Jag tycker också att det är en bra liknelse, men man ska komma ihåg att det finns folk som går åt andra hållet, också. Jag har spelat med många som började sin rollspelskarriär med samberättande spel och som finner improvisation naturligt utan att behöva träna på det. Och själv fick jag panik när jag spelledde AW för att det var så mycket prepp och jag fick slänga bort det för att vara bekväm med att spelleda. Jag skulle definitivt INTE känna mig trygg som spelledare för typ Tatters of the King. Jag skulle säkert kunna träna upp den förmågan och med tiden bli bekväm med att spelleda förberedda scenarion, men det är inte något som kommer naturligt för mig.När man börjar åka skridskor för första gågnen behöver man sargen att hålla sig i. Sen kan man börja göra korta små panikslagna utåkningar på egen hand, men alltid med sargen nära till hands när det blir för mycket. Så man i alla fall kan kravla sig tillbaka till kanten och hiva sig på igen efter man ramlat.
Först när man kan åka skridskor blir sargen något som mest bara är i vägen och en begränsning. Även om den begränsningen kan vara väldigt användbar och uppskattat ibland, beroende på vad man vill göra. Ishockey kan jag tänka mig hade blivit ganska annorlunda om man inte haft en fast bana, utan spelarna fria att åka hur långt de ville i olika riktningar. Kanske till det bättre, kanske inte.
Notera dock att jag överhuvudtaget inte åker skridskor. Har inte gjort så annat än på den obligatoriska gympan. Vilket jag avskydde. Men för mig är det en passande liknelse.
Jag var nog också mer trygg med det förr i tiden, och förmågan har atrofierat genom åren.