Forumiters poesier

[Gerkub]

Hittade ett gäng dikter i anteckningar-appen. Kan lika gärna publicera här för arkivering.


Timglas påverkar vårat
omdöme på riktigt
Ett manér överdrivet till
en gräns svår att nå
Målande bilder av olika
kvalitet visar upp vad vi
har hemma i en likställd
rörelse med ett enkelt
klick
Påverkan sker endast
utifrån och då enbart i
reella doser
En glaskropp av
halsbrytande kvaliteter
Menande blickar byts i
ljuset av en prisma
Fundera allvarligt på
utbudet och därefter pris
och smak

Trevande rörelser, blickar och avvägningar
Smekande föreställningar enligt bedömingar utförda under press
En försenad rörelse kan innebära en likställd förstening av handlaget
Där handläggningstiden stannar av till närmast glaciala hastigheter
Ett steg fram och två steg bak
Ett givande och tagande i en maklig takt
I en sorts dans mellan två parter
Kalla det en sorts rajtan tajtan
Lägligt till kvällningen

 

[Äventyr]

Björnen sover inte mer

Där barnen sover
så stilla drömmar
När natten faller
och stjärnor tänds
En blekvit måne
mot kosmos mörker
en klarblå himmel
och gula fält

Minuter sällar
sig till gårdag
när sol i skymning
sätts i brand
När regnen faller
från stjärnklar himmel
Där gryning nalkas
men aldrig sker

Och barnen springer
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

Så slår ut rosor
det röda klara
det bärs i bröstet
på alla barn
Som drömmer drömmar
om tysta dagar
Som drömmer drömmar
om aldrig mer

En skugga reser
sig i stormen
där vinden sliter
en värd omkull
För regn från himlen
som stål, förtvivlan
bär sorg och smärta
ryggar i krum

Och barnen sprang då
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

Och barnens rosor
de röda droppar
doft som järn för
en gräns så tunn
Och barnen sover
så stilla drömmar
Med namn på rader
huggna i sten

Och barnen föll då
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

Blekta stjärnor
fallna hjältar
Glömda löften
bläck är så tunt
Då döden vandrar
fram över fälten
skördar rosor
med skärans blad

Som barnen faller
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

I sitt bo där
lugnet rådde
Var den farlig
den slickat sår
Den blickar ut
ut över världen
Man kan den björnen
aldrig tro

Se barnen faller
klädda i rosor
klädda i löften
klädda i svek

 

[Genesis]

Hittade ett gäng dikter i anteckningar-appen. Kan lika gärna publicera här för arkivering.


Timglas påverkar vårat
omdöme på riktigt
Ett manér överdrivet till
en gräns svår att nå
Målande bilder av olika
kvalitet visar upp vad vi
har hemma i en likställd
rörelse med ett enkelt
klick
Påverkan sker endast
utifrån och då enbart i
reella doser
En glaskropp av
halsbrytande kvaliteter
Menande blickar byts i
ljuset av en prisma
Fundera allvarligt på
utbudet och därefter pris
och smak

Trevande rörelser, blickar och avvägningar
Smekande föreställningar enligt bedömingar utförda under press
En försenad rörelse kan innebära en likställd förstening av handlaget
Där handläggningstiden stannar av till närmast glaciala hastigheter
Ett steg fram och två steg bak
Ett givande och tagande i en maklig takt
I en sorts dans mellan två parter
Kalla det en sorts rajtan tajtan
Lägligt till kvällningen

Jag vill kommentera den här, men jag lyckas inte riktigt få grepp om den. Jag kan ana ett tema om timglaset, och en del av bildpråket är väldigt ballt ("En glaskropp av halsbrytande kvaliteter"), men jag får inte riktigt grepp om helheten, och radbrytningen förstår jag inte alls. Kan du berätta mer om den? Inspiration, tanken bakom?

 

[Genesis]

Björnen sover inte mer

Där barnen sover
så stilla drömmar
När natten faller
och stjärnor tänds
En blekvit måne
mot kosmos mörker
en klarblå himmel
och gula fält

Minuter sällar
sig till gårdag
när sol i skymning
sätts i brand
När regnen faller
från stjärnklar himmel
Där gryning nalkas
men aldrig sker

Och barnen springer
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

Så slår ut rosor
det röda klara
det bärs i bröstet
på alla barn
Som drömmer drömmar
om tysta dagar
Som drömmer drömmar
om aldrig mer

En skugga reser
sig i stormen
där vinden sliter
en värd omkull
För regn från himlen
som stål, förtvivlan
bär sorg och smärta
ryggar i krum

Och barnen sprang då
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

Och barnens rosor
de röda droppar
doft som järn för
en gräns så tunn
Och barnen sover
så stilla drömmar
Med namn på rader
huggna i sten

Och barnen föll då
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

Blekta stjärnor
fallna hjältar
Glömda löften
bläck är så tunt
Då döden vandrar
fram över fälten
skördar rosor
med skärans blad

Som barnen faller
med sina rosor
För björnen sover
inte mer

I sitt bo där
lugnet rådde
Var den farlig
den slickat sår
Den blickar ut
ut över världen
Man kan den björnen
aldrig tro

Se barnen faller
klädda i rosor
klädda i löften
klädda i svek

Väldigt stark tematik och en rytm som får mig att vilja sjunga den, även om jag snubblade på vissa rader innan jag läste dem igen och hittade rytmen i dem.

 

[Genesis]

Själv skrev jag denna igår kväll:

Sävlighet
Under en smutsig himmels försenade sol
Som slutat att börja
Vaggar min säng i en ljummen böljande pool
Av skymningssmörja
Ute dryper tidens strikta rader
Nedför stadens gråtna husfasader

Asfaltens tuggummikluttar rister till
Och snärjer ljuset
Tiden samlas i kletiga stråk av april
Nedanför huset
Sömniga lampor förbereder kvällen
Segdragna skuggor fastnar i cykelställen

Ögonen rinner nedför en hal roman
Och samlas på magen
Där pillar fingertoppen loj och van
På resten av dagen
I navelns avgrund finner den inte poeten
Som redan lösts upp i den fisljumna vardagssmeten

 

[Gerkub]

Jag vill kommentera den här, men jag lyckas inte riktigt få grepp om den. Jag kan ana ett tema om timglaset, och en del av bildpråket är väldigt ballt ("En glaskropp av halsbrytande kvaliteter"), men jag får inte riktigt grepp om helheten, och radbrytningen förstår jag inte alls. Kan du berätta mer om den? Inspiration, tanken bakom?

Just den här dikten är nog väldigt inspirerad av Lars-Gunnar Bodins ljudverk Seance IV från 1965.

När jag skriver så kanske börjar med att jag börja tänka på ett ord som är kul, t ex ”glaskropp” och associerar kring det och följer min intuition för hur det ska vara, vad som känns rätt.

Jag är rätt fascinerad av vanliga fraser och idiom, Svenska språket har väldigt många små liknelser, klyschor, och ordsammansättningar som kan vara kul. Men också hur torftigt och torrt det kan bli, lite som stelt myndighetsspråk. Speciellt när det blir lite fel eller styltigt kan det fastna hos mig.

Det är nånting med att utrycka sig språkligt (inte minst i skrift) som jag upplever som lite bristfälligt, att det är svårt att få fram vad man egentligen menar, att det ibland känns lite som att man ljuger när man skriver. Så att leka med det, att orden både kan få en att associera vidare, att frammana vissa känslor; och samtidigt att de nästan kan förlora sin mening, nästan reduceras till ljud (där läsaren själv kanske kan lägga in sin egen mening) tycker jag är intressant.

 

[Genesis]

Just den här dikten är nog väldigt inspirerad av Lars-Gunnar Bodins ljudverk Seance IV från 1965.

När jag skriver så kanske börjar med att jag börja tänka på ett ord som är kul, t ex ”glaskropp” och associerar kring det och följer min intuition för hur det ska vara, vad som känns rätt.

Jag är rätt fascinerad av vanliga fraser och idiom, Svenska språket har väldigt många små liknelser, klyschor, och ordsammansättningar som kan vara kul. Men också hur torftigt och torrt det kan bli, lite som stelt myndighetsspråk. Speciellt när det blir lite fel eller styltigt kan det fastna hos mig.

Det är nånting med att utrycka sig språkligt (inte minst i skrift) som jag upplever som lite bristfälligt, att det är svårt att få fram vad man egentligen menar, att det ibland känns lite som att man ljuger när man skriver. Så att leka med det, att orden både kan få en att associera vidare, att frammana vissa känslor; och samtidigt att de nästan kan förlora sin mening, nästan reduceras till ljud (där läsaren själv kanske kan lägga in sin egen mening) tycker jag är intressant.

Det förklarar ju varför jag inte riktigt fick grepp om den. Det var inte riktigt meningen!

 

[Gerkub]

Det förklarar ju varför jag inte riktigt fick grepp om den. Det var inte riktigt meningen!

ps. Av nån anledning vill jag citera från ovan postade ”Seance IV” ett av mina favoritstycken från den, som kanske eller kanske inte har något att göra med det här:

Ett sätt att förstå dessa företeelser är att tillägna sig en annan tidsuppfattning. En tidsuppfattning som inte är linjär. Den linjära tidsupplevelsen bottnar i språkets och tankens ett-i-taget-karaktär. Vi reducerar erfarenheten till enheter som är tillräckligt enkla för att fattas en åt gången. I själva verket så är det våra bristande resurser som gör oss oförmögna att uppfatta tiden på ett annat sätt. Allt sker samtidigt. Det kanske inte finns varken början eller slut. Något som pågår eller inte pågår. Som till exempel följande:

Skriva impertinenta brev.

Skrämma hushållerskan.

Kasta ut böckerna ur bokhyllan.

Hålla sig fast vid en krok och långsamt klia papegojan.

Sätta eld på huset.

 

[Genesis]

Det är nånting med att utrycka sig språkligt (inte minst i skrift) som jag upplever som lite bristfälligt, att det är svårt att få fram vad man egentligen menar, att det ibland känns lite som att man ljuger när man skriver.

OT, men jag kan ibland känna tvärtom, att verkligheten inte kan leva upp till språkets möjligheter. Att när jag läser en roman och ser en beskrivning av någons ansikte så finns det liksom inget faktiskt möjligt ansikte som skulle motsvara den beskrivningen, men det är en toppenbeskrivning som kommunicerar något sant. Om mannen "ser ut som en vissnad lilja" så säger det något helt annat än ett verkligt ansikte någonsin skulle kunna säga, och på sätt och vis något djupare och mer komplext. Samma sak när jag skriver "Tiden samlas i kletiga stråk av april". Det kan tiden i verkligheten inte göra, men det är ett problem hos verkligheten, inte språket. Jag tycker ju mycket om språk, så måhända är det därför, men precis som verkligheten kan uppvisa fenomen som språket inte kan beskriva, så kan språket beskriva fenomen som verkligheten inte kan uppvisa. Och det utrymmet finner jag otroligt spännande, eftersom det ger oss tillgång till en hel rymd av möjligheter bortom den prosaiska verkligheten.

"Ladugården var en varm och bra plats som pulserade som en tjock blodåder […] Det var på grund av detta pulserande som bergen var så höga och så långt borta" (min översättning) läste jag häromdagen i boken jag läser. Det är en fantastisk beskrivning, som inte riktigt motsvarar någon möjlig verklighet.

 

[Gerkub]

OT, men jag kan ibland känna tvärtom, att verkligheten inte kan leva upp till språkets möjligheter. Att när jag läser en roman och ser en beskrivning av någons ansikte så finns det liksom inget faktiskt möjligt ansikte som skulle motsvara den beskrivningen, men det är en toppenbeskrivning som kommunicerar något sant. Om mannen "ser ut som en vissnad lilja" så säger det något helt annat än ett verkligt ansikte någonsin skulle kunna säga, och på sätt och vis något djupare och mer komplext. Samma sak när jag skriver "Tiden samlas i kletiga stråk av april". Det kan tiden i verkligheten inte göra, men det är ett problem hos verkligheten, inte språket. Jag tycker ju mycket om språk, så måhända är det därför, men precis som verkligheten kan uppvisa fenomen som språket inte kan beskriva, så kan språket beskriva fenomen som verkligheten inte kan uppvisa. Och det utrymmet finner jag otroligt spännande, eftersom det ger oss tillgång till en hel rymd av möjligheter bortom den prosaiska verkligheten.

"Ladugården var en varm och bra plats som pulserade som en tjock blodåder […] Det var på grund av detta pulserande som bergen var så höga och så långt borta" (min översättning) läste jag häromdagen i boken jag läser. Det är en fantastisk beskrivning, som inte riktigt motsvarar någon möjlig verklighet.

Jag håller med, jag menar nog inte tvärtom, utan lite som du skriver att man kan omfamna att skrivandet kan vara något utöver verkligheten (eller sånt som inte är text). Och även något som är lögnaktigt och bristfälligt kan vara vackert.

 

[Genesis]

Häromdagen lärde jag mig ordet ”mångenstädes” och blev tvungen att skriva en dikt:

Jag har varit mångenstädes
Jag har sett mång’ fjärran hamn
Varje gräns som överträdes
Föder i mig nya namn

Varje tal min tunga smakar
Öppnar i mig djupa rum
Varje viste jag försakar
Lagras i mitt atrium

Jag har delat fjärran seder
Skrattat, gråtit, älskat, blött
Från mitt drömska minne leder
Varje väg min sula nött

Jag har sett i fjärran himlar
Stjärnor norden aldrig sett
Där de fjärran världar vimlar
Män’skan aldrig har beträtt

Med vart steg mitt hjärta glädes
Vandringslustens flamma väcks
Jag som varit mångenstädes
Bär en törst som aldrig släcks

Greppa inte, girighänder!
Stanna inte, trilska fot!
Frestas ej av dessa länder
Blomma, men slå aldrig rot!

 

[guldfink]

Min lyckligaste fadersstund
en av dem
i alla fall

var att läsa kapitlet
Brödraskapet skingras
för min gråtande dotter

Frodo är dum
sa hon
Förstår han inte att de vill hjälpa honom han kommer aldrig klara sig själv

Jag tror att han inte vill utsätta dem för fara
sa jag
Han bryr sig om dem

Men han kunde väl tagit med sig en vuxen
i alla fall
sa hon

När vi sedan såg filmen
Extended edition
3 timmar och 38 minuter

sa hon:
Fucking Isildur
Fucking orchards
och
Har trollet kuk?

Det var hennes första
könsord
vad jag vet

När Gandalf föll
grät hon igen
i min famn

 

[Genesis]

Min lyckligaste fadersstund
en av dem
i alla fall

var att läsa kapitlet
Brödraskapet skingras
för min gråtande dotter

Frodo är dum
sa hon
Förstår han inte att de vill hjälpa honom han kommer aldrig klara sig själv

Jag tror att han inte vill utsätta dem för fara
sa jag
Han bryr sig om dem

Men han kunde väl tagit med sig en vuxen
i alla fall
sa hon

När vi sedan såg filmen
Extended edition
3 timmar och 38 minuter

sa hon:
Fucking Isildur
Fucking orchards
och
Har trollet kuk?

Det var hennes första
könsord
vad jag vet

När Gandalf föll
grät hon igen
i min famn

Fantastisk! Tyckte mycket om den. Väldigt rätfram. Som alltid med fri vers funderar jag på radbrytningen. Vad blir skillnaden, skulle du säga, om man skrev såhär?

Min lyckligaste fadersstund — en av dem, i alla fall — var att läsa kapitlet Brödraskapet skingras för min gråtande dotter.
"Frodo är dum", sa hon. "Förstår han inte att de vill hjälpa honom; han kommer aldrig klara sig själv?"
"Jag tror att han inte vill utsätta dem för fara", sa jag. "Han bryr sig om dem."
"Men han kunde väl tagit med sig en vuxen, i alla fall", sa hon.

När vi sedan såg filmen (Extended edition, 3 timmar och 38 minuter), sa hon:
"Fucking Isildur."
"Fucking orchards."
Och "Har trollet kuk?"
Det var hennes första könsord (vad jag vet).

När Gandalf föll grät hon igen, i min famn.

Det här är alltså långt ifrån någon kritik; jag tycker bara att ämnet är fascinerande. Vad gör det för dikten att radbryta på det sättet i allmänhet? Tänker att det saknar ned läsandet lite. Ger mer eftertryck till varje rad. Pauser.

Jag vill gärna kommentera dikterna här (i alla fall de på svenska), för jag tycker själv att det är roligt att få kommentarer på mina. I vilket fall så tycker jag om den otvugna naturligheten i texten, som liksom blir diktig just av radbrytningen, inte av språkbruket.

Jag undrar också om det första könsordet var "fucking" eller "kuk".

 

[guldfink]

Tack!

Jag har tänkt ganska lite på poesi. Anledningen till radbrytningarna är nog främst att efterlikna dikt som form, men jag antar att man kan leka mer med rytm och paus på det sättet. Jag tycker också, så här i efterhand att det gör något med ordens vikt när raderna får olika många ord. Upprepningar av rader som ”i alla fall” och ”sa hon” lyfter upp de orden så att man fundera över vad de egentligen innebär på ett sätt som man kan kanske inte gör i löpande text.