Gustav Lorentz
a.k.a. McKatla
- Joined
- 2 Aug 2010
- Messages
- 1,133
Aniara (Harry Martinsson) är annars favoritverket inom poesin. Dit återvänder jag sådär vartannat åt, och har gjort det i ca 40 år nu. För långt att citera här dock…
Ge mig dina favoritdikter!
- Thread starter Genesis
- Start date
Gustav Lorentz
a.k.a. McKatla
- Joined
- 2 Aug 2010
- Messages
- 1,133
Man dansar där uppe — klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
Nils Ferlin, ”Infall”, ur samlingen ”Barfotabarn” (1933)
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
Nils Ferlin, ”Infall”, ur samlingen ”Barfotabarn” (1933)
Får mig att tänka på Havet av Boye:
Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.
Fågelspindeln
av Björn von Rosen
Man intas lätt av olust eller svindel
vid synen av en matfrisk fågelspindel.
Den svarta ondskans djupaste mystär
tycks oss ha tagit form och uttryck här.
Men den som vänder blicken inåt, mot
sitt eget hjärtas hemligaste rot
och följer roten till dess sista vindel
skall hitta dun av fågel, hår av spindel
av Björn von Rosen
Man intas lätt av olust eller svindel
vid synen av en matfrisk fågelspindel.
Den svarta ondskans djupaste mystär
tycks oss ha tagit form och uttryck här.
Men den som vänder blicken inåt, mot
sitt eget hjärtas hemligaste rot
och följer roten till dess sista vindel
skall hitta dun av fågel, hår av spindel
Liv och död
Text och musik: Kjell Höglund
Jag har skadat mig i foten så jag har svårt att gå
så här sitter jag i sällskap med Edgar Allan Poe
jag häller upp en konjak för tristessens skull
och inte för att jag har tänkt att supa mig full
Liv och Död
Mot månens gula skiva ser jag kattens silhuett
och strax intill en tavla som hänger lite snett
är det tisdag eller torsdag det är inte lätt att veta
jag är vilse i tiden det ska gudarna veta
Liv och Död
Ett minne från någonstans i trakten av Grimaud
blandas med berättelser av Edgar Allan Poe
jag sitter här och spanar i min flygande fåtölj
utan skyddsnät och bedövning varsågod och skölj
Liv och Död
Det är svett på min panna och det bultar i mitt blod
alla människor jag sårat fast jag då inte förstod
alla dumma piruetter på fåfänglighetens scen
och vad kom det ut av detta mer än avgnagda ben
Liv och Död
Man tror sig ha hela långa livet i sin hand
men så plötsligt är man gammal och långt från Samarkand
kroppen den ska ruttna bland maskar och mull
i sanning det är inte bara månen som är full
Liv och Död
Jag sitter som en gammal korp och väntar på Godot
som en bifigur i en novell av Edgar Allan Poe
då knackar det på fönstret men det finns ingen där
jag är ensam i världen en kosmisk solitär
Liv och Död
Jag sitter som förstenad och väntar på min dom
när gryningen kommer är konjaksflaskan tom
en natt i förtvivlan en morgon grym och grå
jag lägger mig och drömmer om Edgar Allan Poe
Liv och Död
Text och musik: Kjell Höglund
Jag har skadat mig i foten så jag har svårt att gå
så här sitter jag i sällskap med Edgar Allan Poe
jag häller upp en konjak för tristessens skull
och inte för att jag har tänkt att supa mig full
Liv och Död
Mot månens gula skiva ser jag kattens silhuett
och strax intill en tavla som hänger lite snett
är det tisdag eller torsdag det är inte lätt att veta
jag är vilse i tiden det ska gudarna veta
Liv och Död
Ett minne från någonstans i trakten av Grimaud
blandas med berättelser av Edgar Allan Poe
jag sitter här och spanar i min flygande fåtölj
utan skyddsnät och bedövning varsågod och skölj
Liv och Död
Det är svett på min panna och det bultar i mitt blod
alla människor jag sårat fast jag då inte förstod
alla dumma piruetter på fåfänglighetens scen
och vad kom det ut av detta mer än avgnagda ben
Liv och Död
Man tror sig ha hela långa livet i sin hand
men så plötsligt är man gammal och långt från Samarkand
kroppen den ska ruttna bland maskar och mull
i sanning det är inte bara månen som är full
Liv och Död
Jag sitter som en gammal korp och väntar på Godot
som en bifigur i en novell av Edgar Allan Poe
då knackar det på fönstret men det finns ingen där
jag är ensam i världen en kosmisk solitär
Liv och Död
Jag sitter som förstenad och väntar på min dom
när gryningen kommer är konjaksflaskan tom
en natt i förtvivlan en morgon grym och grå
jag lägger mig och drömmer om Edgar Allan Poe
Liv och Död
Den röda rosen
Dan Andersson
Du är röd som blodet röda, när det drivs av ärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.
Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.
Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.
Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.
Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.
Dan Andersson
Du är röd som blodet röda, när det drivs av ärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.
Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.
Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.
Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.
Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,073
Makt av Audre Lorde
Skillnaden mellan poesi och retorik
är att vara redo att döda
dig själv
istället för dina barn
Jag är fångad i en öken av färska skottskador
och ett dött barn drar sitt söndertrasade svarta
ansikte till randen av min sömn
blod från sina punkterade kinder och axlar
är den enda vätskan på mils avstånd
och min mage
vänder sig vid tanken på smaken medan
min muns torra läppar spricker
utan trofasthet eller förnuft
törstar efter saftigheten i hans blod
när det sjunker in i vitheten
av öknen där jag är förlorad
utan bildspråk eller magi
försöker skapa makt ur hat och förstörelse
förser hela min döende son med kyssar
fast solen bleker hans ben fortare
En polis som sköt en tioåring i Queens
stod ovanför pojken med sina polisskor i barnablod
och en röst sa ”Dö din lilla skitstövel” och
det finns en inspelning som bevisar det. Under sin rättegång
sa denne polis till sitt försvar
”Jag lade inte märke till storleken eller något annat bara hudfärgen”. Och
det finns en inspelning som bevisar detta också.
Idag blev den 37-årige vita mannen
med 13 års erfarenhet som polis
frikänd
av elva vita män som sa att de var nöjda
rättvisa hade skipats
och en Svart Kvinna som sa
”Dom övertygade mig” vilket betydde
att de släpat den Svarta Kvinnans 147 cm långa kropp
över glödande kol
bestående av fyra århundradens vit mans godkännande
till hon släppte
den första riktiga makten hon någonsin haft
och stoppade sin egen livmoder med cement
för att skapa en kyrkogård åt våra barn.
Jag har inte kunnat vidröra förstörelsen
inom mig.
Men om jag inte lär mig använda
skillnaden mellan poesi och retorik
kommer min makt också bli korrupt som giftigt mögel
eller ligga lealös som oinkopplad sladd
och jag skulle en dag ta min tonårs-strömkabel
och koppla in den i närmaste kontakt
våldta en 85-årig vit kvinna
som är någons mor
och när jag slår henne sönder och samman och sätter eld på hennes säng
kommer en grekisk kör att sjunga i tre fjärdedelstakter
”Stackars liten. Hon gjorde aldrig någon förnär. Vilka odjur det finns”
Skillnaden mellan poesi och retorik
är att vara redo att döda
dig själv
istället för dina barn
Jag är fångad i en öken av färska skottskador
och ett dött barn drar sitt söndertrasade svarta
ansikte till randen av min sömn
blod från sina punkterade kinder och axlar
är den enda vätskan på mils avstånd
och min mage
vänder sig vid tanken på smaken medan
min muns torra läppar spricker
utan trofasthet eller förnuft
törstar efter saftigheten i hans blod
när det sjunker in i vitheten
av öknen där jag är förlorad
utan bildspråk eller magi
försöker skapa makt ur hat och förstörelse
förser hela min döende son med kyssar
fast solen bleker hans ben fortare
En polis som sköt en tioåring i Queens
stod ovanför pojken med sina polisskor i barnablod
och en röst sa ”Dö din lilla skitstövel” och
det finns en inspelning som bevisar det. Under sin rättegång
sa denne polis till sitt försvar
”Jag lade inte märke till storleken eller något annat bara hudfärgen”. Och
det finns en inspelning som bevisar detta också.
Idag blev den 37-årige vita mannen
med 13 års erfarenhet som polis
frikänd
av elva vita män som sa att de var nöjda
rättvisa hade skipats
och en Svart Kvinna som sa
”Dom övertygade mig” vilket betydde
att de släpat den Svarta Kvinnans 147 cm långa kropp
över glödande kol
bestående av fyra århundradens vit mans godkännande
till hon släppte
den första riktiga makten hon någonsin haft
och stoppade sin egen livmoder med cement
för att skapa en kyrkogård åt våra barn.
Jag har inte kunnat vidröra förstörelsen
inom mig.
Men om jag inte lär mig använda
skillnaden mellan poesi och retorik
kommer min makt också bli korrupt som giftigt mögel
eller ligga lealös som oinkopplad sladd
och jag skulle en dag ta min tonårs-strömkabel
och koppla in den i närmaste kontakt
våldta en 85-årig vit kvinna
som är någons mor
och när jag slår henne sönder och samman och sätter eld på hennes säng
kommer en grekisk kör att sjunga i tre fjärdedelstakter
”Stackars liten. Hon gjorde aldrig någon förnär. Vilka odjur det finns”
Man Mountainman
Storsvagåret
Eftersom jag innerst inne fortfarande är en svår tonåring, är jag svag för denna
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,073
Dikter på 6 ord är supercoolt! Det blir riktigt kreativt när man sätter upp begränsningar för sig själv! Brukar ha som skoluppgift att låta mina elever skriva noveller på sex ord.
Den stegrande kamelen
Veteran
- Joined
- 6 Oct 2015
- Messages
- 51
Förlåt, men vem har översatt den här? Jag har ibland letat efter en översättning av Invictus, men aldrig hittat någon. (Förutom den jag gjort själv. Men jag ville ju jämföra med en "riktig" översättning!)
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,069
Runebergs Döbeln vid Jutas är bäst. Ett par verser (den är lååång):
”Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen
Vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden:
Med dessa trupper kan man trotsa världen,
Man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt till seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen med barmen sönderskjuten
Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
Och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
Var ryska styrkan kastad över ända,
Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.”
Finurligt skriven, gripande, bombastisk, och ryssfan åker på prygel - kan det bli bättre?
”Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen
Vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden:
Med dessa trupper kan man trotsa världen,
Man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt till seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
Och ynglingen med barmen sönderskjuten
Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
Och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
Var ryska styrkan kastad över ända,
Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.”
Finurligt skriven, gripande, bombastisk, och ryssfan åker på prygel - kan det bli bättre?
Enstoeringen
Anonyma Psykonauter
- Joined
- 12 Apr 2021
- Messages
- 304
Hans väckarklocka är ställd
hans väska står färdigpackad
På stolen hänger kavajen:
I plånboken biljetten -
Månsken faller genom fönstret
Se hur den sovandes ansikte förändras
Se hur det byter ansikte
detta rum som han lämnar för alltid.
Resenären, Gunnar Ekelöf
hans väska står färdigpackad
På stolen hänger kavajen:
I plånboken biljetten -
Månsken faller genom fönstret
Se hur den sovandes ansikte förändras
Se hur det byter ansikte
detta rum som han lämnar för alltid.
Resenären, Gunnar Ekelöf
Enstoeringen
Anonyma Psykonauter
- Joined
- 12 Apr 2021
- Messages
- 304
Hör, o hör i nattens stunder
klockans dån och vilda dunder,
klockans hot och maningsskri!
Hör de dofva toner skalla,
än de stiga, än de falla
som ett haf i raseri.
Djupt i tornets grund det knakar,
tungt det skälfver, doft det brakar,
när den gjutna malmen går.
Må det murkna tornet knarra,
som i ångest må det darra
för de slag, som kläppen slår.
Förr det sjungits falska sånger
om begär och syndaånger
och om nåd i Jesu famn;
och den frusna, svultna nöden
har man lofvat efter döden
lyckans tid och fridens hamn.
Nu, när klockans starka toner
storma högt mot rymdens zoner,
är det nödens vilda psalm.
Ty med tonerna, som skalla,
vill den väcka alla, alla
upp ur sömnens unkna kvalm.
Det är blott i mörka nätter,
som för seklets oförrätter
folket tager hämnd och blod,
då ur städers innandömen
brusar våldsamt mänskoströmmen
som en vild och trotsig flod.
Se, då grusas lögnens nästen!
Se, då falla våldets fästen
under klockans vilda sång.
Och för yxorna och svärden
drifves snart den gamla världen
hän till fall och undergång.
Låt de heta lågor glöda,
må de härjande föröda
och förintande gå fram!
I ett eldhaf utan stränder
skola jordens alla länder
luttras ifrån brott och skam.
Stormens klocka dånar, rungar,
tornet skälfver doft och gungar
för den tunga klockans slag.
Högre må dess toner stiga,
tills de segerstolta viga
in den röda domens dag.
Stormklockan, Leon Larsson
klockans dån och vilda dunder,
klockans hot och maningsskri!
Hör de dofva toner skalla,
än de stiga, än de falla
som ett haf i raseri.
Djupt i tornets grund det knakar,
tungt det skälfver, doft det brakar,
när den gjutna malmen går.
Må det murkna tornet knarra,
som i ångest må det darra
för de slag, som kläppen slår.
Förr det sjungits falska sånger
om begär och syndaånger
och om nåd i Jesu famn;
och den frusna, svultna nöden
har man lofvat efter döden
lyckans tid och fridens hamn.
Nu, när klockans starka toner
storma högt mot rymdens zoner,
är det nödens vilda psalm.
Ty med tonerna, som skalla,
vill den väcka alla, alla
upp ur sömnens unkna kvalm.
Det är blott i mörka nätter,
som för seklets oförrätter
folket tager hämnd och blod,
då ur städers innandömen
brusar våldsamt mänskoströmmen
som en vild och trotsig flod.
Se, då grusas lögnens nästen!
Se, då falla våldets fästen
under klockans vilda sång.
Och för yxorna och svärden
drifves snart den gamla världen
hän till fall och undergång.
Låt de heta lågor glöda,
må de härjande föröda
och förintande gå fram!
I ett eldhaf utan stränder
skola jordens alla länder
luttras ifrån brott och skam.
Stormens klocka dånar, rungar,
tornet skälfver doft och gungar
för den tunga klockans slag.
Högre må dess toner stiga,
tills de segerstolta viga
in den röda domens dag.
Stormklockan, Leon Larsson
Quadrante
Grisbonde
🜲
En gång ska du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som
bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.
Pär Lagerkvist
En gång ska du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som
bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.
Pär Lagerkvist
Om mig finns nedtecknat
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när den rasslade som pilskaften i ett koger
man säjer att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten
— Bruno K Öijer
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när den rasslade som pilskaften i ett koger
man säjer att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten
— Bruno K Öijer
guldfink
Hero
- Joined
- 6 Feb 2011
- Messages
- 1,182
Neonljusen
av Sara Parkman
När du kom till mig
Var det som om vårens ljus kom för tidigt
Men ändå där
Dina händer emot ljuset
Dina händer som la mitt hår bakom örat
Har nog aldrig känt mig så trygg
När du kom till mig
Var det som om neonljus
Sköt små blixtar över allt
Var kvar
Tänk får jag känna såhär
En hand på bröstet
Där jag alltid brukar andas ut ur ångesten
och nu du hitta samma punkt
Men jag kände bara här kan jag få vila ut ett stund
Dina händer emot ljuset som nu bara vilar runt mig och dig nu
av Sara Parkman
När du kom till mig
Var det som om vårens ljus kom för tidigt
Men ändå där
Dina händer emot ljuset
Dina händer som la mitt hår bakom örat
Har nog aldrig känt mig så trygg
När du kom till mig
Var det som om neonljus
Sköt små blixtar över allt
Var kvar
Tänk får jag känna såhär
En hand på bröstet
Där jag alltid brukar andas ut ur ångesten
och nu du hitta samma punkt
Men jag kände bara här kan jag få vila ut ett stund
Dina händer emot ljuset som nu bara vilar runt mig och dig nu
Last edited:
MetaLarsson
Warrior
- Joined
- 22 Mar 2014
- Messages
- 281
Tage Danielssons De händer som grävde på Göta kanal. En underhållande påminnelse om forna tiders arbete och svett.
Oldtimer
Slava Ukraini!
Tyvärr har jag heller inte hittat någon "riktig" översättning. Så den här har jag gjort själv.
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.
Storm, Tomas Tranströmer
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.
Storm, Tomas Tranströmer