Suspiria, originalet från 1977 var första Argento-filmen jag såg och den föll mig inte alls i smaken. Jag hade förväntat mig något som snarare var i hans klassiska giallo-stil (krimthrillers/slashers) och fick istället en film som kändes onaturlig och seg. Ingen av oss gillade den inte alls när vi såg den. Några år senare såg jag däremot om den, på en biovisning under en bro, vilket var en helt annan upplevelse. Nu älskade jag tempot och den onaturliga aspekten av filmen – för jag kom helt in i den drömlika stämningen som filmen har. Sedan dess har jag sett om den och tycker fortfarande väldigt mycket om den.
Och när vi ändå håller på tänker jag även inkludera remaken av Suspiria från 2018. Jag tyckte om den när jag såg den på bio på Stockholms filmfestival, men tyckte nästan den kändes lite lång och övermäktig. Sedan såg jag om den hemma och älskade längden, för då hängde jag verkligen med i alla subtila subplots och information som smögs in i filmen och såg hur mycket mer som fanns att se. Nu kanske jag svär i kyrkan, men jag föredrar faktiskt remaken över originalet (de är dock väldigt olika filmer, så mer i stil med The Thing eller The Fly i remake-perspektiv).
En annan film som växte på mig och gav mig en ny positiv uppfattning var Hellraiser. Jag var inte alls särskilt förtjust i den första gången, då jag inte fastnade för någon av karaktärerna och jag tyckte överlag att den var rätt seg. Jag försökte till och med se om den några år senare, men samma sak hände då och jag såg inte ens klart den igen. Men sedan såg jag den på en biovisning på Monsters of Film och då, då jävlar slet den sig rakt in i hjärtat. Helt plötsligt såg jag de karaktärerna jag inte fastnade för i nytt ljus, där att de var osympatiska var poängen och tempot blev så enormt annorlunda när jag tittade på den i nytt ljus som den sjuka familjeberättelse den är.
Bio kan också göra mycket för en film. När jag såg Texas Chainsaw Massacre (1974) första gången tänkte jag mest på hur äcklig den är (miljöerna är alla sammanfallna, så mycket som ruttnar och liknande), men jag kände inte att jag blev rädd direkt så hade jag en respekt för den. Sedan såg jag den på bio när Cinemateket visade den och oj. Det var en helt annan film. Middagsscenen var klaustrofobisk till en nivå att jag ville fly salongen. Alla satt där och var enormt obekväma av vad vi tvingades se och vi sögs verkligen in i filmen. Sedan dess uppskattar jag den verkligen.
Senast var det Die Hard 2: Die Harder. Jag såg den när jag var ung, inspelad från TV och tyckte den var OK, men saknade stämningen från ettan, men det var den vi hade på video, så sågs rätt flitigt, men redan då föredrog jag den första. Sedan såg jag om Die Hard 2 för några år sedan och tyckte den var sådär och tyckte mest den kändes trött. Men såg om den för några veckor sedan och blev positivt överraskad. Den är utan tvekan fortfarande en total ripoff på första och har inte alls den filmens charm, men den står sig rätt bra mot alla kopior och får till en riktigt bra julstämning och har rätt coola action-scener.
.