Genesis gallrar franska spel
- Thread starter Genesis
- Start date
Nästa spel är CAPERS, ett spel om superhjältar under amerikanskt 20-tal.
Jag kan se redan på framsidan att jag inte kommer att gilla det. Amerikanskt 20-tal kan väl kanske vara intressant, men jag ser inte hur det skulle förbättras av att man slänger på superkrafter. Jag avskyr den här grejen hos rollspel. Det finns hur många sådana spel som helst. Cowboys fast med magiker! Cyberpunk fast med magiker! Postapokalyps fast med magiker!
Speldesigner ska jämt slänga in magi i varenda genre och tror att de är originella. Vilken genre som helst utan magi är mer originellt än att slänga in magi i det. Dessutom är spelet uppenbarligen på engelska. Det är inte ens en fransk översättning.
Vi kan också se på framsidan precis vilken typ av rollspel det här är, eller hur? Jag ser framför mig stridsregler, listor med superkrafter, ett introäventyr om en grupp superrollpersoner som får ett uppdrag. Allting skriker generiskt amerikanskt tradrollspel. Jag slår vad om att jag kan läsa igenom hela det här spelet utan att finna en enda originell bit regelmekanik eller speltips.
Det är såklart inte nödvändigtvis dåligt. Det finns garanterat massor av folk som gillar det här spelet. Det är nog solitt konstruerat, speltestat och balanserat. Det är ett ordinärt populärrollspel såsom vanliga rollspel brukar se ut, och det är den sortens rollspel de flesta rollspelare spelar. Men jag är inte de flesta rollspelare. Jag ska ge det två minuters bläddrande för att se om jag hittar något som inte motsvarar mina förutfattade meningar.
Okej, systemet var kortbaserat. Det överraskade mig. Men liksom:
Jag kan se redan på framsidan att jag inte kommer att gilla det. Amerikanskt 20-tal kan väl kanske vara intressant, men jag ser inte hur det skulle förbättras av att man slänger på superkrafter. Jag avskyr den här grejen hos rollspel. Det finns hur många sådana spel som helst. Cowboys fast med magiker! Cyberpunk fast med magiker! Postapokalyps fast med magiker!
Speldesigner ska jämt slänga in magi i varenda genre och tror att de är originella. Vilken genre som helst utan magi är mer originellt än att slänga in magi i det. Dessutom är spelet uppenbarligen på engelska. Det är inte ens en fransk översättning.Vi kan också se på framsidan precis vilken typ av rollspel det här är, eller hur? Jag ser framför mig stridsregler, listor med superkrafter, ett introäventyr om en grupp superrollpersoner som får ett uppdrag. Allting skriker generiskt amerikanskt tradrollspel. Jag slår vad om att jag kan läsa igenom hela det här spelet utan att finna en enda originell bit regelmekanik eller speltips.
Det är såklart inte nödvändigtvis dåligt. Det finns garanterat massor av folk som gillar det här spelet. Det är nog solitt konstruerat, speltestat och balanserat. Det är ett ordinärt populärrollspel såsom vanliga rollspel brukar se ut, och det är den sortens rollspel de flesta rollspelare spelar. Men jag är inte de flesta rollspelare. Jag ska ge det två minuters bläddrande för att se om jag hittar något som inte motsvarar mina förutfattade meningar.
Okej, systemet var kortbaserat. Det överraskade mig. Men liksom:
Björn den gode
Swashbuckler
Japp, förutom det där med spelledare och tärningar så är nog det här den sämsta grejen i AWPostapokalyps fast med magiker!
Ny dag, nya spel! Jag ska försöka hinna igenom alla spelen innan årsskiftet, så jag har listan klar för mitt nyårslöfte. Näste man till rakning heter Capharnaüm. Det där är diaresis och inte ett tyskt y! Det här är ett snyggt spel:
Det är också ett rejält spel. Två böcker på över 300 sidor. Självklart kommer jag inte att orka läsa igenom detta. Vi vet redan nu att det åker à la poubelle, men låt oss ta en titt på det ändå, för det är verkligen ett fint och genomarbetat spel.
Spelet utspelar sig i någon sorts fantasy-Arabien, väldigt tydligt och explicit, men med tillräckligt mycket som är annorlunda för att det inte ska vara faktiska Arabien. Detta är andra utgåvan, utgiven tio år efter den första, så det är ett spel med lite historia. Det är också fullt av charmiga detaljer, som att kapitlen är döpta efter musor, så historiekapitlet heter "Chapitre Clio". Vi hittar saker som att fyra huvudsakliga språk talas på halvön där spelet utspelar sig, och medan filosofi och teologi utförs nästan uteslutande på aglateiska så kan alla politiker och handlare kommunicera hyfsat på saabi. Det finns beskrivet hur kalendern fungerar, och veckodagarna är tio till antalet, kallas olika på olika språk, men av Shiradim kallas de: aldaya, alsebkha, aloued, aldjebel, alaramla, alhassan, alsalif, altarek, alhoubal och kfar nahum. Som sagt, de hymlar inte med var inspirationen kommer från.
En annan skitfräck detalj är att det visserligen finns ett monetärt system, som är beskrivet, men mycket byteshandel sker också, och varor är ofta värderade enligt ett system baserat på kryddor. Ett uns saffran = 10 uns kummin = 100 uns kardemumma (eller za'faran, kammûm och hal, respektive).
Historiekapitlet är långt, och det följs av ett långt geografikapitel. Det här spelet har allt som får det att vattnas i munnen på @Ymir och @Svarte Faraonen . Måttenheter, tabeller över restider (med häst, dromedar, karavan eller abzoul, som jag inte vet vad det är, men det är tydligen det snabbaste sättet att färdas), etc. etc. De har inget emot att låna ord rakt från vår värld, med städer med namn som Fragrance och Sacral, vilket känns kul. Vi kan läsa att i Fragrance har de olika folken sina egna kvarter och har en hög nivå av autonomi för att styra alla sina interna affärer, så om du begår ett brott i en del av staden kan du behandlas enligt ett helt annat rättssystem än om du begår det ett kvarter längre bort.
Det är så jävla mycket spelvärld i det här spelet att jag har svårt att hitta reglerna, men de dyker upp mot slutet. Att skapa rollpersoner sker i ett kapitel döpt "Chapitre polymnie".
Tydligen är rollpersonerna "Drakars arvtagare" och har någon sorts gudomligt blod i sig. Man ska välja sitt blod (etnisk härkomst), sitt ord (filosofi/religion/disciplin), och annat bös, som uppenbarligen är designat för att ge rollpersonen en integrerad plats grundad i spelvärlden. Nu ser jag också vad en abzoul är: Det är en sorts hermafroditiska ridödlor (!) som ryktas vara degenererade drakar, men som inget vet riktigt vad de är.
Tärningssystemet är lite originellt, men plottrigt. Man slår ett antal tärningar och kollar på de fyra högsta, och jämför dem med en svårighetsgrad. De tärningar som blir över används för att bestämma kvalitén på resultatet. Vill man briljera kan man välja att kolla bara de tre högsta och därmed ha fler tärningar över för att få till en bättre kvalité. Alla har också minst en draktärning, som exploderar på en sexa.
Vi hittar ett litet magikapitel där vi kan läsa att magi finns i flera sorter. Den vanligaste är kombinatorisk magi, där man kombinerar ett magiskt ord med ett visst element för att uppnå en effekt. Det verkar som att de olika folkslagen har olika magiska traditioner som funkar på lite olika sätt, vilket är coolt. Det finns någon sorts alkemi i en viss klan som skapar magiska engångsartefakter genom kroppsvätskor. Du behöver minst tre av: blod, svett, saliv och "sexuella vätskor".
Jag läser också om en sorts magi som "riktiga magiker" ser ned på, där besvärjelser pressas in i lertavlor som kan användas av vem som helst, och som man kan köpa på marknaden. Det är ett fräckt sätt att hantera detta på, för lertavlorna är ganska stora och bräckliga, så det blir snabbt otympligt att springa omkring med flera.
Allt ovanstående var bara den första boken. Den andra boken är spelledarens (här kallad Al-Rawi), och den jag just kollat igenom är tydligen spelarnas, vilket förklarar att det var så lite regler. Spelledarens bok innehåller en massa mer bös, bland annat såklart en massa hemligheter och metaplott, och de obligatoriska prislistorna, noterade både i mynt och i kryddor! En hårklippning och rakning kostar ett uns kummin, medan en ung man-slav kostar 60 uns kummin. Spelet är generellt snyggt, och ser ut typ såhär inuti:
Och i slutet av spelledarboken finner vi ännu fler schyssta färgbilder. Kolla bara den här panoramabilden (jag klippte ihop den av två sidor, men det fattas lite i mitten):
Det här är uppenbarligen ett franskt mellanöstern-Eon. En genomarbetad dockskåpsvärld, ett pilligt system med exploderande tärningar, prislistor och en egenkonstruerad kalender. Det var kul att skumma igenom det här spelet och det känns verkligen som ett riktigt bra spel.
På två böcker à 300+ sidor.
(Jag tycker att det är lite synd att slänga ett så ordentligt spel, så om någon vill ha det, hör av dig innan jag tömmer papperskorgen så skickar jag filerna till dig. Det gäller la alla andra spel i den här tråden också.)
Det är också ett rejält spel. Två böcker på över 300 sidor. Självklart kommer jag inte att orka läsa igenom detta. Vi vet redan nu att det åker à la poubelle, men låt oss ta en titt på det ändå, för det är verkligen ett fint och genomarbetat spel.
Spelet utspelar sig i någon sorts fantasy-Arabien, väldigt tydligt och explicit, men med tillräckligt mycket som är annorlunda för att det inte ska vara faktiska Arabien. Detta är andra utgåvan, utgiven tio år efter den första, så det är ett spel med lite historia. Det är också fullt av charmiga detaljer, som att kapitlen är döpta efter musor, så historiekapitlet heter "Chapitre Clio". Vi hittar saker som att fyra huvudsakliga språk talas på halvön där spelet utspelar sig, och medan filosofi och teologi utförs nästan uteslutande på aglateiska så kan alla politiker och handlare kommunicera hyfsat på saabi. Det finns beskrivet hur kalendern fungerar, och veckodagarna är tio till antalet, kallas olika på olika språk, men av Shiradim kallas de: aldaya, alsebkha, aloued, aldjebel, alaramla, alhassan, alsalif, altarek, alhoubal och kfar nahum. Som sagt, de hymlar inte med var inspirationen kommer från.
En annan skitfräck detalj är att det visserligen finns ett monetärt system, som är beskrivet, men mycket byteshandel sker också, och varor är ofta värderade enligt ett system baserat på kryddor. Ett uns saffran = 10 uns kummin = 100 uns kardemumma (eller za'faran, kammûm och hal, respektive).
Historiekapitlet är långt, och det följs av ett långt geografikapitel. Det här spelet har allt som får det att vattnas i munnen på @Ymir och @Svarte Faraonen . Måttenheter, tabeller över restider (med häst, dromedar, karavan eller abzoul, som jag inte vet vad det är, men det är tydligen det snabbaste sättet att färdas), etc. etc. De har inget emot att låna ord rakt från vår värld, med städer med namn som Fragrance och Sacral, vilket känns kul. Vi kan läsa att i Fragrance har de olika folken sina egna kvarter och har en hög nivå av autonomi för att styra alla sina interna affärer, så om du begår ett brott i en del av staden kan du behandlas enligt ett helt annat rättssystem än om du begår det ett kvarter längre bort.
Det är så jävla mycket spelvärld i det här spelet att jag har svårt att hitta reglerna, men de dyker upp mot slutet. Att skapa rollpersoner sker i ett kapitel döpt "Chapitre polymnie".
Tydligen är rollpersonerna "Drakars arvtagare" och har någon sorts gudomligt blod i sig. Man ska välja sitt blod (etnisk härkomst), sitt ord (filosofi/religion/disciplin), och annat bös, som uppenbarligen är designat för att ge rollpersonen en integrerad plats grundad i spelvärlden. Nu ser jag också vad en abzoul är: Det är en sorts hermafroditiska ridödlor (!) som ryktas vara degenererade drakar, men som inget vet riktigt vad de är.Tärningssystemet är lite originellt, men plottrigt. Man slår ett antal tärningar och kollar på de fyra högsta, och jämför dem med en svårighetsgrad. De tärningar som blir över används för att bestämma kvalitén på resultatet. Vill man briljera kan man välja att kolla bara de tre högsta och därmed ha fler tärningar över för att få till en bättre kvalité. Alla har också minst en draktärning, som exploderar på en sexa.
Vi hittar ett litet magikapitel där vi kan läsa att magi finns i flera sorter. Den vanligaste är kombinatorisk magi, där man kombinerar ett magiskt ord med ett visst element för att uppnå en effekt. Det verkar som att de olika folkslagen har olika magiska traditioner som funkar på lite olika sätt, vilket är coolt. Det finns någon sorts alkemi i en viss klan som skapar magiska engångsartefakter genom kroppsvätskor. Du behöver minst tre av: blod, svett, saliv och "sexuella vätskor".
Jag läser också om en sorts magi som "riktiga magiker" ser ned på, där besvärjelser pressas in i lertavlor som kan användas av vem som helst, och som man kan köpa på marknaden. Det är ett fräckt sätt att hantera detta på, för lertavlorna är ganska stora och bräckliga, så det blir snabbt otympligt att springa omkring med flera.Allt ovanstående var bara den första boken. Den andra boken är spelledarens (här kallad Al-Rawi), och den jag just kollat igenom är tydligen spelarnas, vilket förklarar att det var så lite regler. Spelledarens bok innehåller en massa mer bös, bland annat såklart en massa hemligheter och metaplott, och de obligatoriska prislistorna, noterade både i mynt och i kryddor! En hårklippning och rakning kostar ett uns kummin, medan en ung man-slav kostar 60 uns kummin. Spelet är generellt snyggt, och ser ut typ såhär inuti:
Och i slutet av spelledarboken finner vi ännu fler schyssta färgbilder. Kolla bara den här panoramabilden (jag klippte ihop den av två sidor, men det fattas lite i mitten):
Det här är uppenbarligen ett franskt mellanöstern-Eon. En genomarbetad dockskåpsvärld, ett pilligt system med exploderande tärningar, prislistor och en egenkonstruerad kalender. Det var kul att skumma igenom det här spelet och det känns verkligen som ett riktigt bra spel.
På två böcker à 300+ sidor.
(Jag tycker att det är lite synd att slänga ett så ordentligt spel, så om någon vill ha det, hör av dig innan jag tömmer papperskorgen så skickar jag filerna till dig. Det gäller la alla andra spel i den här tråden också.)
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
En helt korrekt bedömning att det låter som något jag skulle gilla, så jag tar gärna spelet!
Check!
Last edited:
Nästa spel heter Chez Marcel och är jättecharmigt.
Jag behöver ha ordboken redo när jag läser det här spelet, för det är fullt av fransk pubslang. Redan på framsidan kan man se att det är ett "Jeu de gnôles", en lek på "Jeu de rôles" (rollspel) och "gnôle" (sponken). Jag är redan såld på det här spelet.
Spelet är en sorts historieberättarspel, i stil med Baron Münchhaussen eller Nostalgi, där en historia berättas av rollpersonerna för bartendern, som är SL. Det är inte, till skillnad från ovan nämnda spel, en tävling mellan rollpersonerna, utan handlar om att bargästerna helt enkelt berättar vad de varit med om inför en nyfiken bartender. Systemet är baserat på 421 (qat'vingt-et-un), som är Frankrikes mest populära pubspel. Detta leder mig på jakt efter att förstå reglerna för 421, som verkar finnas i en herrans massa lokala varianter, men fungerar något i stil med detta:
En spelare slår tre tärningar. Hen har två omslag på sig för att få till sin "hand". De andra spelarna slår och man jämför vems hand som är bäst. Bästa handen är just 421. Sedan kommer triss (666 ned till 111) och något som antingen är "meter" eller "mästare" (det uttalas likadant, och jag såg en förklaring på YouTube, så såg det inte skrivet). Jag tänker säga "meter", för det känns roligare. Sex meter är 116, fem meter är 115, och så vidare. Ettor är förresten inte "ettor", utan "ess", så det är inte "ett ett fem", utan "ess ess fem". Därefter kommer stegar, och sedan alla andra resultat, värderade efter högsta, sedan näst högsta tärning. Allra sämst är "nénette", 221, som är den sämsta handen och ger bestraffning om man slutar med en sådan. Beroende på variant så skickas lite markörer mellan spelare. Antingen får vinnaren skicka sina markörer till förloraren, eller så har man två omgångar, där man först samlar på sig markörer och sedan gör sig av med dem. Man vill alltså inte ha markörer, och först som får slut på markörer vinner.
Slut på sidospåret, tillbaka till spelet. Tyvärr är användningen av det här roliga tärningsspelet lite tråkig i Chez Marcel. Den används mest som vanliga färdighetsslag, och i grundversionen ska rollpersonerna till och med ha rollformulär, vilket känns helt galet för den här typen av spel. Som tur är finns det en variant där man kan använda smågodis, oliver eller jordnötter istället. Det finns till och med stridsregler! Jag hade gärna sett en variant där rollpersonerna verkligen sitter och spelar 421 med varandra och beroende på resultatet så påverkas berättelsen de håller på att berätta. Jag kanske hackar fram en sådan variant av detta.
Det är naturligtvis idioti att använda ett sådant komplicerat system för att bara avgöra fram- eller motgång, men det är så rätt att lägga in det i det här spelet att det bara är att applådera.
Som ni märker tycker jag att det här känns som ett helfestligt litet nöjeslir, och det ska helt klart spelas!
Jag behöver ha ordboken redo när jag läser det här spelet, för det är fullt av fransk pubslang. Redan på framsidan kan man se att det är ett "Jeu de gnôles", en lek på "Jeu de rôles" (rollspel) och "gnôle" (sponken). Jag är redan såld på det här spelet.
Spelet är en sorts historieberättarspel, i stil med Baron Münchhaussen eller Nostalgi, där en historia berättas av rollpersonerna för bartendern, som är SL. Det är inte, till skillnad från ovan nämnda spel, en tävling mellan rollpersonerna, utan handlar om att bargästerna helt enkelt berättar vad de varit med om inför en nyfiken bartender. Systemet är baserat på 421 (qat'vingt-et-un), som är Frankrikes mest populära pubspel. Detta leder mig på jakt efter att förstå reglerna för 421, som verkar finnas i en herrans massa lokala varianter, men fungerar något i stil med detta:
En spelare slår tre tärningar. Hen har två omslag på sig för att få till sin "hand". De andra spelarna slår och man jämför vems hand som är bäst. Bästa handen är just 421. Sedan kommer triss (666 ned till 111) och något som antingen är "meter" eller "mästare" (det uttalas likadant, och jag såg en förklaring på YouTube, så såg det inte skrivet). Jag tänker säga "meter", för det känns roligare. Sex meter är 116, fem meter är 115, och så vidare. Ettor är förresten inte "ettor", utan "ess", så det är inte "ett ett fem", utan "ess ess fem". Därefter kommer stegar, och sedan alla andra resultat, värderade efter högsta, sedan näst högsta tärning. Allra sämst är "nénette", 221, som är den sämsta handen och ger bestraffning om man slutar med en sådan. Beroende på variant så skickas lite markörer mellan spelare. Antingen får vinnaren skicka sina markörer till förloraren, eller så har man två omgångar, där man först samlar på sig markörer och sedan gör sig av med dem. Man vill alltså inte ha markörer, och först som får slut på markörer vinner.
Slut på sidospåret, tillbaka till spelet. Tyvärr är användningen av det här roliga tärningsspelet lite tråkig i Chez Marcel. Den används mest som vanliga färdighetsslag, och i grundversionen ska rollpersonerna till och med ha rollformulär, vilket känns helt galet för den här typen av spel. Som tur är finns det en variant där man kan använda smågodis, oliver eller jordnötter istället. Det finns till och med stridsregler! Jag hade gärna sett en variant där rollpersonerna verkligen sitter och spelar 421 med varandra och beroende på resultatet så påverkas berättelsen de håller på att berätta. Jag kanske hackar fram en sådan variant av detta.
Det är naturligtvis idioti att använda ett sådant komplicerat system för att bara avgöra fram- eller motgång, men det är så rätt att lägga in det i det här spelet att det bara är att applådera.
Som ni märker tycker jag att det här känns som ett helfestligt litet nöjeslir, och det ska helt klart spelas!
Björn den gode
Swashbuckler
Då tar jag gärna Cafe Solo, för ska jag spela rollspel på franska så tror jag att det är bäst att jag gör det utan någon annan som lyssnar
Jag kan absolut skicka dig Café solo, men jag tror att man behöver Café noir för att lira det. Generellt tänker jag att jag inte ska kopiera spel, utan antingen behålla det, slänga det eller skicka det till någon. Men i det här fallet tror jag att vi kan göra ett undantag, och jag är övertygad om att Doc inte har något emot att du får en kopia av Café noir också, som bilaga till Café solo.Då tar jag gärna Cafe Solo, för ska jag spela rollspel på franska så tror jag att det är bäst att jag gör det utan någon annan som lyssnar
Den produktive Doc Dandy slår till igen med Coffee together, ett "noir-rativistiskt" rollspel.
Jag äger redan det här spelet och har spelat det en gång, och jag diggar det skarpt. Det är ett hack av Gaël Sacrés Happy together, men medan Happy beskrivs som ett "feelgood-spel" är detta ett "feelbad-spel". Man sitter och är miserabla tillsammans i ett par timmar. Rollpersonerna är några vanliga personer i 40-talets Amerika som träffas i en bar, ett café, en diner eller liknande, och börjar småprata med varandra. De bär alla på diverse mörka hemligheter och sår som de under kvällens lopp, allteftersom de långsamt öppnar sig för varandra, kommer att avslöja och hjälpas att läka. Efter att kvällen är slut kommer de att ge sig av igen, ut i natten.
Hela spelet är alltså en enda lång scen, med folk som samtalar med varandra. All mekanik är osynlig, så man behöver aldrig nämna mekaniken högt, och eftersom man bara sitter och samtalar behöver man aldrig göra beskrivningar, heller, utan kan "lajva" ut hela scenen, vilket ger en väldigt immersiv känsla.
Jag rådiggar det här spelet, och det ska definitivt spelas, men det är också så att jag redan köpt det, så det betyder att jag nu har två kopior. Så detta ska spelas, men den extra kopia jag har här är jag fortfarande beredd att skicka till den första som anmäler intresse i tråden.
Jag äger redan det här spelet och har spelat det en gång, och jag diggar det skarpt. Det är ett hack av Gaël Sacrés Happy together, men medan Happy beskrivs som ett "feelgood-spel" är detta ett "feelbad-spel". Man sitter och är miserabla tillsammans i ett par timmar. Rollpersonerna är några vanliga personer i 40-talets Amerika som träffas i en bar, ett café, en diner eller liknande, och börjar småprata med varandra. De bär alla på diverse mörka hemligheter och sår som de under kvällens lopp, allteftersom de långsamt öppnar sig för varandra, kommer att avslöja och hjälpas att läka. Efter att kvällen är slut kommer de att ge sig av igen, ut i natten.
Hela spelet är alltså en enda lång scen, med folk som samtalar med varandra. All mekanik är osynlig, så man behöver aldrig nämna mekaniken högt, och eftersom man bara sitter och samtalar behöver man aldrig göra beskrivningar, heller, utan kan "lajva" ut hela scenen, vilket ger en väldigt immersiv känsla.
Jag rådiggar det här spelet, och det ska definitivt spelas, men det är också så att jag redan köpt det, så det betyder att jag nu har två kopior. Så detta ska spelas, men den extra kopia jag har här är jag fortfarande beredd att skicka till den första som anmäler intresse i tråden.
Nästa spel: Cold world. Det här spelet är rätt coolt, men egentligen mest i bokstavlig mening.
Det här är typ en blandning av AW och Psi/Run. Ett åtta sidor litet AW-hack med en skissad situation, lite förslag på hot, några färdiga rollpersoner och regler för hur man gör egna, plus lite AW light-regler. Det finns ett generellt drag för allt, vilket jag alltid tycker tar bort halva poängen med PbtA-motorn, plus tre specifika fall: att slåss, att klara sig i kylan, och att hoppa över en klyfta, som tydligen är en av de tre viktigaste sakerna att ha en specialregel för.
Generellt sett så tycker jag att det känns lite snömodd. Jag hade velat ha ett par specialdrag för att hotta till det lite, och äventyrsuppslagen känns också ganska ljumma. Det är brist på något och ni måste hitta det. Ni vaknar upp, tillfångatagna. Eh.
Jag tror att det går att få en helt okej omgång av detta, men det blir liksom inte tack vare spelet. Jag tror att jag skulle kunna improvisera fram allt det som står här. Spelet skulle kunna bli en enkel sak man kan dra fram på konvent för grupper som har kort om tid, och dess främsta fördel där är egentligen att det har ett färdigt koncept att pitcha och ser ut som ett riktigt spel. Lite slumptabeller som i Lasers & Feelings hade varit chill, för att ge lite grejer att bygga på, men det här är mest självklarheter.
Jag tvekar. Jag kan som sagt tänka mig att slänga in det här i Indierummet och när en grupp kommer in säga "Ni kan spela det här; det är snöig postapokalyps" och sedan improvisera fram lite drama och äventyr, men jag känner att jag egentligen lika gärna kunde ta en fräck bild, slänga på en titel, och sedan bara fylla sidan med "bajs bajs bajs" och få fram en liknande spelupplevelse. Inte så att det här spelet är bajs, alltså, utan att det som står inte är grejer som bidrar med så mycket. Jag är ganska bra på att ordbajsa. Öh.
Faktum är att det ger mig en idé. Till nästa Indierum ska jag (kanske) googla fram ett par simpla conceptbilder, slänga på coola titlar och sedan pitcha dem för folk som kommer in, och bara improvisera skiten. Om jag gör det så ska en av dem heta "Kall värld".
Det här är typ en blandning av AW och Psi/Run. Ett åtta sidor litet AW-hack med en skissad situation, lite förslag på hot, några färdiga rollpersoner och regler för hur man gör egna, plus lite AW light-regler. Det finns ett generellt drag för allt, vilket jag alltid tycker tar bort halva poängen med PbtA-motorn, plus tre specifika fall: att slåss, att klara sig i kylan, och att hoppa över en klyfta, som tydligen är en av de tre viktigaste sakerna att ha en specialregel för.
Generellt sett så tycker jag att det känns lite snömodd. Jag hade velat ha ett par specialdrag för att hotta till det lite, och äventyrsuppslagen känns också ganska ljumma. Det är brist på något och ni måste hitta det. Ni vaknar upp, tillfångatagna. Eh.
Jag tror att det går att få en helt okej omgång av detta, men det blir liksom inte tack vare spelet. Jag tror att jag skulle kunna improvisera fram allt det som står här. Spelet skulle kunna bli en enkel sak man kan dra fram på konvent för grupper som har kort om tid, och dess främsta fördel där är egentligen att det har ett färdigt koncept att pitcha och ser ut som ett riktigt spel. Lite slumptabeller som i Lasers & Feelings hade varit chill, för att ge lite grejer att bygga på, men det här är mest självklarheter.
Jag tvekar. Jag kan som sagt tänka mig att slänga in det här i Indierummet och när en grupp kommer in säga "Ni kan spela det här; det är snöig postapokalyps" och sedan improvisera fram lite drama och äventyr, men jag känner att jag egentligen lika gärna kunde ta en fräck bild, slänga på en titel, och sedan bara fylla sidan med "bajs bajs bajs" och få fram en liknande spelupplevelse. Inte så att det här spelet är bajs, alltså, utan att det som står inte är grejer som bidrar med så mycket. Jag är ganska bra på att ordbajsa. Öh.
Faktum är att det ger mig en idé. Till nästa Indierum ska jag (kanske) googla fram ett par simpla conceptbilder, slänga på coola titlar och sedan pitcha dem för folk som kommer in, och bara improvisera skiten. Om jag gör det så ska en av dem heta "Kall värld".
Nästa spel: Comme à la télé.
Det här spelet är riktigt rörigt, som ni kan se redan på framsidan. Jag har skummat igenom det flera gånger nu, läst om olika delar, framförallt början, och jag fattar inte hur det funkar. Det känns som att det fattas information här. Man ska spela en TV-serie, man hittar på en roll, ett slagord, och lägger ut lite markörer på tre attribut: action, drama och audace. Spelarna kan använda dessa pluppar för att göra saker, och spelledaren har svarta pluppar som hen kan använda ibland (men jag kan inte se hur många), och ibland kan spelarna också ha svarta pluppar (men jag kan inte se hur de får tag på dem) och spendera dem för att få göra saker som flashbacks, men har de för många svarta pluppar så dör de, och … jag vet inte. Jag skulle nog kunna pussla ihop det om jag lusläste dokumentet ett par gånger. Antagligen finns informationen där, men den är så hopplöst kaotiskt organiserad utan röd tråd att jag blir yr av att försöka få ihop det.
På det stora hela finns det heller inget riktigt som jag går igång på här; det är bara lite allmänna konflikthanteringsregler och lite extra grejer där man kan köpa sig rätten till flashbacks och scenklippningar. Kanske finns det något dolt emergent beteende bakom pluppekonomin, men jag tror inte det.
Det här spelet är riktigt rörigt, som ni kan se redan på framsidan. Jag har skummat igenom det flera gånger nu, läst om olika delar, framförallt början, och jag fattar inte hur det funkar. Det känns som att det fattas information här. Man ska spela en TV-serie, man hittar på en roll, ett slagord, och lägger ut lite markörer på tre attribut: action, drama och audace. Spelarna kan använda dessa pluppar för att göra saker, och spelledaren har svarta pluppar som hen kan använda ibland (men jag kan inte se hur många), och ibland kan spelarna också ha svarta pluppar (men jag kan inte se hur de får tag på dem) och spendera dem för att få göra saker som flashbacks, men har de för många svarta pluppar så dör de, och … jag vet inte. Jag skulle nog kunna pussla ihop det om jag lusläste dokumentet ett par gånger. Antagligen finns informationen där, men den är så hopplöst kaotiskt organiserad utan röd tråd att jag blir yr av att försöka få ihop det.
På det stora hela finns det heller inget riktigt som jag går igång på här; det är bara lite allmänna konflikthanteringsregler och lite extra grejer där man kan köpa sig rätten till flashbacks och scenklippningar. Kanske finns det något dolt emergent beteende bakom pluppekonomin, men jag tror inte det.
Nästa dokument är inte ett spel. Det är ett två och en halv sidor engelsk ( 
) text med namnet Common pests of wildspace- & phlogiston-faring vessels. Jag tror att det kanske har något med Spelljammer att göra, eftersom författaren specifikt säger att hon inte läst spelet, men det har inte jag heller, så det är svårt för mig att bekräfta.
Det är en liten lista på olika typer av invasiva skadedjur som kan angripa magiska rymdskepp, och de varierar från vagt användbara:
) text med namnet Common pests of wildspace- & phlogiston-faring vessels. Jag tror att det kanske har något med Spelljammer att göra, eftersom författaren specifikt säger att hon inte läst spelet, men det har inte jag heller, så det är svårt för mig att bekräfta.Det är en liten lista på olika typer av invasiva skadedjur som kan angripa magiska rymdskepp, och de varierar från vagt användbara:
… till uppenbart fåniga:
Jag vet inte riktigt vad jag skulle ha den här till, men den var lite rolig att läsa igenom.
terje
xenomorf mystiker
Jag skulle kunna ha glädje av Common pests!
Såld!
Nästa spel heter Cos'île av Gaël Sacré och är så sjukt gulligt att jag blir alldeles kollrig. Kolla här:
Det här är ett spel att spela med barn, så inte riktigt min grej, eftersom jag tycker att barn är korkade. Det är dock otroligt snyggt och väldigt enkelt, och jag kan absolut tänka mig att detta vore ett fantastiskt spel att lira med sina småttingar om de är i typ sexårsåldern eller nå't. Spelet utspelar sig på en liten ö, och man spelar små antropomorfiska djur. Kolla här vad gulliga de är!
Notera att alla dessa djur har en "Dit toujours", så koalan Pistache säger alltid "si si", och grodan Gribouille säger alltid "boubouille". Första spelet jag läst där den här typen av "slagord" verkligen funkar!
Hela spelet är verkligen otroligt väl layoutat, fullt av snygga bilder på gulliga djur, och en massa kommentarer från författaren, som ni ser på sidan ovan. Det har fullt av slumptabeller för allt möjligt, så att man kan roa sig med att slumpa fram sin rollperson, men också platser på ön och annat skoj.
Själva spelandet går till så att man turas om att göra drag. När man gör ett drag kan man antingen slumpa en något som ett annat djur på ön tar sig för eller föreslår, eller så kan man välja bland en lista på saker man själv kan ta sig för (eller slumpa), eller så kan man dra ett händelsekort från händelseleken. I dagsläget finns det bara en för sommaren, men tanken är att det ska finnas en för varje årstid. Man får scener som "Åka till stranden" eller "besöka en annan ö".
Jag har inte så mycket mer att säga. Detta vore ett perfekt spel för att spela med små barn. Det är inte ett spel för mig, men du, om du vill ha det, säg till! Det är dessutom Creative Commons, så jag kan ge bort det hur många gånger som helst. Innan jag slänger bort det, här är en bild på en surfande myrslok!
Det här är ett spel att spela med barn, så inte riktigt min grej, eftersom jag tycker att barn är korkade. Det är dock otroligt snyggt och väldigt enkelt, och jag kan absolut tänka mig att detta vore ett fantastiskt spel att lira med sina småttingar om de är i typ sexårsåldern eller nå't. Spelet utspelar sig på en liten ö, och man spelar små antropomorfiska djur. Kolla här vad gulliga de är!
Notera att alla dessa djur har en "Dit toujours", så koalan Pistache säger alltid "si si", och grodan Gribouille säger alltid "boubouille". Första spelet jag läst där den här typen av "slagord" verkligen funkar!
Hela spelet är verkligen otroligt väl layoutat, fullt av snygga bilder på gulliga djur, och en massa kommentarer från författaren, som ni ser på sidan ovan. Det har fullt av slumptabeller för allt möjligt, så att man kan roa sig med att slumpa fram sin rollperson, men också platser på ön och annat skoj.
Själva spelandet går till så att man turas om att göra drag. När man gör ett drag kan man antingen slumpa en något som ett annat djur på ön tar sig för eller föreslår, eller så kan man välja bland en lista på saker man själv kan ta sig för (eller slumpa), eller så kan man dra ett händelsekort från händelseleken. I dagsläget finns det bara en för sommaren, men tanken är att det ska finnas en för varje årstid. Man får scener som "Åka till stranden" eller "besöka en annan ö".
Jag har inte så mycket mer att säga. Detta vore ett perfekt spel för att spela med små barn. Det är inte ett spel för mig, men du, om du vill ha det, säg till! Det är dessutom Creative Commons, så jag kan ge bort det hur många gånger som helst. Innan jag slänger bort det, här är en bild på en surfande myrslok!
Nästa spel: Country Noir. Japp, det stämmer, det är den orimligt produktive Doc Dandy som varit i farten igen.
Detta är ett litet tillägg till Café Noir. Det innehåller en massa element för att spela spelet i en lantlig miljö. Det finns lite extraregler, närmare bestämt en "demon" som varje rollperson har, som plågar hen. Det är saker som "Kriget har lämnat djupa spår i mig", "Rasism eller andra fördomar" eller "En bräcklig person som behöver skydd". Reglerna modifieras litegrann med denna extragrej. I övrigt är det mest en massa nya tabeller. Tabeller över relationer, vapen, föremål, skulder … och såklart nya tabeller för de grejer som redan finns i Café Noir, för att skapa ett scenario.
Fint litet dokument, och hade det legat i samma mapp som Café Noir hade det ju varit trevligt att ha det. Som det är nu, på grund av mina arbiträra regler, betyder det att om jag vill behålla det så måste jag spela det. Eftersom jag inte tror att jag kommer att vilja spela Café Noir flera gånger, så innebär det att jag skulle spela den här varianten istället för den vanliga.
Det frestar att köra på detta, för det är lite annorlunda, men jag tror att jag vill köra på den mer klassiska Noir-setupen. Så poubelle för dig, Country Noir!
Detta är ett litet tillägg till Café Noir. Det innehåller en massa element för att spela spelet i en lantlig miljö. Det finns lite extraregler, närmare bestämt en "demon" som varje rollperson har, som plågar hen. Det är saker som "Kriget har lämnat djupa spår i mig", "Rasism eller andra fördomar" eller "En bräcklig person som behöver skydd". Reglerna modifieras litegrann med denna extragrej. I övrigt är det mest en massa nya tabeller. Tabeller över relationer, vapen, föremål, skulder … och såklart nya tabeller för de grejer som redan finns i Café Noir, för att skapa ett scenario.
Fint litet dokument, och hade det legat i samma mapp som Café Noir hade det ju varit trevligt att ha det. Som det är nu, på grund av mina arbiträra regler, betyder det att om jag vill behålla det så måste jag spela det. Eftersom jag inte tror att jag kommer att vilja spela Café Noir flera gånger, så innebär det att jag skulle spela den här varianten istället för den vanliga.
Det frestar att köra på detta, för det är lite annorlunda, men jag tror att jag vill köra på den mer klassiska Noir-setupen. Så poubelle för dig, Country Noir!
Nästa spel: Cozy Town.
Detta känns väldigt bekant, och ja, det är helt klart samma genre som Cos'île, och nämndes i det spelet som inspiration. Detta är alltså originalet. Det är dock inte likadant! Det är också ett spel för barn, med gulliga bilder överallt, men det här är en variant av The Quiet Year. Man gestaltar alltså en by och ser hur byn utvecklas över tid. Spelarna har alltså inte sina egna rollpersoner, utan berättar från ett fågelperspektiv om byn och vad som händer, genom att dra kort med lite olika händelser, grupperade efter årstid.
Illustrationerna här är inte lika snygga. De består uteslutande av prylar med fånigt leende ansikten på. Moln, solar, glasstrutar, kaffekoppar och … piller? Jepp, bilden som illustrerar sektionen om markörer ser ut såhär:
Såatteh …
I alla fall, jag gillar varken barn eller The Quiet Year, så detta är direkt i poubelle.
Detta känns väldigt bekant, och ja, det är helt klart samma genre som Cos'île, och nämndes i det spelet som inspiration. Detta är alltså originalet. Det är dock inte likadant! Det är också ett spel för barn, med gulliga bilder överallt, men det här är en variant av The Quiet Year. Man gestaltar alltså en by och ser hur byn utvecklas över tid. Spelarna har alltså inte sina egna rollpersoner, utan berättar från ett fågelperspektiv om byn och vad som händer, genom att dra kort med lite olika händelser, grupperade efter årstid.
Illustrationerna här är inte lika snygga. De består uteslutande av prylar med fånigt leende ansikten på. Moln, solar, glasstrutar, kaffekoppar och … piller? Jepp, bilden som illustrerar sektionen om markörer ser ut såhär:
Såatteh …
I alla fall, jag gillar varken barn eller The Quiet Year, så detta är direkt i poubelle.
Nästa lir: Cthulhu in Berlin. Här tror alla att det är på engelska, men titeln är såklart på tyska. Eller engelska. Men antagligen tyska. Dokumenten är i alla fall på franska.
Detta är ett dokument med bakgrundshistoria och info för att spela lovecraftskt i Berlin 1945, några månader efter Nazitysklands kapitulation. Dessutom innehåller det två äventyr för ett crossover mellan Call of Cthulhu och Cold City, som jag inte har koll på, men som verkar vara just ett spel om Berlin 1945. Setupen känns rätt intressant: De allierade har just tagit över Berlin, en stad där nazisterna naturligtvis hade en massa ockult fuffens för sig, som vi är vana vid att de hade. Alla (?) nassar som varit inblandade i detta är såklart döda eller i Argentina, och de allierade inser att de måste reda ut vad som döljs i alla dessa mystiska ruiner och hemliga labb. De bildar en organisation kallad RPA (Reserve Police Agency) som har till uppgift att undersöka resterna av fritzarnas tentakelfester. Samtidigt inser såklart alla nationer att det finns potential i att lägga rabarber på denna forskning själva, utan de andras inblandning, så staden kryllar snart också av agenter från Delta Green, som är jänkarnas ockultismutredningsbyrå, britternas PISCES, fransosernas Félicie och kommunisternas GRU-SV8.
Det känns absolut som en intressant miljö att spela i. Rykande färska ruiner av en bombad stad, fullt av folk som naturligtvis aldrig höll med naziregimen och var deras motståndare från dag ett, konkurrerande organisationer som försöker lura varandra, spiondrama med Sovietunionen, och mardrömsframkallande bläckfiskar från före tidens begynnelse. Rollpersonerna är tänkta att jobba för RSA, den agentur som officiellt har makten men inofficiellt inte har stöd från någon av de allierade.
Äventyren orkar jag inte riktigt läsa igenom, men det ena verkar handla om ett hemligt laboratorium och det andra om en underlig sten som verkar ha fått en snubbe att ta livet av sig.
Kul grejer! Men såklart inte alls min stil. Jag finner mysterielösande i rollspel att vara ungefär lika intressant som fotbolls-VM eller amerikanska presidentval. Poubelle!
Detta är ett dokument med bakgrundshistoria och info för att spela lovecraftskt i Berlin 1945, några månader efter Nazitysklands kapitulation. Dessutom innehåller det två äventyr för ett crossover mellan Call of Cthulhu och Cold City, som jag inte har koll på, men som verkar vara just ett spel om Berlin 1945. Setupen känns rätt intressant: De allierade har just tagit över Berlin, en stad där nazisterna naturligtvis hade en massa ockult fuffens för sig, som vi är vana vid att de hade. Alla (?) nassar som varit inblandade i detta är såklart döda eller i Argentina, och de allierade inser att de måste reda ut vad som döljs i alla dessa mystiska ruiner och hemliga labb. De bildar en organisation kallad RPA (Reserve Police Agency) som har till uppgift att undersöka resterna av fritzarnas tentakelfester. Samtidigt inser såklart alla nationer att det finns potential i att lägga rabarber på denna forskning själva, utan de andras inblandning, så staden kryllar snart också av agenter från Delta Green, som är jänkarnas ockultismutredningsbyrå, britternas PISCES, fransosernas Félicie och kommunisternas GRU-SV8.
Det känns absolut som en intressant miljö att spela i. Rykande färska ruiner av en bombad stad, fullt av folk som naturligtvis aldrig höll med naziregimen och var deras motståndare från dag ett, konkurrerande organisationer som försöker lura varandra, spiondrama med Sovietunionen, och mardrömsframkallande bläckfiskar från före tidens begynnelse. Rollpersonerna är tänkta att jobba för RSA, den agentur som officiellt har makten men inofficiellt inte har stöd från någon av de allierade.
Äventyren orkar jag inte riktigt läsa igenom, men det ena verkar handla om ett hemligt laboratorium och det andra om en underlig sten som verkar ha fått en snubbe att ta livet av sig.
Kul grejer! Men såklart inte alls min stil. Jag finner mysterielösande i rollspel att vara ungefär lika intressant som fotbolls-VM eller amerikanska presidentval. Poubelle!
Last edited:
Nästa mapp innehåller Dédale, som verkar vara något sorts fanzine. Det finns fem nummer, och de verkar ha att göra med ett system som heter Quest.
Första intrycket är positivt, för de har satt en accent över 'E' trots att det är skrivet med stor bokstav. Många fransmän tror att man kan skippa accenterna när de skriver i versaler, MEN DE HAR FEL! DET ÄR INTE OKEJ! DET ÄR FAAN INTE OKEJ! Accenter finns där av en anledning, ja? Den anledningen försvinner liksom inte bara för att du skriver med stora bokstäver. Vad vore det för jävla regel? Då kan vi väl skippa dem helt och hållet, om de nu inte tjänar något jävla syfte? Eller? "Mjä mjä, men det ser fult ut" SKITER JAG I. Och det gör det inte alls, förresten. Kolla på den där loggan. Snygg och elegant. Utan accenten skulle det inte uttalas "dedall" utan "dödall", vilket nu när jag skriver det ser fräckt ut på svenska MEN INTE PÅ FRANSKA. Det låter som "que dalle", vilket betyder "inte ett skit", och är hur mycket jag bryr mig om dina estetiska preferenser. Det vore som om jag skulle skippa prickarna och ringarna över bokstäverna när jag skrev på svenska, så fort jag använde stora bokstäver, bara för att de hamnar ovanför H-höjden. KANNS DET HAR STORTSKONT ELLER FANIGT? Jag trodde väl det.
Min fransklärare sade att folk som struntar i accenterna över versaler är lata och/eller korkade, och att vi skulle se ut som idioter om vi gjorde det, och Mme Didot snackade ingen skit. Hon var hård och skoningslös och två tredjedelar hoppade av kursen innan slutprovet, men inte jag! Jag tog mig igenom! Jag fick putain de godkänt. Jag slavade över de där jävla accenterna! Vet ni hur svårt det är att hålla koll på dem? Vet ni hur arbiträra de är? Vilken snårskog av mardrömspiss den franska ortografin är? Jag slet inte som en piskad oxe under en knotig fransk diktatortant, kallsvettandes i terror över vad hon skulle göra med mig om jag placerade min accent på fel ställe FÖR ATT SE ER JÄVLA KAFFETOMTAR SKITA I ACCENTERNA PÅ KAPITÄLER!
I alla fall, det här är mest lite dungar och skit.
Första intrycket är positivt, för de har satt en accent över 'E' trots att det är skrivet med stor bokstav. Många fransmän tror att man kan skippa accenterna när de skriver i versaler, MEN DE HAR FEL! DET ÄR INTE OKEJ! DET ÄR FAAN INTE OKEJ! Accenter finns där av en anledning, ja? Den anledningen försvinner liksom inte bara för att du skriver med stora bokstäver. Vad vore det för jävla regel? Då kan vi väl skippa dem helt och hållet, om de nu inte tjänar något jävla syfte? Eller? "Mjä mjä, men det ser fult ut" SKITER JAG I. Och det gör det inte alls, förresten. Kolla på den där loggan. Snygg och elegant. Utan accenten skulle det inte uttalas "dedall" utan "dödall", vilket nu när jag skriver det ser fräckt ut på svenska MEN INTE PÅ FRANSKA. Det låter som "que dalle", vilket betyder "inte ett skit", och är hur mycket jag bryr mig om dina estetiska preferenser. Det vore som om jag skulle skippa prickarna och ringarna över bokstäverna när jag skrev på svenska, så fort jag använde stora bokstäver, bara för att de hamnar ovanför H-höjden. KANNS DET HAR STORTSKONT ELLER FANIGT? Jag trodde väl det.
Min fransklärare sade att folk som struntar i accenterna över versaler är lata och/eller korkade, och att vi skulle se ut som idioter om vi gjorde det, och Mme Didot snackade ingen skit. Hon var hård och skoningslös och två tredjedelar hoppade av kursen innan slutprovet, men inte jag! Jag tog mig igenom! Jag fick putain de godkänt. Jag slavade över de där jävla accenterna! Vet ni hur svårt det är att hålla koll på dem? Vet ni hur arbiträra de är? Vilken snårskog av mardrömspiss den franska ortografin är? Jag slet inte som en piskad oxe under en knotig fransk diktatortant, kallsvettandes i terror över vad hon skulle göra med mig om jag placerade min accent på fel ställe FÖR ATT SE ER JÄVLA KAFFETOMTAR SKITA I ACCENTERNA PÅ KAPITÄLER!
I alla fall, det här är mest lite dungar och skit.
Last edited: