Här vill jag bara tillägga att Dishonoured använder 2d20-systemet, som används i en bunt andra spel: Mutant Chronicles, Conan mm.
Tror jag skulle vilja göra en mer ingående analys på något sätt om vad som "gör" Ravnica, men spontant tror jag inte Dishonored (eller 2d20) är rätt system för det. Heroisk high fantasy funkar rätt bra med D&D trots allt, men det hade behövts en tydligare anpassad variant än att bara köra 5E rakt av. Och då tycker jag ändå de anpassningar som görs i Guildmaster's Guide to Ravnica faktiskt är riktigt bra.
Så är det absolut, men Dishonored är ett bra exempel för @Khan :s fråga eftersom det använder en sorts lightversion av 2d20 och inför mekaniker ("Truths") som är lite åt samberättarhållet. Så det gör en del tydlig anpassning.
Samtidigt är YZE numera öppen för andra spelskapare att använda så jag ser det som att den regelmotorn gått med i generiska klubben.
Vet inte om jag tycker skillnaden spelar så stor roll för mig som konsument, bara. Effekten är ju snarlik. Många rollspelare jag känner är inte jätteinsatta i vilka aktörer som skapar rollspelen utan köper Alien för att de gillar Alien-varumärket, exempelvis.
Är inte det där själva definitionen av ”generiska system”, egentligen? Även om vissa kan göra det bättre än andra.
Det där är hemligheten med generiska system - de kan var setting-generiska, men aldrig stil-generiska.
Vilken eller vilka spelstilar funkar cortex till då?
Med tanke på hur olika folk spelar rollspel så vet jag inte om jag håller med. Stil känns nästan mer som ett gruppkonsensus än det känns som att det nödvändigtvis måste härstamma från valet av regler. Bortom de självutnämnda indierollspelen givetvis - där är det ju helt klart "spelstil genom regler" som ofta är i fokus.
Jag tycker att det är konstigt att betrakta indiespelen som någon form av undantag och avart, medan de traditionella spelen är "neutrala". Det känns som en klassificering baserad på popularitet och historia snarare än spelens egna karaktärer. Om vi ska se på alla spel med samma glasögon känns det tydligt att det visserligen går att spela relationsdrama med D&D5-reglerna och monsterslakt med Montsegur 1244-reglerna, men det är också tydligt att de inte är byggda för detta, och det är rakt av omöjligt att ha samma spelstil i de båda spelen, inom rimliga definitioner av ordet. Spelstil och regelsystem är oskiljbara, skulle jag vilja påstå. Spelstilen är en utökning av de formella reglerna med informella regler, men de formella reglerna är en del av det, och om du har ett regelsystem med en (1) spelledare som spelar världen, en (1) rollperson per spelare (och inget delat ägande över rollpersonerna), ett slumpbaserat system som avgör huruvida en handling som försöks av en rollperson lyckas eller ej och som är beroende av rollpersonens kompetens och inte baserat på andra faktorer, ett (komplext) stridssystem som gör att rollpersoner kan dö i strid (och tar tiotals minuter att spela igenom), en avsaknad av inflytande för spelarna utanför sina rollpersoners kompetenser, etc., så har du redan kraftigt begränsat de spelstilar som är möjliga att köra med det här regelsystemet.
Sett till marknaden är det dock inte helt orimligt, vill jag mena. Det betyder hur som helst inte att det ena eller andra är bättre eller sämre. Bara olika.
Javisst, men att prata om spelstil som beroende av marknaden känns för mig underligt. Att om Fiasco blev större än GURPS så skulle det sistnämnda gå från att vara generiskt till specialiserat, utan att spelet självt ändrats.
Åh, det finns hundratals olika sätt att spela både Dogs och 3:16, precis som alla andra spel. Men det går inte att spela Dogs på samma sätt som GURPS. Deras regelsystem är alldeles för olika för att du ska kunna ha samma spelstil i dem. Jag säger definitivt inte att regler = spelstil. Att alla spelar samma regelsystem på samma sätt. Det vore ju helt orimligt. Vad jag säger är att du inte kan ha samma spelstil i ett spelledarstyrt spel som i ett spelledarlöst. Och det går inte att ha en spelstil baserad på snabb action med 5-10 fajter per session i ett spelsystem där en strid tar en halvtimme att spela igenom. Det går inte att ha en spelstil baserat på snabb improvisation och spelardrivna överraskningar i ett system som kräver en timmes prepptid för att bygga en balanserad stridsutmaning. Det går inte att ha en spelstil där spelare utforskar ett färdigt och noga uttänkt mysterium i ett spel där spelarna har metaresurser som tillåter dem att hitta på fakta rakt av, eller där ett lyckat slag på Finna dolda ting låter dig hitta på vad det är du finner. Det går inte särskilt bra att spela en berättelse med en ensam protagonist i ett spel som kräver en rollperson per spelare när vi är fem pers i gruppen. Och så vidare och så vidare. Spelsystemet begränsar de tillgängliga spelstilarna. Det betyder inte att det för varje system bara finns en möjlig spelstil, eller att spelgruppen saknar betydelse. Men att säga att traditionella spel är neutrala till spelstil när det finns en massa olika spelstilar som är rakt av omöjliga att implementera utan att bryta mot det traditionella paradigmet, bara för att de traditionella spelstilarna är mer populära, tycker jag är fel.
Ja, utan tvekan. Det tror jag att de flesta håller med om, men det är ju orelaterat till frågan om spelstil.
Lite osäker på när jag skulle gjort det påståendet, i praktiken. Det jag påstod var att "självutnämnda indiespel" ofta har "spelstil genom regler" som fokus. Och att det absolut går att diskutera hur bra olika system lämpar sig för olika saker. Så jag undrar lite vad som ens diskuteras?
Det tycker inte jag. Gruppdynamiken avgör spelstilen oftare än spelvalet skulle vara mitt påstående.
Påståendet var att generiska rollspel inte kan vara stil-generiska, vilket du inte höll med om. Det tolkar jag som att du menar att man med ett generiskt rollspel kan köra vilken spelstil som helst, på samma sätt som man kan köra i vilken spelvärld som helst. Det är ju vad "generisk" betyder. Det är vad jag menar diskuteras. Du sade att "de självutnämnda" indiespelen var ett undantag från detta, alltså att indiespelen inte är spelstilsgeneriska, men att de traditionella spelen är det. Säg till om jag har feltolkat.
Jag påstår alltså att vissa spelstilar inte KAN spelas med vissa regelsystem. Det är omöljligt. Sedan kan spelgruppen ha hur mycket inflytande som helst, men ingen spelgrupp kan spela spelledarlöst i GURPS utan att bryta mot reglerna som de är skrivna. Den spelstil vi har i Hantverksklubben är rakt av omöjlig med GURPS-regler. Därför är GURPS inte spelstilsgeneriskt. Det sätter begränsningar för vilka spelstilar du kan spela. Det finns fortfarande massor av möjligheter inom de begränsningar som sätts, och spelgruppen har enormt inflytande över hur spelstilen blir. Två spelgrupper som spelar GURPS kan ha enormt, fundamentalt, gigantiska skillnader i sina spelstilar. Det håller jag med om utan tvekan. Men om samma grupp spelar först GURPS och sedan Lovecraftesque finns det ingen rimlig definition av ordet "spelstil" som säger att de hade samma spelstil när de spelade dessa två spel, om de inte har brutit mot reglerna. Oavsett hur mycket de försöker är det såpass stora skillnader mellan spelen att det inte går att kalla det samma spelstil.
Nej, helt klart! Eftersom många av indierollspelen har det som medvetet designparadigm att förmedla spelstil genom mekaniker.
Ytterst handlar det kanske om abstraktion? När vi pratar om vår spelsession efter att ha spelat Lovecraftesque eller något Cthulhu Mythos-scenario i Call of Cthulhu, blev upplevelsen fundamentalt olika? Det är mer där jag menar att grupp har större betydelse än spelval. Sen att vi i det ena rullar d% och i det andra alternerar våra roller är helt uppenbara skillnader som självklart kan påverka hur vi spelar spelet. Men jag törs ändå påstå - utefter mina subjektiva anekdotiska egna erfarenheter - att valet av spel har sekundär betydelse till gruppdynamiken. För mig.
