Finns det bra räls?

[PhilArt]

Snodde detta från the internet. Tycker det sammanfattar bra vad jag uppfattar som rälsning, och hur jag uppfattar att det brukar användas här.

"Railroading is, generally, when a GM has a very clear idea of an end-goal in a game and a very defined way of how to get there so they engineer the game such that there is no way to get to the end goal except by the path the GM has laid out. Attempts to stray off that path are met with varying degrees of resistance. "

Jag tror att vi kan hålla med om att 99% av alla skrivna äventyr faller inom detta. Det finns en början, några platser, en bunt aktörer och någon form av konflikt som ska få en upplösning. Vissa äventyr är väldigt tydliga med ordningen detta sker i, andra är öppna. Som @Franz påpekade i den andra tråden så blir ju nästan allt SL tar sig för lite av en räls. Och ja, det kan mycket väl vara så.

Jag skulle påstå att räls enbart blir problematiska när vi kikar på den sista meningen ovan.

Attempts to stray off that path are met with varying degrees of resistance.

Märk dock väl "varying degrees", och det tycker jag är viktigt. Spelarna gör inte som SL hade tänkt. Vad gör SL då? Om det slutar med att SL helt kör över spelarna så är det rätt dåligt. Men om SL rullar med det? SL ändrar sin prepp och spelet tar en ny oväntad vändning? Är det inte längre räls då? Om vi har rälsat oss fram dit men sedan låter spelet ta oss vidare, varför slutar vi kalla det för räls då?

Som jag upplever det har vi skapat en term som alltid beskriver något dåligt, vilket innebär att vi inte kan prata om det utan att det kallas för "objektiv ondska"
---
Ps. I den här tråden vill jag försvara rälsen. Tycker man att räls är objektiv ondska så vill jag påminna om att respektera forumsreglerna. Den här tråden handlar uttryckligen om att rälsen inte alltid är dålig.

Är inte rälsning när spelledaren aktivt hindrar spelarna från att lämna den utstakade vägen? Dvs. att det finns ett linjärt narrativ är inte räls om det är fritt för spelarna att lämna narrativet, eller påverka det.

 

[erikt]

Snodde detta från the internet. Tycker det sammanfattar bra vad jag uppfattar som rälsning, och hur jag uppfattar att det brukar användas här.

"Railroading is, generally, when a GM has a very clear idea of an end-goal in a game and a very defined way of how to get there so they engineer the game such that there is no way to get to the end goal except by the path the GM has laid out. Attempts to stray off that path are met with varying degrees of resistance. "

Jag tror att vi kan hålla med om att 99% av alla skrivna äventyr faller inom detta.

Nej, inte alls. I de flesta skrivna äventyr finns det inte en utlagd väg som är det enda sättet att nå målet på.
Att det finns ett mål och en tänkt väg för att nå målet gör det inte till rälsning. Det är när den tänkta vägen är det enda sättet att nå målet på och alternativa lösningar aktivt blockeras av SL som det blir till räls.

 

[krank]

eller påverka det.

Fast… Jag tror det är vanskligt att ha en sån definition, för var ska man dra gränsen för vad som är "påverkan"? Den gränsen lär ju vara subjektiv för varje person. Tekniskt sett "påverkar" man ju om man får välja att gå eller springa, eller om man ska använda svärd eller yxa.

Så vad räknas som "narrativet"?
Vad räknas som "påverka"?

(Det här är anledningen till att jag är skeptisk till rälsbegreppet; det verkar inbjuda till att folk ser sina egna gränsdragningar som absoluta självklarheter…)

 

[Bifur]

Är det verkligen det, alltså så att det blir bra?

Mjo, det är det nog ändå, även om det är svårt att frigöra sig från den bild jag har av spelande idag och kanske inte minns ordentligt hur det var på 80-talet. Har under hösten försökt hjälpa min son och ett gäng andra 11-åringar att komma igång med sin spelgrupp. Att få dem att våga vara SL har varit lite utmanande och de som försökt har också tyckt det varit lite jobbigt. Att då ha något form av instruktion att hålla sig till underlättar ganska mycket.

Jag tror så här, det linjära äventyret är lättare att ta till sig för en ny SL, det är mer likt brädspel, böcker och film och delvis många datorspel som de flesta är bekanta med tidigare och därmed är det lättare att se sin roll. Det är inte utan sina problem men att leda ett platsbaserat äventyr där inget händer av sig själv är ännu svårare. Det kräver hyfsat mycket mer vana då det är mer som är underförstått, mer ansvar för SL att tänka: vad händer nu då?

(Det betyder så klart inte att det är lättare för alla. Min dotter, som är en helt annan typ av kreativ person - och trist nog för mig inte alls lika intresserad av rollspel som min son, skapade helt på egen hand en sandlåda som hon ledde åt oss, med olika interagerande val och platser att besöka. Men min erfarenhet är att det är ganska ovanligt, har ändå spelat med runt 10 barn det senaste två åren och de flesta av dem har inte funkat så.)

 

[luddwig]

...att leda ett platsbaserat äventyr där inget händer av sig själv är ännu svårare.

Kanske är det där skon klämmer för barnen? Ett öppet äventyr bygger ju i stort på att spelarna ska vara drivande och spelledaren ska reagera på det spelarna gör. På så vis påminner ett öppet äventyr mer om ett brädspel där spelarna själv gör olika val medan ett förplanerat äventyr mer liknar en film som serverar en färdig berättelse.

 

[Rymdhamster]

Är det verkligen det, alltså så att det blir bra?

Förlåt, det beror så klart på vad som du har lättast för: prepp eller improvisation. Jag generalliserade utifrån mig själv där =) Jag har varit tvungen att jobba väldigt mycket för att få upp min improvisatiosnförmåga till en nivå där jag ens kan köra opeworld och sandlåda.


Även som spelare beror det på vad man har lättast för. Jag själv, och andra jag spelat med (Som spelare) har klart lättare att anpassa oss till ett mer rälsat äventyr. Medan jag spelat med folk som helt enkelt inte klarar av att anpassa sig till konceptet.

Men _min åsikt_ är att räls är bra mycket lättare.

 

[Mogger]

Jag tycker det är så dumt att börja omdefiniera en etablerad term, när folk har så vitt skilda åsikter och känslor kring termen.

Vill bara påpeka att jag inte vill omdefiniera någon term, eller ens diskutera definitioner per se. Min ingång här är om det inte möjligtvis kan vara så att det vi kategoriskt och oförlåtande kallar räls och avskyr kanske kan innehålla spår av något som faktiskt är användbart i spel?

Men att starta en tråd dagen före julafton var oerhört dålig tajming Hoppas den kan leva vidare till mellandagarna.

 

[Man Mountainman]

Begränsningar är ju en del av alla spel. Schack skulle inte vara ett intressant spel om alla pjäser kunde hoppa var som helst på brädet.

Likaså är handlingsutrymme, inom de satta begränsningarna, en del av alla spel. Med Thi Nguyens ord är spel "agentskapets konst".

Frustrationen över "rälsning" uppstår antagligen när det råder diskrepans mellan, å ena sidan, spelarnas förväntningar på vilket handlingsutrymme de kommer att ha och, å andra sidan, det handlingsutrymme spelledaren faktiskt tillåter dem. Lösningen torde som vanligt vara att vara tydlig med spelets premisser i förväg och jämka allas förväntningar.

 

[luddwig]

...prepp eller improvisation.

Det där är en intressant bit. Ett rälsat äventyr har prepp, och ofta extra prepp för att spelarna ska hålla sig till preppen (av typen: om spelarna gör A kan du som spelledare låta B hända för att få dom att åka till C där D sedan kommer att inträffa). Detta innebär ofta att äventyret innehåller ganska mycket information, och om jag som spelledare inte har koll på informationen utan gör någonting utanför ramarna kan det få allvarliga konsekvenser.

Ett öppet äventyr har också prepp men istället för att tala om vad som kommer att hända hjälper den spelledaren att improvisera. Spelledarpersonerna har sina agendor, det finns slumptabeller för möten och skatter, och så vidare. Generellt är det dock ganska lite information att ta in, och om jag som spelledare inte har koll på något är det ändå knappast så att äventyret går sönder.

Att jag upplever att det är lättare att spelleda öppna äventyr har alltså inte så mycket att göra med att jag är bra på att improvisera. Snarare beror det på att öppna äventyr innebär en mindre mängd information att hantera samt på att de är robustare för eventuella fel från spelledarens sida.

 

[krank]

Det där är en intressant bit. Ett rälsat äventyr har prepp, och ofta extra prepp för att spelarna ska hålla sig till preppen (av typen: om spelarna gör A kan du som spelledare låta B hända för att få dom att åka till C där D sedan kommer att inträffa). Detta innebär ofta att äventyret innehåller ganska mycket information, och om jag som spelledare inte har koll på informationen utan gör någonting utanför ramarna kan det få allvarliga konsekvenser.

Ett öppet äventyr har också prepp men istället för att tala om vad som kommer att hända hjälper den spelledaren att improvisera. Spelledarpersonerna har sina agendor, det finns slumptabeller för möten och skatter, och så vidare. Generellt är det dock ganska lite information att ta in, och om jag som spelledare inte har koll på något är det ändå knappast så att äventyret går sönder.

Att jag upplever att det är lättare att spelleda öppna äventyr har alltså inte så mycket att göra med att jag är bra på att improvisera. Snarare beror det på att öppna äventyr innebär en mindre mängd information att hantera samt på att de är robustare för eventuella fel från spelledarens sida.

Här håller jag verkligen inte med.

I ett öppet äventyr känner jag som SL att jag måste ha koll på allt. Från första speltimmen, eftersom spelarna kan göra vad som helst. Och eftersom de flesta sådana äventyr utgår från att jag är bättre på att improvisera än jag är, så behöver jag inte bara läsa in mig på och kunna och hålla reda på allt som står där. Jag måste dessutom, för att kunna spelleda, förbereda extra. Jag upplever helt klart att jag förbereder minst lika mycket för öppna äventyr som för linjära.

Skillnaden är att i linjära – eller tunnelbaneformade – så kan jag förbereda lite i taget. Jag vet vilken eller vilka hållplatser spelarna ska till, så jag kan förbereda dem till nästa spelmöte. Jag måste inte ha allt klart från dag 1.

För att inte tala om öppna äventyr med fler aktiva deltagare – grupper av SLP:er som jag hela tiden måste hålla i huvudet vad de håller på med, vilka motdrag de gör, hur de rör sig och så vidare. Sånt skapar en för mig svårhanterlig kognitiv belastning.

Du säger att de öppna äventyren hjälper spelledaren att improvisera. Jag ser det snarare som att de tvingar mig att improvisera – eller förbereda ännu mer än jag annars hade behövt. Öppna äventyr har mer information att hantera.


Jag är 100% med på att detta är en begränsning i mig. Jag har svårt för att improvisera, jag har kontrollbehov, jag gillar att vara förberedd.

 

[Magnus Seter]

Skillnaden är att i linjära – eller tunnelbaneformade – så kan jag förbereda lite i taget.

Du menar väl "rälsade"?

...

..

.



Du kommer aldrig att komma undan rälsen, de ligger där och väntar på dig ... dunk ... dudunk ... dudunk ... räääääls!

 

[Genesis]

Vill bara påpeka att jag inte vill omdefiniera någon term, eller ens diskutera definitioner per se. Min ingång här är om det inte möjligtvis kan vara så att det vi kategoriskt och oförlåtande kallar räls och avskyr kanske kan innehålla spår av något som faktiskt är användbart i spel?

Grejen är ju att ingen ser vad de håller på med som rälsning. Rälsning är ett ord man sätter på grejer man inte gillar. Det man gillar kallar man för något annat, och argumenterar våldsamt för att det inte är rälsning. Det är det som gör det till en svår term att ha med i en diskussion.

Jag gör ju också det här, förresten. Det jag ogillar kallar jag räls och det jag gillar kallar jag ”aggressiv sceninramning”.

 

[Rymdhamster]

Spelledarpersonerna har sina agendor, det finns slumptabeller för möten och skatter, och så vidare. Generellt är det dock ganska lite information att ta in, och om jag som spelledare inte har koll på något är det ändå knappast så att äventyret går sönder.

Mindre och _mycket spretigare_ information. Och kräver som sagt mer improvisation. Att man "får hjälp att improvisera" är bygger på att man överhuvutaget är bekväm att improvisera till att börja med. En del personer är det, men det tog mig som sagt många, många års spelledande att komma till en plats där jag är bekväm med improvisation överhuvudtaget. Och Jag lärde mig improvisationen genom att spelleda rälsade äventyr och kampanjer, och introducerade mer och mer improvisation allt eftersom.

Jag skulle säga du antingen underskattar din egen förmåga att improvisera, eller grovt överskattar andras förmåga att göra det.

 

[luddwig]

Jag är 100% med på att detta är en begränsning i mig. Jag har svårt för att improvisera, jag har kontrollbehov, jag gillar att vara förberedd.

Ja, det är väl sannolikt så att du och jag befinner oss i olika ändar av skalan här. Jag tycker att det är roligt när det händer oväntade saker och känner mig trygg med att improvisera utifrån de stöd som finns i ett bra öppet äventyr (därmed inte sagt att jag alltid gör det bra). Du gillar dessutom just den typ av äventyr som jag tycker är allra svårast att skriva och spelleda, nämligen mysterier. Jag orkar inte med den precision som sådana äventyr kräver, och tycker inte heller att det är roligt när jag vet hur det med stor sannolikhet kommer att sluta, nämligen med att rollfigurerna avslöjar sanningen. Dock gillar även jag att vara förberedd. Jag skulle inte sätta mig och spelleda om jag inte hade koll på reglerna, spelvärlden och den aktuella äventyrsplatsen.

 

[Rymdhamster]

Grejen är ju att ingen ser vad de håller på med som rälsning.

Behöver jag vara mer tydlig med att jag gillar räls och tycker det är något bra?

 

[luddwig]

Jag skulle säga du antingen underskattar din egen förmåga att improvisera, eller grovt överskattar andras förmåga att göra det.

Det är möjligt, men jag tror samtidigt att det i stor utsträckning handlar om vana och tankesätt. Det är inte konstigt om improvisation känns obekvämt om man är van att kunna följa en skriven instruktion, och dessutom inställd på att saker ska utvecklas på ett visst sätt. Att ha en förplanerad handling och plötsligt behöva improvisera är enligt min erfarenhet galet svårt. Tankarna är liksom låsta vid det man förberett. Att hålla förberedelserna mer lösa och redan i förväg vara beredd på att saker och ting kan ta oväntade riktningar underlättar improvisationen enormt.

 

[krank]

Det är möjligt, men jag tror samtidigt att det i stor utsträckning handlar om vana och tankesätt.

…vad tänker du att "förmåga" är?

För mig är ju förmåga lika med kapaciteten att skapa en viss effekt. Alltså att "få till det".
En del i att ha en förmåga är alltså att ha en vana och ett tankesätt.


Alltså, för mig påminner det här någonstans ganska mycket om diskussioner jag haft med extroverta, som inte tror att "introverta" är en grej. De kan inte tänka sig att någon skulle kunna tycka att det är jobbigt att vara social, att det "bara handlar om vana och tankesätt"…

Vissa av oss har bättre grundförutsättningar för improvisation än andra. Jag menar, jag är ju sån här i nästan allting i livet – jag förbereder, strukturerar, gör listor, försöker undvika oväntade saker, vill vara förberedd. Det är så jag skapar mig en känsla av trygghet. Om jag vore en helt annan person än den jag är så skulle jag absolut kunna improvisera bättre och vara trygg i det.


Du är duktig på att improvisera. Du är trygg i det. Du behöver ganska lite för att kunna improvisera. Äg det, men acceptera att det inte är något alla kan träna upp bara sådär; att det för vissa av oss skulle kräva åratal av tung, hård och ofta pinsam/ångestframkallande träning. För egen del ser jag det inte riktigt som värt besväret, inte när det är så lätt att preppa och hålla rätt på information =)

(Det är alltså något jag absolut kan äga: jag är ganska bra på att preppa och strukturera och minnas hyfsat detaljerad information. Men jag inser att det finns de som tycker sånt är både begränsande, svårt och tråkigt)

 

[Rymdhamster]

Det är möjligt, men jag tror samtidigt att det i stor utsträckning handlar om vana och tankesätt. Det är inte konstigt om improvisation känns obekvämt om man är van att kunna följa en skriven instruktion, och dessutom inställd på att saker ska utvecklas på ett visst sätt. Att ha en förplanerad handling och plötsligt behöva improvisera är enligt min erfarenhet galet svårt. Tankarna är liksom låsta vid det man förberett. Att hålla förberedelserna mer lösa och redan i förväg vara beredd på att saker och ting kan ta oväntade riktningar underlättar improvisationen enormt.

När man börjar åka skridskor för första gågnen behöver man sargen att hålla sig i. Sen kan man börja göra korta små panikslagna utåkningar på egen hand, men alltid med sargen nära till hands när det blir för mycket. Så man i alla fall kan kravla sig tillbaka till kanten och hiva sig på igen efter man ramlat.

Först när man kan åka skridskor blir sargen något som mest bara är i vägen och en begränsning. Även om den begränsningen kan vara väldigt användbar och uppskattat ibland, beroende på vad man vill göra. Ishockey kan jag tänka mig hade blivit ganska annorlunda om man inte haft en fast bana, utan spelarna fria att åka hur långt de ville i olika riktningar. Kanske till det bättre, kanske inte.

Notera dock att jag överhuvudtaget inte åker skridskor. Har inte gjort så annat än på den obligatoriska gympan. Vilket jag avskydde. Men för mig är det en passande liknelse.

 

[Genesis]

Behöver jag vara mer tydlig med att jag gillar räls och tycker det är något bra?

Du är inom felmarginalen! Ingen plus/minus några stycken.

 

[luddwig]

…vad tänker du att "förmåga" är?

Jag tänkte närmast på det som en synonym för talang. Det var kanske lite snävt.