Spelare 1: "OK, Pettson, det är du som är science-geeken i sällskapet. Vad behöver vi för att lösa det här problemet?"
Spelare 2 ("Pettson"): "Öh, SL, vad krävs för att lösa det här problemet?"
SL: "X, Y och Z."
Spelare 2: "Öh, X, y och Z"
Fast det är inte direkt vad som avsågs i den här deltråden.
Vad du just redogjort för är hur man av tradition använder kunskapsfärdigheter:
Rollpersonerna hittar några konstiga svampar, den lärde mannen frågar spelledaren "är de ätliga? Botanik 14" och ett tärningsslag senare så får han veta svaret.
I detta fall så känner sig spelaren mycket riktigt inte smart, däremot så kan han känna sig tämligen trygg när han befinner sig i vildmarken. Om rollpersonerna skulle hamna i ett vilt bakhåll där kaos uppstod, så skulle han mycket väl kunna känna att han skulle kunna fly åt ett eget håll; eftersom han vet att han har kunskaperna som krävs för att klara sig på egen hand.
Det är mer
den sortens känsla som förmedlas åt spelaren i detta fall.
Det är viktigt att man försätter spelarna i den sortens val där deras förmågor påverkar deras beslutsfattande. Det är inte när rollpersonerna de facto hittar några lustiga svampar som botanikexpertens förmågor formar spelet, utan i valen som föregår den situationen. Såsom hur mycket pengar de skall lägga på proviant, m.m.
---
Men det som föregående talare (Han, va?) pratade om, det fungerar mer som så att när en spelare gestaltar en väldigt karismatisk rollperson och denne försöker bluffa en stadsvakt eller dylikt, då låter jag spelledarpersonen framstå som slug, svårlurad och riktigt intelligent; någon som verkligen anstränger sig för att ställa följdfrågor och försöka genomskåda rollpersonerna...
men:
Samtidigt så låter jag honom bli väldigt övertygad av allt som spelaren säger, och om spelaren stakar sig eller tappar tråden så ställer jag ledande frågor tills jag kan framställa spelledarpersonen som övertygad.
Liksom; stadsvakten får säga "så, ni är ett narrsällskap, säger du? Gula Luvorna? Jag har aldrig hört talas om er. Om ni skulle ha fått uppdraget att uppträda på balen så borde jag ha hört talas om er..."
"Vi är ett nystartat narrsällskap. Jag och min bror fick tillåtelse att själva samla ihop en trupp inför uppträdandet. Baronessan litar på vårt omdöme."
"Hmm... Fnys. Ja, det skulle iofs inte förvåna mig... Men här då? Vad är det för packning ni har med er?"
"Eh... mestadels rekvisita inför uppträdandet --"
"Va? Här är ju ett svärd! Hey! Vakter!"
"Nej! Nej! Vänta! Det är helt i sin ordning! Nog måste väl en svärdsslukare få ta med sig ett svärd?"
"Hmmm... Svärdsslukare, säger du? Kan vi få se en demonstration? Nå? Vem av er kan svälja det här svärdet?"
"Eh... Det går tyvärr inte."
"Nähä? Och varför inte det?"
"Eh... Alltså, det är så
här; jag kan inte förklara det för dig, utan att avslöja hemligheten bakom tricket."
"Pff... Kom
igen!"
"Nej, nej; det är sant! Det förstår du väl själv att ingen faktiskt
sväljer ett
svärd?"
"... Det är ett
trick?"
"Ja, självklart är det ett trick. Men man måste först ha ett riktigt svärd som man kan skramla med. Vi har två svärd, som vi slår mot varandra - så att folk skall se att vi använder riktiga svärd. Vi skär till och med äpplen med dem, för att visa att de är vassa. Känn på eggen, så ser du själv!"
"Ja, ja. Jag kände. Det är ett prima svärd, det där. Det var därför jag blev så misstänksam."
"Jag förstår. Men vi måste använda riktiga svärd, som du förstår. Illusionen bygger på det. Men det riktiga tricket sker förstås när svärden byts ut."
"Ahhh..."
"Så själva svärdsslukningen är inte det minsta farlig eller riskabel."
"Jag förstår, jag förstår... Vänta, nu är det något bråk där nere. Jag måste kolla upp det. Nå, passera, passera."
"Ni lovar väl att inte berätta för någon om hur tricket går till?"
"Ja, ja. Rör på er nu, vi måste släppa fram vagnen bakom er"
Osv. Vad jag försökte visa med exemplet ovan är att jag låter vakten vara misstänksam när det gäller saker som jag vet att spelaren borde kunna förklara bort, men att han låter bli att ställa de riktigt svåra frågorna (såsom vad det är för något de byter ut svärdet mot, och som svärdsslukaren sedan egentligen sväljer; i det här exemplet så fattar jag ju att spelaren arbetat sig in i ett hörn han inte kan ta sig ut ur, och då hjälper jag honom ut ur det.)
)