Riktigt jäkla bra, och väldigt inspirerande! Känns ju som en toppenuppsättning att spela lite dramaspel där rollpersonerna gräver på Göta kanal, och super, slåss, festar, älskar och lider kroppsliga åkommor.
Ge mig dina favoritdikter!
- Thread starter Genesis
- Start date
Det här är inte en favorit på det viset så jag bryter mot tråden här. Men det är ett av mina favorit sätt att använda mig av poesi. Så jag tycker det passar ändå.
Jag är djupt fascinerad av poesi ifrån svunna tider som presenterar föråldrade åsikter som vi idag med rätta finner avskyvärda. Det finns något väldigt stark att se dessa åsikter utryckt på ett poetiskt vis. Det är för mig ett fascinerande tidsdokument som jag tycker alla med intresse av historia ska försöka ta del av. Det levandegör historia på ett otroligt sätt.
Ett sådant till exempel är Kiplings hyllning till kolonialismen i form av dikten "The White Man's Burden"
För er som inte vet så skrevs dikten till Usa när de 1899 blev en kolonialmakt över Filippinerna.
Den handlar om den vita mannens skyldighet att hjälpa urinvånarna. Trots vad det kostar de själva.
Jag är djupt fascinerad av poesi ifrån svunna tider som presenterar föråldrade åsikter som vi idag med rätta finner avskyvärda. Det finns något väldigt stark att se dessa åsikter utryckt på ett poetiskt vis. Det är för mig ett fascinerande tidsdokument som jag tycker alla med intresse av historia ska försöka ta del av. Det levandegör historia på ett otroligt sätt.
Ett sådant till exempel är Kiplings hyllning till kolonialismen i form av dikten "The White Man's Burden"
För er som inte vet så skrevs dikten till Usa när de 1899 blev en kolonialmakt över Filippinerna.
Den handlar om den vita mannens skyldighet att hjälpa urinvånarna. Trots vad det kostar de själva.
. Take up the White Man's burden—
Send forth the best ye breed—
Go bind your sons to exile
To serve your captives' need;
To wait in heavy harness
On fluttered folk and wild—
Your new-caught, sullen peoples,
Half devil and half child.
Take up the White Man's burden—
In patience to abide,
To veil the threat of terror
And check the show of pride;
By open speech and simple,
An hundred times made plain.
To seek another's profit,
And work another's gain.
Take up the White Man's burden—
The savage wars of peace—
Fill full the mouth of Famine
And bid the sickness cease;
And when your goal is nearest
The end for others sought,
Watch Sloth and heathen Folly
Bring all your hopes to nought.
Take up the White Man's burden—
No tawdry rule of kings,
But toil of serf and sweeper—
The tale of common things.
The ports ye shall not enter,
The roads ye shall not tread,
Go make them with your living,
And mark them with your dead!
Take up the White Man's burden—
And reap his old reward:
The blame of those ye better,
The hate of those ye guard—
The cry of hosts ye humour
(Ah, slowly!) toward the light:—
"Why brought ye us from bondage,
Our loved Egyptian night?"
Take up the White Man's burden—
Ye dare not stoop to less
Nor call too loud on Freedom
To cloak your weariness;
By all ye cry or whisper,
By all ye leave or do,
The silent, sullen peoples
Shall weigh your Gods and you.
Take up the White Man's burden—
Have done with childish days—
The lightly proffered laurel,
The easy, ungrudged praise.
Comes now, to search your manhood
Through all the thankless years,
Cold-edged with dear-bought wisdom,
The judgment of your peers!
Send forth the best ye breed—
Go bind your sons to exile
To serve your captives' need;
To wait in heavy harness
On fluttered folk and wild—
Your new-caught, sullen peoples,
Half devil and half child.
Take up the White Man's burden—
In patience to abide,
To veil the threat of terror
And check the show of pride;
By open speech and simple,
An hundred times made plain.
To seek another's profit,
And work another's gain.
Take up the White Man's burden—
The savage wars of peace—
Fill full the mouth of Famine
And bid the sickness cease;
And when your goal is nearest
The end for others sought,
Watch Sloth and heathen Folly
Bring all your hopes to nought.
Take up the White Man's burden—
No tawdry rule of kings,
But toil of serf and sweeper—
The tale of common things.
The ports ye shall not enter,
The roads ye shall not tread,
Go make them with your living,
And mark them with your dead!
Take up the White Man's burden—
And reap his old reward:
The blame of those ye better,
The hate of those ye guard—
The cry of hosts ye humour
(Ah, slowly!) toward the light:—
"Why brought ye us from bondage,
Our loved Egyptian night?"
Take up the White Man's burden—
Ye dare not stoop to less
Nor call too loud on Freedom
To cloak your weariness;
By all ye cry or whisper,
By all ye leave or do,
The silent, sullen peoples
Shall weigh your Gods and you.
Take up the White Man's burden—
Have done with childish days—
The lightly proffered laurel,
The easy, ungrudged praise.
Comes now, to search your manhood
Through all the thankless years,
Cold-edged with dear-bought wisdom,
The judgment of your peers!
Det är absolut intressant, och klart relevant att posta sådana dikter! Men det är inte på svenska, så du får underkänt ändå.
Ja, den är en av mina favoriter också. Jag tycker att Tranströmers typ berömda dikter är fantastiska, och så har han skrivit en massa annat som känns ganska menlöst. Men den här är mäktig i sitt språkbruk. Jag nämnde den till och med i tråden om bästa yrket för spelledare:
Den här fantastiska dikten av Ferlin upptäckte jag nyligen:
Jag undrar lite om det fanns en specifik "Herr Johansson" som han tänkte på.
Genom en vägg
Räkna till tusen — till tusen och ett,
eller tusen och två, herr Johansson!
Eller ta er en pyramidontablett,
det är bättre ändå, herr Johansson!
Vad är det för liv ni för — är det spex?
är det dram eller spex? — herr Johansson.
Har ni ont i en tand, eller är det komplex
— eller är det er själ, herr Johansson?
Är det bara er själ — nå, det var då för väl:
en blindtarm allenast, herr Johansson!
Den klipper vi bort — och sen sover vi väl,
sover innerligt väl, herr Johansson.
Räkna till tusen — till tusen och ett,
eller tusen och två, herr Johansson!
Eller ta er en pyramidontablett,
det är bättre ändå, herr Johansson!
Vad är det för liv ni för — är det spex?
är det dram eller spex? — herr Johansson.
Har ni ont i en tand, eller är det komplex
— eller är det er själ, herr Johansson?
Är det bara er själ — nå, det var då för väl:
en blindtarm allenast, herr Johansson!
Den klipper vi bort — och sen sover vi väl,
sover innerligt väl, herr Johansson.
Jag undrar lite om det fanns en specifik "Herr Johansson" som han tänkte på.
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Tycker även alla som inte tar med namnet på poeten och verket borde trådbannas och få en dumstrut som avatar som straff för denna dumhet. Jag tänker inte fråga er vem som skrivit den så ni kan få verka mer bildade än mig…
Själv borde jag ha valt ut något från Johannes Anyurus (hej!) Städerna Innuti Hall som var det senaste jag läste och som hade några helt briljanta delar. Men jag har lämnat tillbaka den till bibblan så jag har inte möjlighet att leta upp den.
Så istället blir det mer Dan Andersson, och för att jag inte ska citera nära på hela Svarta Ballader så väljer jag sådant som inte redan är tagna och sticker ut lite.
Vi tar del 2 av fantasy-dikten Karis-Janken:
Själv borde jag ha valt ut något från Johannes Anyurus (hej!) Städerna Innuti Hall som var det senaste jag läste och som hade några helt briljanta delar. Men jag har lämnat tillbaka den till bibblan så jag har inte möjlighet att leta upp den.
Så istället blir det mer Dan Andersson, och för att jag inte ska citera nära på hela Svarta Ballader så väljer jag sådant som inte redan är tagna och sticker ut lite.
Vi tar del 2 av fantasy-dikten Karis-Janken:
Och konung Tingi - Ring - i Tang
har mantel himmelsblå.
Hans hatt är gjord av kristet skinn
med röda djävlar på.
Och konung Tingi - Ring - i Tang
han har en ugn av sten.
Där steker han sina köpta barn,
och bygger sin mur av ben.
Av sommar och vinter är hans land,
där röda sjöar slå mot strand,
och tistlar blomma i snön.
Hans vinst är förlust och hans krona röd
är bränd och kolad på stekarerns glöd
vid den evigt brinnande sjön.
För hej och hå, för hej och hå!
För svarta syndares lön,
för hej och hå, för hej och hå,
för den brinnande - eviga sjön!
har mantel himmelsblå.
Hans hatt är gjord av kristet skinn
med röda djävlar på.
Och konung Tingi - Ring - i Tang
han har en ugn av sten.
Där steker han sina köpta barn,
och bygger sin mur av ben.
Av sommar och vinter är hans land,
där röda sjöar slå mot strand,
och tistlar blomma i snön.
Hans vinst är förlust och hans krona röd
är bränd och kolad på stekarerns glöd
vid den evigt brinnande sjön.
För hej och hå, för hej och hå!
För svarta syndares lön,
för hej och hå, för hej och hå,
för den brinnande - eviga sjön!
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Och Dan Anderssons En Spelmans Jordafärd:
Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. -
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. -
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. -
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. -
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.
Vilket år som helst ska jag skriva klart äventyret jag har ett utkast på som inkorporerar bägge dessa.se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. -
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. -
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. -
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. -
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.
Björn den gode
Swashbuckler
Håller med om att Boye står högt upp bland mina poetfavoriter, Ferlin har också redan nämnts men som uppvuxen i Värmland så kan jag inte låta bli att skicka med en till. Den har gett mig inspiration till flera religiösa rollspelskaraktärer då jag tycker den så väl belyser ett främmande tankesätt och hemskheten i hur hemskt människan kan agera även när den vill väl.
TW: n-ordet, rasism
TW: n-ordet, rasism
Niggern skriker
Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i syn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.
Stilla din gråt, du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
-Titta blott på hans stjärna!-
Gud han hjälper dig gärna.
Allt förlåter han också, Gud.
Sitter någonstans i silverskrud.
Den må du tro är han fin i
Nästan som Mussolini.
Niggern skriker i niggerbyn.
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter
Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i syn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.
Stilla din gråt, du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
-Titta blott på hans stjärna!-
Gud han hjälper dig gärna.
Allt förlåter han också, Gud.
Sitter någonstans i silverskrud.
Den må du tro är han fin i
Nästan som Mussolini.
Niggern skriker i niggerbyn.
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter
Den stegrande kamelen
Veteran
- Joined
- 6 Oct 2015
- Messages
- 51
Snyggt! Wow!
Min egen som jämförelse:
Invictus
Ur nattens djup som höljer mig
så avgrundssvart, ett tack likväl,
vad gudar man må tänka sig,
för min okuvligt starka själ.
I slumpens grymma klor har jag
ej minsta rop av smärta höjt.
Jag bär försynens hugg och slag
med blodigt huvud, aldrig böjt.
Och bortom vrede, bortom gråt,
blott skuggans fasa väntar mig,
men årens hotfullt fasta stråt
skall finna: jag förfäras ej.
Hur straffande än bullans bann,
hur trång och hård än portens sten:
Jag är mitt ödes herreman,
jag är min egen själs kapten.
- William Ernest Henley
Hans E Magnusson
CAPS LOCK
Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan
DAVID VÄYRYNEN
att gå på byn och aldrig behöva ta av sig jackan
som lagrat kylan som svalkar i det varma köket
och tar värmen med mot kölden ute på gården,
att som hastigast kasta en blick genom fönstret
och oavsett tid på året kunna se bilen på tomgång
redo att rulla så fort man måste fara,
eller nöja sig med att bara lyssna att motorn går
medan man som en ritual känner efter i fickorna
att allt man behöver ha är i allt man behöver bära
Jackor finns det så många av att det är hopplöst
när man till slut blir tvungen att ersätta en trasig
att det blir att man får från någon som gått bort,
en jacka som lägger sig formad över axlarna så
som den länge redan hängt över en annans axlar
har den hållit och därför håller ett bra tag än,
för det är inte det att man ska ha ett särskilt märke
utan mer det att stuket på den är rätt och att den
formar armarna som ett valv där inget fastnar
Man använder den som en långärmad tröja,
det är ingen långärmad tröja ovanpå linnet,
den är grövre med dragkedja och på nylonet
har det bildats en hinna av fett och rök som
skydd mot svetsloppor och mindre hundbett
Fint folk eller folk söderöver har aldrig jacka
för då heter dom blazer, väst, duffel eller rock
som dom måste ha hjälp med att hänga av
eller så heter dom anorak, päls eller dunjacka
och är alldelens för varma för att ha på sig inne
och alldelens för kalla för att ha på sig ute,
tillverkade mera för vad dom vill ha sagt
än för vad dom vill ha gjort är dom inte
jackor utan masker att gömma sig bakom
En ordentlig jacka behöver man bara två av
att man har en för varje årstid, för vintern en
med innerfoder och för sommaren en utan,
så att jackan till sist är densamma som huden
som ihop med andra blir en änglalik nakenhet
Så bekvämt som möjligt bär man sin jacka
helst ovanpå skjortan med uppvikta ärmar
stryktåliga byxor och träskor att stiga ur,
ledigt klädd för arbete såväl inne som ute
som för semester är jackan vad som kan
upphäva skiljelinjer mellan ytterligheter,
vad som förenar vardag och helgdag i ett
tillstånd av tillåtande, praktiskhet och en
absolut frånvaro av fåfänglig strävan
Att gå på byn och aldrig ta av sig jackan
är ett sätt att aldrig behöva stanna länge
och ändå tillåtas att sitta ner vid bordet,
framåtlutande över en kaffe med dopp
en fot lätt skrapande som för att hitta
fäste för att utan dröjsmål bryta upp,
i tankarna redan på väg längs vägen
uppför berget där man skymtat spår
lika mycket för dom som för det att
få titta ut över allt det som är vårat
DAVID VÄYRYNEN
att gå på byn och aldrig behöva ta av sig jackan
som lagrat kylan som svalkar i det varma köket
och tar värmen med mot kölden ute på gården,
att som hastigast kasta en blick genom fönstret
och oavsett tid på året kunna se bilen på tomgång
redo att rulla så fort man måste fara,
eller nöja sig med att bara lyssna att motorn går
medan man som en ritual känner efter i fickorna
att allt man behöver ha är i allt man behöver bära
Jackor finns det så många av att det är hopplöst
när man till slut blir tvungen att ersätta en trasig
att det blir att man får från någon som gått bort,
en jacka som lägger sig formad över axlarna så
som den länge redan hängt över en annans axlar
har den hållit och därför håller ett bra tag än,
för det är inte det att man ska ha ett särskilt märke
utan mer det att stuket på den är rätt och att den
formar armarna som ett valv där inget fastnar
Man använder den som en långärmad tröja,
det är ingen långärmad tröja ovanpå linnet,
den är grövre med dragkedja och på nylonet
har det bildats en hinna av fett och rök som
skydd mot svetsloppor och mindre hundbett
Fint folk eller folk söderöver har aldrig jacka
för då heter dom blazer, väst, duffel eller rock
som dom måste ha hjälp med att hänga av
eller så heter dom anorak, päls eller dunjacka
och är alldelens för varma för att ha på sig inne
och alldelens för kalla för att ha på sig ute,
tillverkade mera för vad dom vill ha sagt
än för vad dom vill ha gjort är dom inte
jackor utan masker att gömma sig bakom
En ordentlig jacka behöver man bara två av
att man har en för varje årstid, för vintern en
med innerfoder och för sommaren en utan,
så att jackan till sist är densamma som huden
som ihop med andra blir en änglalik nakenhet
Så bekvämt som möjligt bär man sin jacka
helst ovanpå skjortan med uppvikta ärmar
stryktåliga byxor och träskor att stiga ur,
ledigt klädd för arbete såväl inne som ute
som för semester är jackan vad som kan
upphäva skiljelinjer mellan ytterligheter,
vad som förenar vardag och helgdag i ett
tillstånd av tillåtande, praktiskhet och en
absolut frånvaro av fåfänglig strävan
Att gå på byn och aldrig ta av sig jackan
är ett sätt att aldrig behöva stanna länge
och ändå tillåtas att sitta ner vid bordet,
framåtlutande över en kaffe med dopp
en fot lätt skrapande som för att hitta
fäste för att utan dröjsmål bryta upp,
i tankarna redan på väg längs vägen
uppför berget där man skymtat spår
lika mycket för dom som för det att
få titta ut över allt det som är vårat
Oldtimer
Slava Ukraini!
Inte alls dumt.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,607
Taget och pinsamt från min sida. Jag är barnsligt förtjust i dadaism, och särskilt språklig sådan. Att försöka kommunicera på nivån över språk är visserligen inte svenska, men det är å andra sidan inget annat språk heller.
Läs Karawane. Om det behövs, lyssna på Ball när han framför den. Visst känner man i hela kroppen hur en elefantkaravan rör sig, hur det mullrar av stegen. Hur ofantliga dessa varelser är, hur små vi själva är i jämförelse. Allt kommunicerat genom nonsensspråk.
Magiskt bra, i min mening.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,607
Men om vi ska lägga på något mer klassiskt och rätt i frågan är jag av åsikten att den som skrivit vackrast poesi på svenska är finnen Runeberg. Fänrik Ståls sägner är alltid värd att läsa, och jag vet att många med mig håller hans berättande poesi som det bästa som skrivits inom genren.
Mossigt? Visst. Krigsförhärligande? Definitivt. Men inte en stavelse på fel plats, allt i perfekt rörelse och jag har genuint blivit rörd av dikterna i verket, trots att jag hörde Hasseåtages parodi innan originalet.
Fänrik Stål - Johan Runeberg
Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?
Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.
Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt "mensa" gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.
Jag rökte "Gävle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar av blad sitt slag,
Då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
Hans nötta masurhuvuds lott.
O tid av guld, o liv blott tänt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!
Vad visste jag av andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.
Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Vad man sig tyckte vara ren.
Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.
Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
Och kom sitt nät att riva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.
Han sprang då ofta upp burdus
Och drev mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.
Att även gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flera steg än jag
Och prövat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;
Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod givit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.
Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.
Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift av onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.
I farans stund, i stridens brand
Vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem du närt med bröd av bark!
Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett liv gick för mitt hjärta opp,
Vars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O, vad min bok mig syntes kort!
Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.
Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?
Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändrat sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig,
Och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
Kanhända får jag det av er?"
Så var min hälsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med."
Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.
Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Vars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömt.
Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit halvt förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte glatt min bjudna hand.
Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.
De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!
Mossigt? Visst. Krigsförhärligande? Definitivt. Men inte en stavelse på fel plats, allt i perfekt rörelse och jag har genuint blivit rörd av dikterna i verket, trots att jag hörde Hasseåtages parodi innan originalet.
Fänrik Stål - Johan Runeberg
Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?
Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.
Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt "mensa" gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.
Jag rökte "Gävle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar av blad sitt slag,
Då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
Hans nötta masurhuvuds lott.
O tid av guld, o liv blott tänt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!
Vad visste jag av andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.
Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Vad man sig tyckte vara ren.
Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.
Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
Och kom sitt nät att riva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.
Han sprang då ofta upp burdus
Och drev mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.
Att även gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flera steg än jag
Och prövat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;
Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod givit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.
Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.
Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift av onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.
I farans stund, i stridens brand
Vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem du närt med bröd av bark!
Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett liv gick för mitt hjärta opp,
Vars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O, vad min bok mig syntes kort!
Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.
Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?
Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändrat sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig,
Och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
Kanhända får jag det av er?"
Så var min hälsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med."
Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunckers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blev ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.
Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Vars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömt.
Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit halvt förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte glatt min bjudna hand.
Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.
De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Tidigare skrev jag en kort snutt ur Masefields Sea-fever. Här är hela dikten i svensk tolkning av Erik Blomberg:
Jag måste ditut till havet igen och himlen vid havets bryn,
och allt jag begär är ett fullriggat skepp och en stjärna att följa i skyn
och rodrets törn och vindens sång och det vita seglets dyning,
och den gråa dimman vid havets rand och den gråa morgonens gryning
Jag måste ditut till havet igen, då den kallar med ebb och flod,
det kallar så oemotståndligt starkt som en svallvåg i mitt blod
och allt jag begär är en stormig dag, med moln på flykt i det fria,
och sol som gnistrar och skum som slår och måsarna som skria.
Jag måste ditut till havet igen, till mitt flackande fribytarliv,
till måsarnas väg och valarnas väg, där vinden står vass som en kniv
och allt jag begär är en glad kumpan, och en sång är allt jag behöver,
och en fridfull sömn och en vacker dröm, när den långa resan är över.
Jag måste ditut till havet igen och himlen vid havets bryn,
och allt jag begär är ett fullriggat skepp och en stjärna att följa i skyn
och rodrets törn och vindens sång och det vita seglets dyning,
och den gråa dimman vid havets rand och den gråa morgonens gryning
Jag måste ditut till havet igen, då den kallar med ebb och flod,
det kallar så oemotståndligt starkt som en svallvåg i mitt blod
och allt jag begär är en stormig dag, med moln på flykt i det fria,
och sol som gnistrar och skum som slår och måsarna som skria.
Jag måste ditut till havet igen, till mitt flackande fribytarliv,
till måsarnas väg och valarnas väg, där vinden står vass som en kniv
och allt jag begär är en glad kumpan, och en sång är allt jag behöver,
och en fridfull sömn och en vacker dröm, när den långa resan är över.
Vimes
Sillkung
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 12,247
Eftersom dikter i svensk tolkning accepteras (tror jag), vill jag bidra med nedanstående av Wisława Szymborska, i tolkning av Anders Bodegård. Szymborskas dikter har alltid en enkel, vardaglig elegans och just den här tycker jag blir nästan överväldigande gripande i sin närhet och samtidigt stora avstånd. Jag tror att jag hittills aldrig lyckats läsa den utan en klump i halsen.
Foto från 11 september
De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot har hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
Foto från 11 september
De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot har hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
Ja, det har ju visat sig vara ett kryphål i reglementet. Det tillåts, så länge det inte går till överdrift! Och man får såklart pluspoäng om dikten inte är på engelska i original.
Den där dikten var riktigt bra! Fick mig att kolla upp Szymborska också, vilket i sin tur gjorde mig sugen att lära mig polska.
Dimfrost
Special Circumstances
Det skall vara en dag
Det skall vara en dag i början av augusti
svalorna borta men någonstans en humla
kvar som prövar sin stråke
i hallonskuggan
En lätt men inte envis vind
skall gå över augusti månads ängar
Du skall vara där
men du skall inte tala så mycket
bara stryka litet över mitt hår
och se mig i ögonen
med det där lilla leendet
längst inne i ögonvrån
Och så vill jag
inte utan lättnad
se denna värld försvinna
– Lars Gustafsson, En tid i Xanadu (2002)
Det skall vara en dag i början av augusti
svalorna borta men någonstans en humla
kvar som prövar sin stråke
i hallonskuggan
En lätt men inte envis vind
skall gå över augusti månads ängar
Du skall vara där
men du skall inte tala så mycket
bara stryka litet över mitt hår
och se mig i ögonen
med det där lilla leendet
längst inne i ögonvrån
Och så vill jag
inte utan lättnad
se denna värld försvinna
– Lars Gustafsson, En tid i Xanadu (2002)
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Värdshuset - Jalal al-din Rumi
Att vara människa är att vara värdshusvärd varje morgon en ny gäst.
En glädje, en sorg, en elakhet
eller en plötslig insikt kan dyka upp som en oväntad gäst.
Hälsa dem alla välkomna!
Även när det är ett gäng bekymmer, som våldsamt drar genom huset
och tömmer det på alla möbler; behandla ändå varje gäst med respekt. Han eller hon kan bana väg för
en oväntad ny fröjd.
Den svarta tanken, skammen, illviljan möt dem alla vid porten med ett skratt och bjud in dem.
Var tacksam för vemhelst som kommer eftersom var och en av dem har skickats ut som en vägvisare från bortom.
Att vara människa är att vara värdshusvärd varje morgon en ny gäst.
En glädje, en sorg, en elakhet
eller en plötslig insikt kan dyka upp som en oväntad gäst.
Hälsa dem alla välkomna!
Även när det är ett gäng bekymmer, som våldsamt drar genom huset
och tömmer det på alla möbler; behandla ändå varje gäst med respekt. Han eller hon kan bana väg för
en oväntad ny fröjd.
Den svarta tanken, skammen, illviljan möt dem alla vid porten med ett skratt och bjud in dem.
Var tacksam för vemhelst som kommer eftersom var och en av dem har skickats ut som en vägvisare från bortom.
Tvehövdad kalv
Imorgon när bondpojken hittar detta
missfoster, kommer de slå in hans kropp
i tidningspapper och bära honom till museet.
Men i natt är han vid liv på det norra
fältet tillsammans med sin moder. Det är en perfekt
sommarkväll: månen stiger över
fruktträdgården, vinden i gräset. Och
medan han bligar på himlen, finns
dubbelt så många stjärnor som vanligt.
--- Laura Gilpin
Imorgon när bondpojken hittar detta
missfoster, kommer de slå in hans kropp
i tidningspapper och bära honom till museet.
Men i natt är han vid liv på det norra
fältet tillsammans med sin moder. Det är en perfekt
sommarkväll: månen stiger över
fruktträdgården, vinden i gräset. Och
medan han bligar på himlen, finns
dubbelt så många stjärnor som vanligt.
--- Laura Gilpin
Arferts Cyklop
Mental dvärg - Enögd jätte
- Joined
- 17 Mar 2023
- Messages
- 22
Tegnérs Svea, ett brottstycke:
"Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
Folk, som ärft hjeltars land och deras dygder
glömmer!
Ur skuggan af min dal jag egnar dig en sång.
Dig söfver smickrets röst. Hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder
Om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig hvilas famn han fritt förakta må
De hjeltedar som flytt, den kraft han kallar rå.
För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen,
Han läspe tidens lof och fire dagens nöjen:
En hvar sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
Som smilar öfver oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och fädrens stora minnen.
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
Då Nordens son ej än tog andras seder an,
Och njöt hvad jorden gaf och tålte som en man.
Bort med den falska konst som sinnets kraft
förvekar,
Och flärdens tomma prål och yppighetens lekar! –
Folk! som vid öcknens barm vext opp, och med
besvär
En knapp och oviss skörd från frusen torfva skär,
Som, strödt kring Polens ring bland skogarne och
fjällen"
"Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
Folk, som ärft hjeltars land och deras dygder
glömmer!
Ur skuggan af min dal jag egnar dig en sång.
Dig söfver smickrets röst. Hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder
Om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig hvilas famn han fritt förakta må
De hjeltedar som flytt, den kraft han kallar rå.
För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen,
Han läspe tidens lof och fire dagens nöjen:
En hvar sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
Som smilar öfver oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och fädrens stora minnen.
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
Då Nordens son ej än tog andras seder an,
Och njöt hvad jorden gaf och tålte som en man.
Bort med den falska konst som sinnets kraft
förvekar,
Och flärdens tomma prål och yppighetens lekar! –
Folk! som vid öcknens barm vext opp, och med
besvär
En knapp och oviss skörd från frusen torfva skär,
Som, strödt kring Polens ring bland skogarne och
fjällen"