Fast i spelarträsket

[TheDawn]

Jag brukade vara vad man kan kalla en "forever GM". Det höll på så länge att jag började känna mig en smula utbränd och fick inte riktigt motivation att hålla i spelpass så jag föreslog för min spelgrupp att vi skulle börja rotera spelledare så alla fick chansen. De tyckte det var en väldigt bra idé och hade alla olika spel de ville prova på. Detta funkade precis som jag hoppats. Vi bytte regelbundet spelledare, provade nya rollspel, och mitt spelledarsug återvände. Problemet är ju bara att nu var alla precis lika sugna som jag att spelleda de saker de planerat och vi spelar inte så ofta så möjligheterna att få spelleda hade plötsligt sinat.

Jag sökte ny grupp i mitt närområde och fann både en och två men när man kliver in i en grupp så finns där redan en spelledare, så åter var man spelare. Sedan hittade jag en grupp som jag just nu spelledare i en kortare one-shot men även där tycks alla ha idéer vad de vill spelleda efter mitt äventyr är klart.

Vill dra mig till minnes att det snackades om spelledarbrist inom D&D-världen för något år sedan. Kan inte påstå att jag märker någon brist alls på spelledare. Känns som alla är mer sugna på att spelleda än att spela.

Har detta hänt er någon gång, att ni hamnar i spelarpositionen när ni helst skulle vilja spelleda?

 

[Necronauten]

Jag är med i flera spelgrupper (5st aktiva just nu) där jag började som SL i princip alla grupper. Det har blivit mer och mer vanligt att snurra runt SL rollen, så precis som du beskriver kan det ibland dröja upp emot ett år innan jag blir SL i en specifik grupp igen. Jag tycker aboslut det är roligt att vara spelare, men det ännu roligare att vara SL och sitta och planera sessioner emellanåt.

Av just den anledningen så hoppade jag av en grupp där jag varit spelare väldigt, väldigt länge. Istället startade jag upp en ny grupp med syfte att vara den enda Spelledaren. Jag har varit nog med alla spelare jag bjudit in till den gruppen med att förmedla min målsättning. Än så länge har det inte varit några sura miner

 

[Botulf]

Först är man glad och hoppas aldrig vara spelledare igen när man till sist får slippa. Sedan när man spelat några sessioner som spelare så börjar suget igen som en gammal nikotinvana. Och det är då man vet att man egentligen aldrig kan vara som de andra i pöbeln. Man upptäcker att man är spelledare for life inte bara av tvång, utan för att det blivt en del av ens natur.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Man upptäcker att man spelledare for life inte bara av tvång, utan för att det blivt en del av ens natur.

Det är hålet i själen man försöker fylla med uppmärksamheten och bekräftelsen man får som spelledare.
Behovet av att stå i centrum, att bli lyssnad på, att ens ord tas på allvar.

Men det är aldrig nog, som en hunger som aldrig kan mättas.

 

[Khan]

Det är hålet i själen man försöker fylla med uppmärksamheten och bekräftelsen man får som spelledare.
Behovet av att stå i centrum, att bli lyssnad på, att ens ord tas på allvar.

Men det är aldrig nog, som en hunger som aldrig kan mättas.

 

[TheDawn]

Det är intressant vad ni skriver (skämtsamt eller inte) och det har fått mig att tänka.

Jag tror jag ser mig själv som en person som absolut inte har behov av att stå i centrum. När jag spelar känner jag därmed att jag inte alltid är särskilt närvarande i spelet då jag vill lämna plats åt alla andra att framhäva sina karaktärer. Jag tar mer än supportroll vilket i slutänden gör att jag hamnar i skymundan och lämnar en del spelmöten med känslan att jag knappt medverkat.

Som spelledare tvingas jag medverka i spelet just för att spelarna skall ha chansen att framhäva och spela ut sina karaktärer. Jag tror att jag ser mitt spelledande, i dagsläget, som en supportroll det också. Det är en roll som ger mig en större känsla av samverkan och deltagande och även om det kan vara utmattande är det oftast en lyckligare trötthet som följer den typen av spelmöten.

 

[Doktor Laser]

Jag är ju en sådan där som ständigt glömmer bort hur lätt jag har för att tröttna på mina egna rollpersoner, så när jag väl hamnar på spelarsidan, lycklig och fri från spelledarskapets bojor och kättingar, brukar det inte dröja länge innan jag längtar tillbaka och mer eller mindre omedvetet konspirerar för att avliva min egen rollperson. På rätt sida spelledarskärmen slipper jag ju helt enkelt det problemet.
...
Äh, vem försöker jag lura?
Det handlar om makt. Och pengar.

 

[wilper]

Vill dra mig till minnes att det snackades om spelledarbrist inom D&D-världen för något år sedan. Kan inte påstå att jag märker någon brist alls på spelledare. Känns som alla är mer sugna på att spelleda än att spela.

Spoiler: Tänder brandfacklan.

5e-spelare är den värsta sortens spelare. Att orka med deras självupptagenhet kräver ett särskilt sinnelag. Spelledarbristen skapas naturligt av spelarbasen.

När klagosången började (?) för något år sedan så var kommentaren från OSR-sfären där jag hänger mest nuförtiden "Vi har inte sett någon spelledarbrist." Själv tänker jag att andra spelformer inte får någon spelledarbrist, just för att spelarna är genuint trevligare och har mer realistiska förväntningar på spelupplevelsen.

 

[Genesis]

Behöver jag ens skriva att lösningen på alla problem är spelledarlösa spel? Egentligen inte. Men jag kan inte låta bli.

 

[TheDawn]

Behöver jag ens skriva att lösningen på alla problem är spelledarlösa spel? Egentligen inte. Men jag kan inte låta bli.

Hur exakt löser spelledarlösa spel mitt problem att jag vill spelleda?

 

[Rymdhamster]

En möjlig tolkning är att i många spelledarlösa spel är alla på sätt och vis spelledare.

Kanske var det Genesis hade i åtanke.

 

[Genesis]

Hur exakt löser spelledarlösa spel mitt problem att jag vill spelleda?

Eftersom i ett spelledarlöst spel är alla spelledare. Det är det som är paradoxen. Man får både vara spelledare och spelare. Och ofta kan man under spel välja lite om man vill låta sin rollperson ta mer plats eller jobba mer med att sätta scener för andra och spela biroller.

Till viss del är det skämtsamt menat, eftersom jag alltid tjatar om spelledarlösa spel som lösningen på allt. Men för mig var det lösningen på att jag var frustrerad som spelledare, då jag var tvungen att hitta på allt, och frustrerad som spelare, då jag inte fick hitta på någonting.

 

[Henke]

Känner igen situationen. I vår spelgrupp så har jag varit SL majoriteten av speltillfällerna senaste 15 åren. Det kan i långa loppet bli riktigt energikrävande utifrån att spelen krävt ganska mycket prepp. På senare tid så har flera personer släppts fram som SL vilket på ett sätt är skönt men det skaver samtidigt lite att inte lika ofta vara den som förmedlar själva ramverket i berättelsen.

Tror också känslan kan bero på att jag i den egna spelgruppen kanske är den som omvärldsbevakar mest och därför är mer insatt än de andra gällande trender och nyheter inom rollspel. Tycker det varit extra tydligt när jag för längesedan mötts av motstånd när jag t.ex. introducerat något som inte varit gamla hederliga traditionella spelsystem. Tid är en bristvara (än mer i spelmötestid) och det kryper i mig när jag tänker på att slösa bort den på omoderna eller onödigt komplexa spelsystem, eller dussinprodukter där varje monstebok eller äventyr liknar varandra.

 

[DanielSchenström]

Jag har turen att åtminstone ha en av två veckliga speldagar för mig själv, men det är segt den andra dagen då det är upp till 5 andra spelledare den andra dagen att turas om med. När jag var yngre tyckte jag spelande var tråkigt men nu uppskattar jag det och tycker det är bra att uppleva allt från andra sidan och sno smarta spelledartricks från de andra.

Dagen vi turas om i kör vi att den som inte spellett på längst tid har förtur, och man får 4-8 spelmöten på sig. Ibland när jag är sugen på nåt spel håller jag absolut med att det är jobbigt att vänta länge till nästa tillfälle. Samtidigt ger det att man kan förbereda mycket mer.