Rising
Vila i frid
Just "Stryparranka" tycker jag iofs är rätt ballt. Men ja, jag håller med om att engelska är ett lämpligare språk för namngivande. Eller så kanske man bara läser dem mer okritiskt. "Blink dog" är kanske inte ett så himla häftigt namn, egentligen.
"Något med något"-namn (såsom frostvarg, slamtroll, dunkelkrypare, skuggslända, åskryttare m.m.) är mitt go-to när det gäller monsternamn, eftersom de är så oerhört lätta att komma på. Men de blir å andra sidan så oerhört dryga i längden. Man läser sig mätt på dem väldigt snabbt. Och jag har dessutom en tendens att återkomma till ett par ord väldigt ofta, vilket gör att det snabbt kan bli lite väl många monster som heter något i stil med "skugg-" och "-best", varpå jag spenderar alldeles för mycket tid med att jämföra dem mot varandra och försöka utse vilka av dem som egentligen är de bästa.
Påhittade ord som inte betyder något (såsom koprilater, ludrager, plasmusar, zorpaser m.m.) tycker jag enbart är okej i mycket sparsamma mängder. Det känns ofta som att någon snubbe bara hittat på ord helt random, och sådana namn har dessutom problemet att de är ganska svåra att lägga på minnet - vilket gör att jag bara pallar av en viss begränsad mängd innan jag börjar blanda ihop dem.
Korta, enkla namn (såsom skränor, nidblod, besudlare, tvetungor m.m.) är de jag är mest förtjust i, och som jag tycker att monstersamlingar kan ha i princip hur många som helst av, utan att jag någonsin börjar tycka att det blir repetitivt. De är tyvärr också den sortens namn som jag tycker är svårast att komma på.
Tvåordiga namn (såsom svarta jungfrur, bleka ryttare, ylande maror, m.m.) är mestadels ett knep för mig att undvika för många "något med något"-namnen; och ibland kan det leda till rätt häftiga namn med bra schwung. Man får förmodligen se upp så att man inte överdriver det, dock.
Påhittade namn som nästan betyder något (såsom nekroghouler, schizurger, psykomantiker osv) tycker jag instinktivt illa om, eftersom de känns så oerhört fega. Men jag tar till dem lite då och då, och kan på sätt och vis respektera dem, eftersom de ofta är rätt beskrivande och enkla att grokka.
Långa off-beat namn (i stil med "Intets söner", "Hudlös hämnd", "Undergångsförkunnare", "Azaroths apostlar"); för speciella varelser kan sådana unika namn vara helt rätt, men de behöver särskilda förklaringar - och bli kopplade till världsbeskrivningen i övrigt - för att mejka sense. De är dessutom svåra att både komma på och använda i faktiskt spel. Jag är dock förtjust i den impact som sådana namn medför. Man förstår direkt att man läser om något annat än ytterligare ett random monster.
---
Det är väl typ mina tankar om namn. Det viktigaste är nog att man försöker blanda några olika namnkonventioner för att få en omväxlande namnkultur.
Har nog med monster nu för startboken, orkar inte skriva fler, och jag har kreativ ångest när det gäller introäventyret... kanske blir en "monsterbok" i framtiden, dock. Vore passande.