Ge mig dina favoritdikter!

[Genesis]

Jag är i en poesiläsarfas, så jag vill ha tips på dina favoritdikter. Endast dikter på svenska göre sig besvär, tack!

Min favoritdikt är nog egentligen "Vad som helst av Karin Boye", typ, för allt hon skrivit är fantastiskt. Men jag tänker ändå inleda med en klassiker av Nils Ferlin:

Stjärnorna kvitta det lika

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla
som hundar yla för lik

Änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd
Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.​

 

[Oldtimer]

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.​

-- Erik Blomberg​

 

[God45]

Nu har du redan nämnt Boye som är min egentliga favorit diktare, så jag tar en annan.
Pastoral-Svit av Erik Lindegren är jättebra! Det är sista dikten i hans bok ”Sviter”:


Även denna morgon

i flykt över molnens trappor

i floder av viskande grå kristall sjungande morgonljusets hjortar sjunkande landskapets glittrande håv

din vila din sömn efter gryningens ljudlöst travande spann din vila min känslas naknaste skugga

(svart mot din naknaste jord)

din vila min sömn min oros som vindens i vågornas vagga

även denna morgon solens sävgröna matta blåa fåglar samlade i din kropp för att dricka där ögonblicken föder sin nyhet i timglasets midja

även denna morgon begärets flöjter strålande upp ur svalkan som varma källor i ljudlöst böljande spel mot zenit

även denna stund som ett minne av en häftig lycka stänkande upp på min handlov

djupt ur havets salt.

 

[Khan]

Kommentar överflödig.

 

[Genesis]

Kommentar överflödig.

Någon sorts kommentar behövs nog om du vill få denna att passera som dikt på svenska enligt TS. Även @Mekanurg får underkänt i inläggsläsning.

 

[Genesis]

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.​

-- Erik Blomberg​

Den här var fantastisk, för det är något som låg någonstans i min hjärnas innersta vrår. Jag känner igen den, och kände till brottstycken, men hade i stort sett glömt bort den. Tack! Riktigt bra dikt.

 

[Mekanurg]

Låt mig växa stilla
som ett träd i skogen.
Gör mig i det lilla
för det stora mogen.

Låt en strimma skina
från en evig vår
stilla över mina
dunkla levnadsår.

Led mig in i friden
vid din starka hand,
när likt böljan tiden
lagts till ro vid strand.

Anders Frostenson

 

[Genesis]

Nu har du redan nämnt Boye som är min egentliga favorit diktare, så jag tar en annan.
Pastoral-Svit av Erik Lindegren är jättebra! Det är sista dikten i hans bok ”Sviter”:


Även denna morgon

i flykt över molnens trappor

i floder av viskande grå kristall sjungande morgonljusets hjortar sjunkande landskapets glittrande håv

din vila din sömn efter gryningens ljudlöst travande spann din vila min känslas naknaste skugga

(svart mot din naknaste jord)

din vila min sömn min oros som vindens i vågornas vagga

även denna morgon solens sävgröna matta blåa fåglar samlade i din kropp för att dricka där ögonblicken föder sin nyhet i timglasets midja

även denna morgon begärets flöjter strålande upp ur svalkan som varma källor i ljudlöst böljande spel mot zenit

även denna stund som ett minne av en häftig lycka stänkande upp på min handlov

djupt ur havets salt.

… är … är det en hyllningsdikt till att dra en handtralla på morgonen? Jävligt ball, i så fall!

 

[Genesis]

Både jag och @God45 nämner ju Boye, men ännu har ingen av hennes blivit postad. Den här är en av mina favoriter:

I mörkret

I mörkret ligger jag och hör,
hur klockor dånar utanför
med långa, tunga, jämna slag,
som mörkrets djupa andetag.

De dövar allt och söver allt
och löser tingens dimgestalt
i långa, tunga, jämna dån,
som tanken aldrig lossnar från.

Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag.

som fruktar ingen morgondag.​

 

[Mekanurg]

Jag måste dit ut
till havet igen
och himlen
vid havets bryn
och allt jag begär
är ett fullriggat skepp
och en stjärna att följa i skyn...

John Masefield;
svensk tolkning: Gunnar Mascoll Silfverstolpe​

 

[Mekanurg]

Det finns stjärnor vars ljus når vår jord
först när de själva gått under.

Det finns människor vars hågkomst skiner
först när de inte längre finns bland oss.

Men dessa ljus – som skimrar i nattmörkret
– lyser upp människans väg.

Hannah Szenes; svensk tolkning
från hebreiskan: Anders Blixt​

 

[Oldtimer]

Vi skulle ju hålla oss till svenska dikter, men är det okej med översättningar till svenska?

För i så fall vill jag bjuda på:

Invictus

Ur mörka natten som mig höljer
gravlikt svart, från topp till häl.
Jag ger vad gudar himlarna döljer
ett tack för min okuvliga själ.

Under mitt ödes grymma grepp
jag aldrig skrek i himlens höjd.
Slagen av livets hårda käpp
är nacken blodig, men ej böjd.

Där bortom vår förtvivlans dal
syns en plats av skuggor täckt.
Men dessa hot om långa kval
finner mig evigt oförskräckt.

Än porten öppnas för allt färre
än hårt straff väntar vid farväl.
Jag är mitt eget ödes herre
jag är kapten ombord min själ.
​

-- William Ernest Henley​

 

[Mekanurg]

Omkring tiggarn från Luossa, Dan Andersson
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

 

[Mekanurg]

Till min syster, Dan Andersson
Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

 

[Oldtimer]

Omkring tiggarn från Luossa, Dan Andersson
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Vi anlitade en solist som framförde den på mammas begravning. Den var hennes favorit.

 

[Genesis]

Omkring tiggarn från Luossa, Dan Andersson
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Tro't eller ej, men i morse vaknade jag i ett rum där början av denna dikt var skriven på väggen. Jag har spenderat veckan i Ludvika, där man är besatt av Dan Andersson. Hans dikter finns på gatorna och på väggarna i rummen på Grand Hotell Elektra, där jag spenderade min vecka. Och just i rummet där jag bodde var det den här dikten.

 

[God45]

… är … är det en hyllningsdikt till att dra en handtralla på morgonen? Jävligt ball, i så fall!

Ja, det är min tolkning också

 

[Mekanurg]

Jag måste dit ut
till havet igen
och himlen
vid havets bryn
och allt jag begär
är ett fullriggat skepp
och en stjärna att följa i skyn...

John Masefield; svensk tolkning från engelskan: Gunnar Mascoll Silfverstolpe

Min far var entusiastisk seglare tills han fyllde 80. Systrarna och jag använde den här dikten i hans dödsannons 2017.

 

[Gustav Lorentz]

Ikaros (Erik Lindgren)
Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.
Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.
Sedan vidtog vindarnas labyrint, med dess blinda tjurar,
ljusrop och branter,
med dess hisnande andedräkt, som han länge
och mödosamt lärde sig parera,
tills den återigen steg, hans blick och hans flykt.
Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...
stiger mot en allt klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan verklighet född!

 

[Mekanurg]

Det finns stjärnor vars ljus når vår jord
först när de själva gått under.

Det finns människor vars hågkomst skiner
först när de inte längre finns bland oss.

Men dessa ljus – som skimrar i nattmörkret
– lyser upp människans väg.

Hannah Szenes; svensk tolkning från hebreiskan: Anders Blixt

Hanna Szenes räknas som en av den moderna hebreiskans mästerpoeter. Tyvärr dog hon alltför ung under 2VK. Hon tjänstgjorde i brittiska SOE och sköts ihjäl under en operation i Ungern.