Re: To each his own (nu ganska OT)
jag har en släkting som mötte en kvinna i Jakarta när han var där på semester och de har gift sig. Folk i hans hembygd skakar på huvudet bakom dem och mumlar om postorderkvinnfolk och sådant, trots att det var ett helvete för honom att bli godkänd av hennes familj och att hon tjänar bra mycket mer om året än han gör.
Vad folk i gemen inte inser är att om man bara är ute efter en tjej så är det bra mycket
lättare att bli ihop med en svenska -- då är det enbart henne själv man behöver charma, utan föräldrar, fastrar, morbröder och gammelfarfar som ska fälla avgöranden, och det kommer inga pappersvändande byråkrater som bestämmer när och om man får träffas.
Med allt strul och bök som Sangita och jag fick ta oss igenom, hade jag behövt tugga igenom det med vilken annan tjej som helst så hade jag förmodligen gett upp nånstans halvvägs.
det finns alltså smycken som berättar att man är gift? Ball, som våra ringar fast tuffare alltså?
Ja, fast bara för tjejerna. De är guldhalsband med hängsmycken i en oändlig uppsjö av olika designer och storlekar. Man känner främst igen dem på kedjorna, som har länkar i omväxlande guld och gagat (som är kolsvart).
Du förresten, har du visat bilder på din fru någon gång? Du talar om henne som en skönhet, men jag kan inte minnas att jag sett en bild. Dela med dig, för bövelen!
Jaao,
nån gång har jag nog gjort det.
Här finns lite gamla bröllopsbilder - sidan är inte uppdaterad på flera år, men jag småsamlar på foton som jag har tänkt scanna till den vid tillfälle.
--
Åke