Förväntningar vs Realism?

[Zire]

Och han menade att som Alv/Ranger kan han gömma sig i skogen, och röra sig fortare i skogen, så det var inte oförsiktigt att skjuta mot armborstskyttarna.

Det verkar ärligt talat vara en gnällig spelare som är van vid att kunna "övertala" spelledaren till att få sin vilja fram. Reglerna säger väl vad reglerna säger, så om spellledaren till 100% står för sina bedömningar så borde spelaren till slut lära sig huruvida det är rimligt att anta att Alv/Ranger kan gömma sig i skogen och röra sig fortare.

Jag har inget problem med spelarens förväntningar, det finns alltid en spelgrupp där det skulle kunna gälla. Men det är lite förmätet att inte ta i beaktande alla andra deltagares förväntningar och istället klaga på spelledaren beslut i efterhand. OM ni nu inte hade gjort upp om det innan och du som SL bröt det.

 

[zo0ok]

Hade jag varit spelare där hade mitt roliga snarare sabbats av att få komma undan för lätt med ett sådant misstag. Om man har tur nog att bli eskorterad bort istället för anfallen (något jag nog hade föredragit skulle avgöras av ett reaktionsslag) börjar man ju inte anfalla den numeriskt överlägsna styrkan så snart man får chansen. Och har inte spelet regler för att gömma sig och smyga? Man får väl använda dem, och sedan stå fast vid resultatet. Jag tänker mig att jag hade spelat avsevärt mer försiktigt -- men hade jag inte gjort det hade det varit rätt och riktigt att låta min rollperson utkämpa en shootout mot de tjugofem skyttarna, vilket sannolikt skulle resultera i min död om jag inte såg till att fly.

Jag håller med!

Men jag hade provat att göra ett mer "fritt" äventyr istället för ett mer "railroadat". Men det fungerade inte. Och det tar jag, som SL, också ansvar för.

Och det är här jag menar att rollspel fungerar när man "möts". Men som SL kan jag inte "mötas" genom att ändra hela förutsättningarna (den onde baronen som tänkte ockupera byn - han är plötsligt den hygglige baronen som är där och försvarar byn mot orcherna), tycker jag! Men man kan få intrycket ibland att "hela gruppen berättar en berättelse tillsammans" och att jag som SL bara är fyrkantig och auktoritär när jag inte ändrar berättelsen efter spelarnas önskemål.

Har det med realism och göra? Well, det handlar på precis samma sätt om att SL och spelarna måste ha en gemensam idé i sina huvuden, om hur omständigheterna är. Om man inte har det, så funkar det inte. Realism är både på gott och ont: det både hjälper oss att förstå vilka idéer som är rimliga och vilka antaganden spelarna kan göra, men det blir också svårt när vi har olika idéer om vad som är realistiskt - då är realism bara en värdelös metadiskussion.

 

[zo0ok]

rimligt att anta att Alv/Ranger kan gömma sig i skogen och röra sig fortare

Vi hade antagligen varit överens om att han hade kunnat gömma sig för armborstskyttarna.
Hade jag skickat in 25 wolfriders med goda nosar, så hade han varit död.

Det hade varit mitt beslut, som SL, att låta sätta in wolfriders, och ägna 30-90 minuters speltid åt något som bara kan leda till en rollfigurs död (och eventuellt även de andra spelarnas död - vilket de inte hade förtjänat). Jag valde inte att göra det.

Men diskussionen om realism och förväntningar hade fortsatt: du hade inte BERÄTTAT att det fanns wolfriders. Det kunde vi inte veta. Inte räkna med. Vi borde ha sett dem.

Jag som SL misslyckades att kommunciera hotnivån/farligheten i situationen på ett sätt så att spelarna agerade rimligt i förhållande till omständigheterna.

 

[Svarte Faraonen]

Jag håller med!

Men jag hade provat att göra ett mer "fritt" äventyr istället för ett mer "railroadat". Men det fungerade inte. Och det tar jag, som SL, också ansvar för.

Och det är här jag menar att rollspel fungerar när man "möts". Men som SL kan jag inte "mötas" genom att ändra hela förutsättningarna (den onde baronen som tänkte ockupera byn - han är plötsligt den hygglige baronen som är där och försvarar byn mot orcherna), tycker jag! Men man kan få intrycket ibland att "hela gruppen berättar en berättelse tillsammans" och att jag som SL bara är fyrkantig och auktoritär när jag inte ändrar berättelsen efter spelarnas önskemål.

Har det med realism och göra? Well, det handlar på precis samma sätt om att SL och spelarna måste ha en gemensam idé i sina huvuden, om hur omständigheterna är. Om man inte har det, så funkar det inte. Realism är både på gott och ont: det både hjälper oss att förstå vilka idéer som är rimliga och vilka antaganden spelarna kan göra, men det blir också svårt när vi har olika idéer om vad som är realistiskt - då är realism bara en värdelös metadiskussion.

Om spelarna är vana vid rälsade äventyr kanske de förväntar sig att detta ska rädda dem? "Vi kan inte dö, det finns en historia att berätta", typ. För mig kräver fritt spelande en ömsesidig öppenhet: spelarna kan om de är tursamma och listiga neutralisera hot som spelledaren tänkt sig ska vara viktiga, spelledaren kommer inte att hålla tillbaka farlighetsnivån om rollpersonerna ger sig in någonstans där spelledarens prepp säger att saker är farligare än de kan hantera, eller om slumpmässiga möten leder till att de hamnar i en farlig situation. Alla närvarande är medvetna om att de andra vid bordet kan få deras framtidsplaner för spelet att spåra ut, vare sig det rör sig om rollpersoner som dör en föga ädel död i en fälla med bajstäckta punji sticks eller onda ärkeskurkar som drabbas av en oväntad crit rätt i flabben när de hade tänkt hålla en monolog.

 

[Zire]

Jag som SL misslyckades att kommunciera hotnivån/farligheten i situationen på ett sätt så att spelarna agerade rimligt i förhållande till omständigheterna.

Men det här bygger ju på att deras förväntan är att hotnivån/farligheten är något som kommuniceras är korrekt. Att hot inte är någonting som de behöver söka efter (som i verkligheten).

 

[zo0ok]

Men det här bygger ju på att deras förväntan är att hotnivån/farligheten är något som kommuniceras är korrekt. Att hot inte är någonting som de behöver söka efter (som i verkligheten).

Spelarens argument var att de säkerställt att det var en trupp orcher, och en trupp människor, och att de därmed hade gjort vad de rimligtvis kunde göra för att bedöma hotet. Det tyckte inte jag.

 

[Rickard]

Spelarens argument var att de säkerställt att det var en trupp orcher, och en trupp människor, och att de därmed hade gjort vad de rimligtvis kunde göra för att bedöma hotet. Det tyckte inte jag.

Så ... du menar att de borde ha gjort vad du tyckte var realistiskt?

 

[zo0ok]

Så ... du menar att de borde ha gjort vad du tyckte var realistiskt?

Ja!

Nej - skämt åsido. Vi missförstod varandra. Rollspel fungerade inte. Vi mötte inte varandra.

Jag, som SL, tog ansvar genom att inte köra över spelarna (döda, tillfångata dem) för något som kunde vara mitt misstag.
Men jag tog en diskussion efteråt och sade att
a) mitt (icke-railroadade) äventyr fungerade inte - det ska jag lära mig av
b) deras beteende var alltför oförsiktigt - det vill jag att de tar med sig

Men spelaren i fråga ville inte medge att han kunde gjort något annorlunda, att han hade något att lära sig, eller att han såg någon anledning att ändra sig.

Realism är underordnat. Det viktiga är att SL och spelarna har kompatibla idéer om berättelsen. Och när man inte har det, så är realism inget speciellt bra argument:
- var det realistiskt att orcherna och människorna var allierade?
- var det realistiskt att det fanns wolfriders, och att de skulle bli utskickade för att jaga rollfigurerna?
- är det realistiskt att 25 armbortsskyttar utgör ett hot mot en alv-ranger i en skog?
- är det realistiskt att 25 wolfriders kan jaga ikapp och döda en alv-ranger?
Det är oviktigt.

Det viktiga är att SL och Spelare uppfattade situationen olika.
Det tråkiga var att det inte gick att mötas kring att både SL och Spelare behöver justera sitt spelsätt.

 

[Svarte Faraonen]

Ja!

Nej - skämt åsido. Vi missförstod varandra. Rollspel fungerade inte. Vi mötte inte varandra.

Jag, som SL, tog ansvar genom att inte köra över spelarna (döda, tillfångata dem) för något som kunde vara mitt misstag.
Men jag tog en diskussion efteråt och sade att
a) mitt (icke-railroadade) äventyr fungerade inte - det ska jag lära mig av
b) deras beteende var alltför oförsiktigt - det vill jag att de tar med sig

Men spelaren i fråga ville inte medge att han kunde gjort något annorlunda, att han hade något att lära sig, eller att han såg någon anledning att ändra sig.

Realism är underordnat. Det viktiga är att SL och spelarna har kompatibla idéer om berättelsen. Och när man inte har det, så är realism inget speciellt bra argument:
- var det realistiskt att orcherna och människorna var allierade?
- var det realistiskt att det fanns wolfriders, och att de skulle bli utskickade för att jaga rollfigurerna?
- är det realistiskt att 25 armbortsskyttar utgör ett hot mot en alv-ranger i en skog?
- är det realistiskt att 25 wolfriders kan jaga ikapp och döda en alv-ranger?
Det är oviktigt.

Det viktiga är att SL och Spelare uppfattade situationen olika.
Det tråkiga var att det inte gick att mötas kring att både SL och Spelare behöver justera sitt spelsätt.

I det här fallet tycker jag inte att det faller så mycket under "realism" som just "förväntningar". Det låter som om din spelare förväntade sig att saker och ting skulle hålla sig väldigt tydligt inom fantasykonventionerna: orcher är alltid fientliga till människor, alver är alltid bäst i skogen, och så vidare. Det handlar om ett upplevt genrebrott, inte om brist på realism.