jämnar man ut privilegieskillnaden till en del för väldigt väldigt många. Det borde därmed vara ganska lågt hängande frukt (om det inte vore för att det finns sånt jefla motstånd!). Det finns också en möjlighet att man på köpet jämnar ut ett antal andra privilegiedimensioner, som exempelvis cis/HBTQ-dimensionen.

Huruvida man värderar den dimensionen högre än andra dimensioner låter jag vara osagt, men så länge man jobbar för någon dimension så är i alla fall jag nöjd.

 

[krank]

Jag vet inte.. tycker att hela den här priviligerad vs underpriviligerad/förtryckt-grejen verkar ha undertexten att det är bara de som tillhör den senare gruppen som får ha en åsikt. Och då är den ju helt plötsligt inte längre underpriviligerad/förtryckt, eller?

Om det vore så, så vore det såklart stolligt. Men så är det ju inte. Det är däremot en ganska vanlig upplevelse hos privilegierade att de tolkar situationen så. Många privilegierade tycks nämligen väldigt ovana vid att andra tar plats eller ber dem ta ett steg tillbaks för att ge utrymme åt andra. Och då upplevs sådana uppmaningar som en kränkning för den som då är van vid att andra alltid är intresserade av att höra ens åsikt, och van vid att den egna åsikten betraktas som relevant och intressant.

Och hela poängen är ju att kortsluta hela privilegiestrukturen just genom att ge underprivilegierade tillgång till ett utrymme de annars saknar. Och därmed så blir de åtminstone i just den specifika situationen mindre förtryckt.

"Får" -- alla får ha en åsikt. Alla behöver inte alltid beredas utrymmet att uttrycka den. Alla behöver inte alltid lyssnas på. Om man är en person vars åsikt generellt lyssnas på med än andra får man gärna ha en åsikt och man får gärna hålla den för sig själv. Yttrandefriheten är som bekant rätten att uttrycka sig, inte rätten att andra ska finna det man säger intressant eller rätten att andra ska bereda utrymme åt en.

 

[krank]

Jag kan hålla med om att kvinnor i många sammanhang kan kallas och känna sig förtryckta (jag kan också tycka att män i vissa sammanhang kan kallas "förtryckta" eller i alla fall underprivilegierade). Frågan är bara: Vad är det som gör just manligt/kvinnligt viktigare än t.ex. ras eller klass eller kultur eller inkomst? Speciellt om vi pratar svenska nutida förhållanden.

Är det viktigare? Jag vet inte om jag tycker det. Modern feminism är intersektionell, det vill säga man diskuterar många olika dimensioner. I en del sammanhang fokuserar man på klass, i andra sammanhang fokuserar man på könsroll, i ytterligare andra på rasifiering. Ibland kombinerar man såklart, men vad som är viktigast är i väldigt hög grad kontextberoende.

Sedan beror det också på feminismen: socialistiska feminister tenderar att tycka att klass ofta är viktigare än kön, till exempel. Eftersom en överklasskvinna trots allt fortfarande har makt över både underklasskvinnan och troligen underklassmannen också. Andra feminister har en delvis annan analys; liberala feminister brukar t.ex. nedprioritera klassperspektivet.

 

[Arfert]

"Får" -- alla får ha en åsikt. Alla behöver inte alltid beredas utrymmet att uttrycka den. Alla behöver inte alltid lyssnas på. Om man är en person vars åsikt generellt lyssnas på med än andra får man gärna ha en åsikt och man får gärna hålla den för sig själv. Yttrandefriheten är som bekant rätten att uttrycka sig, inte rätten att andra ska finna det man säger intressant eller rätten att andra ska bereda utrymme åt en.

Får och får... när det gäller cred så smäller det inte högt att vara en vit, hetro gubbe, som undertecknad. Man bör mest hålla käften. Och gör man inte det, då är det i bästa fall ointressant. Som du så elegant beskrev ovan. Och var min poäng.

 

[Crash Man]

Då bör det också kunna gälla till exempel en grupp som behandlas illa av samhället på grund av till exempel sitt kön eller sin etnicitet. Om "fryses ut" är illa nog så mjukar du ju upp dina tidigare kritierier ganska ordentligt. Att man blir utfryst betyder ju knappast att man berövas rätten att uttrycka sin livsstil eller sin åsikt, det betyder bara att ingen vill lyssna på den.

Jag förstår vad du menar och jag håller delvis med dig. Det är dock lite svårt att dra gränsen för vad som skall klassas som illa behandling. Man får ta och bedömma varje situation enskilt. Det jag syftade på med utfryses är situationer som essica Ahlquist som blev totalt utfryst av sin lärare, rektorer, grannar före detta vänner, samt blivit mordhoad. Allt detta för att hon ville ta bort skolledda böner från sin skola i Rhode Island.

Visst, hon har fortfarande full juridisk rätt att uttrycka sina åsikter dock så försvåras det utifrån omständigheterna, och visst så är fallet för många grupperingar i samhället. I Jessicas fall så var praktiskt taget hela samhället emot henne, men låt oss säga att 85% var emot henne och 15% stödde henne skulle det fortfarande klassas som förtryck? Eller om 50% var emot henne och 50% stödde henne, skulle det fortfarande vara förtryck?

Jag vet att "utfrysas från samhället" är lite i en gråzon och det är svårt at dra en tydlig linje över vart gränsen för förtryck och ej förtryck går.

 

[Caligo]

Om det vore så, så vore det såklart stolligt. Men så är det ju inte. Det är däremot en ganska vanlig upplevelse hos privilegierade att de tolkar situationen så. Många privilegierade tycks nämligen väldigt ovana vid att andra tar plats eller ber dem ta ett steg tillbaks för att ge utrymme åt andra. Och då upplevs sådana uppmaningar som en kränkning för den som då är van vid att andra alltid är intresserade av att höra ens åsikt, och van vid att den egna åsikten betraktas som relevant och intressant.

Och hela poängen är ju att kortsluta hela privilegiestrukturen just genom att ge underprivilegierade tillgång till ett utrymme de annars saknar. Och därmed så blir de åtminstone i just den specifika situationen mindre förtryckt.

"Får" -- alla får ha en åsikt. Alla behöver inte alltid beredas utrymmet att uttrycka den. Alla behöver inte alltid lyssnas på. Om man är en person vars åsikt generellt lyssnas på med än andra får man gärna ha en åsikt och man får gärna hålla den för sig själv. Yttrandefriheten är som bekant rätten att uttrycka sig, inte rätten att andra ska finna det man säger intressant eller rätten att andra ska bereda utrymme åt en.

Vänta lite nu. Här pratar du ju, om jag förstått det rätt, om individer? Tyckte du precis sade att individer inte spelade så stor roll utan det gällde större grupper och strukturer? Det är här dina argument faller imo.

(Dessutom: Jag tycker väl att många människor ofta har väldigt svårt att släppa fram andras åsikter. Tror absolut inte att privilegierade har extra svårt (eller lätt) att släppa fram någon i t.ex. en diskussion. Sedan kan jag naturligtvis hålla med om man mycket väl kan hjälpa t.ex. utsatta grupper i samhället att komma fram med sina åsikter och idéer.)

(Sedan har det framförts åsikter, även på rollspel.nu, att man helt enkelt inte bör säga något alls om man inte är privilegierad - men du säger ju helt klart att du inte tycker så.)

 

[Caligo]

Är det viktigare? Jag vet inte om jag tycker det. Modern feminism är intersektionell, det vill säga man diskuterar många olika dimensioner. I en del sammanhang fokuserar man på klass, i andra sammanhang fokuserar man på könsroll, i ytterligare andra på rasifiering. Ibland kombinerar man såklart, men vad som är viktigast är i väldigt hög grad kontextberoende.

Sedan beror det också på feminismen: socialistiska feminister tenderar att tycka att klass ofta är viktigare än kön, till exempel. Eftersom en överklasskvinna trots allt fortfarande har makt över både underklasskvinnan och troligen underklassmannen också. Andra feminister har en delvis annan analys; liberala feminister brukar t.ex. nedprioritera klassperspektivet.

Här låter det ju som du tycker att det finns många olika saker som kan göra en människa privilegierad vilket nog är vad jag tycker också. Jag tycker detta visar på att man inte blint kan dela in människor i grupper för att sedan försöka jämna ut orättvisor och fördela privilegier.

Självklart finns det grupper som behöver stöd och hjälp. Självklart kan det finnas grupper som man bör visa extra hänsyn till (inte minst i det privata och offentliga livet) men bara så länge dessa grupper är klart definierad. Man kanske bör vara försiktig med att döma grupper som kanske inte är så homogena som de först verkar - vilka dessa grupper är kan ju naturligtvis lämnas till fantasin (och statliga utredningar).


EDIT: Mitt inlägg var ju som svar till REcca eftersom jag fattade det som att hon tyckte att just man/kvinna var viktigare är de andra "privilegievariablerna".

EDIT NR 2:
Eh - Sorry. Egentligen menade jag ju att gruppens utsatthet/förtryck eller ev. privilegier var väl definierade.

 

[Recca]

Här låter det ju som du tycker att det finns många olika saker som kan göra en människa privilegierad vilket nog är vad jag tycker också. Jag tycker detta visar på att man inte blint kan dela in människor i grupper för att sedan försöka jämna ut orättvisor och fördela privilegier.

Självklart finns det grupper som behöver stöd och hjälp. Självklart kan det finnas grupper som man bör visa extra hänsyn till (inte minst i det privata och offentliga livet) men bara så länge dessa grupper är klart definierad. man bör vara försiktig med att döma grupper som kanske inte är så homogena som de först verkar - vilka dessa grupper är kan ju naturligtvis lämnas till fantasin (och statliga utredningar).

Men grupperna är ju redan etablerade. Förklara gärna hur du menar att det inte finns grupper redan uppdelade utifrån uppenbara variabler, sådana vi ser på människor, t.ex. kön, handikapp, rasifierad, etnicitet etc. Eller som syns i dokument, t.ex. namn. Det handlar ju inte om att döma människor, utan om att inte döma dem för dessa ofta helt uppenbara egenskaper. Ditt resonemang tycks bygga på att eftersom det finns en tanke att uppmärksamma en orättvisa som gäller dessa grupper så döms de utifrån någon slags homogen-grupps-tro. Det är ju inte svårt att samtidigt vara medveten om att individer har individuella egenskaper men också tala om att det går att ingå i en grupp samtidigt. Att synliggöra orättvisor som drabbar grupper är inte att döma människor, utan helt enkelt att synliggöra existerande dömande strukturer i samhället. Sedan motarbeta dem.

Edit: I själva verket är det jättesvårt att kategorisera människor och samtidigt inte döma dem för deras grupptillhörighet. Men i en analys gör man ju inte det.

 

[Caligo]

Men grupperna är ju redan etablerade. Förklara gärna hur du menar att det inte finns grupper redan uppdelade utifrån uppenbara variabler, sådana vi ser på människor, t.ex. kön, handikapp, rasifierad, etnicitet etc. Eller som syns i dokument, t.ex. namn. Det handlar ju inte om att döma människor, utan om att inte döma dem för dessa ofta helt uppenbara egenskaper. Ditt resonemang tycks bygga på att eftersom det finns en tanke att uppmärksamma en orättvisa som gäller dessa grupper så döms de utifrån någon slags homogen-grupps-tro. Det är ju inte svårt att samtidigt vara medveten om att individer har individuella egenskaper men också tala om att det går att ingå i en grupp samtidigt. Att synliggöra orättvisor som drabbar grupper är inte att döma människor, utan helt enkelt att synliggöra existerande dömande strukturer i samhället. Sedan motarbeta dem.

Edit: I själva verket är det jättesvårt att kategorisera människor och samtidigt inte döma dem för deras grupptillhörighet. Men i en analys gör man ju inte det.

Eh - Sorry. Egentligen menade jag ju att gruppens utsatthet/förtryck eller ev. privilegier var väl definierade.

EDIT: Exempel på grupper som idag får stöd (med hyfsat väldefinierade behov/stödbehov): Nyanlända invandrare, handikappade, barnfamiljer etc.

 

[krank]

Vänta lite nu. Här pratar du ju, om jag förstått det rätt, om individer? Tyckte du precis sade att individer inte spelade så stor roll utan det gällde större grupper och strukturer? Det är här dina argument faller imo.

Du blandar ihop olika sammanhang. När jag gör samhällsanalys är jag rätt ointresserad av individer. När jag funderar på om jag ska öppna käften eller ej använder jag mig av min samhällsanalys för att försöka avgöra hur jag som individ passar in i det specifika sammananget. När någon individ som på alla sätt är privilegierad tar sig extra talutrymme så är det naturligtvis den individen jag behöver bemöta och få att förstå att hen faktiskt inte måste uttala sig precis hela tiden om allt.

(Dessutom: Jag tycker väl att många människor ofta har väldigt svårt att släppa fram andras åsikter. Tror absolut inte att privilegierade har extra svårt (eller lätt) att släppa fram någon i t.ex. en diskussion.

Det får stå för dig; min upplevelse och den forskning jag läst säger emot dig. Den som tar och får talutrymme är generellt också privilegierad; om inte annat genom att ha förmågan att ta och få talutrymme. Att få (mer) talutrymme (än andra) är ett privilegium.

(Sedan har det framförts åsikter, även på rollspel.nu, att man helt enkelt inte bör säga något alls om man inte är privilegierad - men du säger ju helt klart att du inte tycker så.)

Jag är privilegierad på extremt många sätt, men uttalar mig bevisligen ändå. Men jag försöker se till att ha vett att hålla käft när min åsikt inte är relevant eller när andra har tolkningsföreträde...

Skriver mer senare, när jag har stabilare nät.