Re: En reflektion kring "rälslögnen"
Pärsson said:
solvebring said:
Antingen låter jag giftet komma från en annan källa eller så anpassar jag giftet. Rustningshandskar eller inte – insidan av dem är ändå av skinn eller tyg (man har inte plåt i handflatan!) och nu, helt plötsligt,
bestämmer jag att det här giftet absorberas oerhört lätt; giftet sugs in i handskarna och verkar mot huden. Tadaa!
Dvs
jag skulle aldrig lura spelaren och tvinga rollpersonen att anpassa sig, utan anpassar istället mig själv – om nu detta absoluta
måste äga rum.
Tycker det där är lite paradoxalt. Det är klart du som SL lurar spelaren, så länge spelaren inte är medveten om att den blir förgiftad.
Därtill definierar du egenskaperna som spelarens prylar har och det ser jag utan problem som ett sätt att tvinga rollpersonen.
Men det sagt. Så ser jag inga problem med att en SL varken lurar sin spelare eller tvingar spelaren att anpassa sig. Det är ju en del av uppdraget man har som SL för att skapa en intressant dynamik vid spelbordet. Att ständigt anpassa sig själv som SL och aldrig lura sina spelare är ju att degenerera sig själv till någon sorts förutsebar bekräftelserobot.
Själv tror jag det viktiga att tänka på som SL är:
1. Att göra momentet där rollpersonen blir förgiftad på ett intressant eller trovärdigt sätt. I det här fallet tycker jag en förgiftad bok låter skitkonstigt.
2. Att SL inte signalerar någon form av skadegläde utan gör förgiftningen till något dramaturgiskt intressant så spelarna har "kul".
Ja, jag är medveten om just det och har just funderat på det här ämnet lite nu ikväll. Alltså, spelledaren lurar ju alltid sina spelare i det avseendet att denna styr händelser och skeenden på det sätt som denne önskar. Oavsett hur. Dvs. oavsett hur jag förgiftar rollpersonen så har jag ju lurat spelaren i det avseendet att jag tvingar på en händelse på rollpersonen, utan att ge det hela en chans att inte ske.
Som du säger handlar det hela om
hur man gör det, och i det avseendet kan man kanske tala om
direkt vs
indirekt lögn (eller månne att man kan kalla det rälsning)? Och det är det jag vill skilja på. Jag borde kanske ha skrivit mitt inlägg annorlunda, men jag kom att fundera på hela det här ämnets paradox först efteråt.
Kort sagt ser jag en skillnad i att
jag anpassar sakerna runtomkring rollpersonen, än att
rollpersonen tvingas anpassa sig – som i fallet när man påpekar att handskarna måste tas av. Att lura indirekt, att anpassa skeendet, istället för att anpassa rollpersonen, är då indirekt lurendrejeri; än mer indirekt, eller för den delen dolt, om spelaren inte märker det utan att det, som du säger, sker på ett trovärdigt sätt.
Kanske är den faktiska skillnaden här, huruvida spelaren märker att hon blir snärjd eller inte? ... Jag föredrar i alla fall metoder där det inte märks, så att ingen behöver känna sig blåst.
Dock är jag på kranks linje i övrigt – det bästa är väl att skapa äventyr som inte är beroende av lyckanden eller misslyckanden för att fungera, utan där spelaren är fri och där hennes handlingar inte måste tvingas att falla på ett visst sätt för att inte förstöra scenariot. Scenariot blir tajtare, ärligare mot rollpersonerna och spelarna och man undgår att fastna pga tärningsslag och liknande saker.