Nekromanti Goth the Raven

[Krille]

I det här inlägget önskade Rising förnya skräckrollspelsgenren, där han vill gå ifrån goth-subgenren eftersom alla rollspel är att betrakta som gothrollspel. Jag skulle dock vilja säga tvärtom: inte ett enda rollspel någonsin har varit renodlad goth, i alla fall inte som litteraturgenre. Snarare har det varit goth som i populärmusiksgenren, vilket inte är samma sak som litteraturgenren (vad än corpse-sminkade gåffare vill hävda).

Att återgå till litteraturgenren "goth" innebär dock ett identifikationsproblem. Den gotiska skräckromanen har helt andra teman som helt enkelt inte fungerar idag och genren har helt enkelt åldrats väldigt dåligt.

Ta till exempel sexualskräcken som genomsyrar så gott som varje gotisk skräckroman som jag någonsin har läst. På artonhundratalet var Dracula ond för att han var sexig. Sexigheten som han representerade, det ohämmat djuriskt och framförallt utomäktenskapliga samlaget, var helt enkelt en symbol för allt orent och smutsigt. Idag är Dracula sexig och ond, men det enda beror inte på det andra. Ondskan har med djuriskheten att göra, och refererar till något freudianskt underliggande Id, liksom sexualiteten. Id leder till sex och djuriskhet i den moderne Dracula, medan i originalet var det sex som ledde till den djuriska ondskan. Till och med fastspikandet har sexuella undertoner - när stackars Lucy befrias från den onde grevens inflytande så är det när hennes man driver sin påle genom hennes hjärta. Då var det mer eller mindre att fullborda äktenskapet. Idag blir det mest en rituell uppvisning i splattereffekter.

På så sätt kan man se den moderna goth-traditionen som antitesen till den ursprungliga. Det ursprungliga moraliska ställningstagandet och varningen har helt försvunnit, och faktum är att i den moderna goth-traditionen så uppmuntras de handlingar och attityder som den ursprungliga goth-traditionen varnade folk för.

Så, vad tror ni? Går det att skapa ett skräckrollspel enligt den gotiska skräcktraditionen som faktiskt kan skrämmas, eller har alla symboliska konnotationer försvunnit i och med den moderna eran?

 

[Glittergrus]

Min tes (eller vad vi nu ska kalla det)

Du har helt rätt i att det är skilnad på det gotiska och den s k moderna gothen (vilket är mer förankrad i som du säger populärmusiken).

Jag tror nog det blir svårt att återskapa gotikensform, i alla fall dess värderingar men jag tror inte heller att det är så vidare smart att fastna i gammla hjulspår heller.
Jag tror det behövs ytterligare något nytt, något som ligger förre sin tid för att verkligen vecka ett större intresse.
Man tröttnar nämligen efter ett tag på att hela tiden hmana i liknande situationer, platser eller dylikt.
Man når tillslut till en punkt när inte ens variationen (dock inom liknanden teman) lockar längre.

 

[Rising]

Goth och blandat

"inte ett enda rollspel någonsin har varit renodlad goth, i alla fall inte som litteraturgenre. Snarare har det varit goth som i populärmusiksgenren, vilket inte är samma sak som litteraturgenren"

Jag håller med om att det saknas skräckrollspel med de kvaliteter du tar upp. I det inlägg av mig som du refererar till, tänkte jag dock inte på litteraturformen "gothic", utan på arkitekturformen (den ursprungliga formen) och konstformen (som har flest likheter med arkitekturformen).

Goth-begreppet är som vi ser rätt invecklat (precis som begreppet "rock") och trots att jag älskar den här typen av mångtydiga begrepp så tror jag vi bör lämna dem utanför diskussionerna för att undvika missförstånd.

Nå, du tar upp något intressant ändå. Kan den här formen av moral fungera i skräcksammanhang?

Vet du vad jag tror? Jag tror inte det. Vill du veta varför? Jo, för att vi inte tänker så längre. Den sortens skräckhistorier du refererar till skrevs under en tid då folk tyckte att sex var läskigt och där berättelsens moral tilltalade läsarnas undermedvetna åsikter. Idag lever vi i andra tider och jag tror att alla berättelser måste följa tidsandan för att kännas relevanta. Det handlar om något så grundläggande som kommunikation. Tittar vi på Charlie Chaplin-filmer idag så ser vi en sanslös komiker fira humoristiska triumfer, men mycket av det han gör lockar inte längre till skratt. En spark i ändan på en polis är till exempel inte roligt längre. "Moderna tider" och "diktatorn" känns däremot återigen aktuella och blir roliga på nytt.

Det fungerar på samma sätt med skräck. Vad är det för ideal du lever för? Vad är det du försöker undvika att bli?

Jag tilltalas mycket av Kult eftersom det har ett hjälteideal som fortfarande känns aktuellt. Fienden vill få oss nöjda, belåtna och leva svenssonliv i trygga förorter. De vill pracka på oss sin skit och se till att vi aldrig ifrågasätter deras makt eller inflytande. Samtidigt frågar vi oss vad vi tjänar för syfte egentligen och söker en djupare mening bortom det uppenbara. De här tankarna går igen i Matrix där symboliken är uppenbar: Hjältarna är hackers (samhällsfrånvända, egensinniga och vetgiriga) och fienden ser ut som anonyma bolagsmänniskor. Det är okej att skjuta vanliga människor, för alla utom de uppvaknade är potentiella verktyg för fienden. Särskilt poliser.

När det gäller sex är det samma sak. Vem är kysk idag? Det funkar inte längre. Det är som med droger. I åttiotalets slasherfilmer dog alla ungdomar som höll på med droger. I nittiotalsfilmen The Faculty så är det med just droger man bekämpar rymdvarelserna. Liknelsen håller inte i längden, men den pekar ändå på en viss utveckling. Annars är huvudpersonerna i The Faculty främst elever som inte riktigt passar in i systemet och som har få vänner. Rymdvarelsen vill assimilera alla och få dem att tänka som en enda organism utan individuella åsikter (en kvarleva från femtiotalets kommunistskräck) och de främsta fienderna är lärarna på skolan, särskilt då den auktoritära idrottsläraren.

Han representerar förstås "systemet" på samma sätt som agenterna i matrix och liktorerna i Kult.

Idag är inte vällustigt sex skrämmande på samma sätt som på gotiklitteraturens tid. Vi känner oss mer skrämda över att förlora vår outsiderposition och bli likadana som alla andra. "Fienden" utgörs inte av karismatiska blodsugare utan av auktoritära myndighetspersoner.

Jag är nyfiken på vad nästa skräcktema kommer bli, men jag tror att man gör bäst i att tänka framåt och försöka lista ut hur samhället kommer förändras inom en snar framtid om man vill hitta på något nytt och spännande. Går man tillbaka till gotikens sätt att tänka får man nog bara en ny sorts "Mars Attacks!" - alltså kul och intressant nostalgi, men inte något angeläget som man verkligen tar till sig.

/Rising

 

[Krille]

Darwin 2.0

"Vet du vad jag tror? Jag tror inte det. Vill du veta varför? Jo, för att vi inte tänker så längre. [snippeti] Går man tillbaka till gotikens sätt att tänka får man nog bara en ny sorts "Mars Attacks!" - alltså kul och intressant nostalgi, men inte något angeläget som man verkligen tar till sig."

Typ. Det var väl ungefär vad jag kom fram till själv, men det skulle döda debatten alldeles för snabbt.

Men om man ska se på det så här: vad är det som är det underliggande temat i skräcken genom tiden? Under artonhundratalet var det sex och vilddjuret och allt som inte var "civiliserat". Likaväl som det kunde vara en sexig vampyr så kunde "monstret" lika gärna vara dinosaurier från urtiden eller apmänniskor eller vad det nu var. Mycket typiskt är också att hjältarna huvudsakligen är vetenskapsmän eller officerare - gärna både och. Även om man inte tittar på renodlad gotisk skräck utan läser till exempel vad som helst av Jules Verne så finner man en länk till den gotiska skräckromanen. Den person som löser alla problem är en officer och gentleman eller vetenskapsman - i båda fallet essensen av den civiliserade människan. Att han dessutom oftast är olidligt tråkig (och för den delen oftast man) säger sitt till.

Efter första världskriget så var det en annan sorts skräck som kom fram. Där var det vetenskapen som blev "monstret". Att veta för mycket var farligt. Det hade man sett i det brutala kriget, där vetenskapen bringade död i form av större granater, senapsgas och allehanda dödsbringande saker. Fortfarande är det vetenskapsmän som är lösningen, men inte längre teknisk vetenskap utan snarare humanistiska vetenskapsmän som gör mänskligheten en tjänst genom att spärra in monstret i en urgammal bur från Före Tiden och sedan kasta bort nyckeln.

Efter andra världskriget kom kommunistskräcken att genomsyra samhället. Zombien kom att representera den viljelösa arbetaren i ett fullständigt dött samhälle. Atombomben och dess vidriga bieffekter gjorde sitt till - muterade jättemonster har härjat Tokyo sedan Bikini ungefär. Men muterade monster är egentligen bara "Things That Man Shouldn't Have Done" blandat med kommunistskräck. Godzilla är lika mycket symbol för otyglad vetenskap som otyglad kommunism.

"Punkskräcken", om man nu kan kalla den för det, handlar om individen mot systemet. Den började komma redan under 1960-talet i form av till exempel The Prisoner, fick en liten extra push under tidigt 1980-tal, men blommade helt ut under 1990-talet. Tidigare tankar i liknande banor från sent femtiotal, som 1984, handlar fortfarande mest om kommunistskräck, även om individen fortfarande får sin beskärda del.

I det sammanhanget blir den moderna gothen ganska intressant. Man har kört vidare på de tidigare fysiska attributen, men ersatt temat eller "monstret". Man identifierar sig fortfarande som protagonist och har fortfarande en antagonist, men protagonist, antagonist och de värden som de representerar har bytts ut. I den gamla gothen var protagonisten upprätthållaren av civilisationen och antagonisten var monstret. I den nya gothen är protagonisten individen som vågar vara annorlunda och antagonisten är systemet som säger att man ska anpassa sig. Det är ett rätt fint exempel på hur attribut anpassar sig efter en ny tid.

Vad nästa "monster" blir? Faen vet. Jag skulle dock vilja göra en fräck gissning: evolutionen.

Vi står ganska nära ett antal stora vetenskapliga genombrott. Huruvida det sker inom genetik eller inom AI spelar inte så stor roll (det kan mycket väl bli båda), men jag tror att det finns en inneboende konfrontation mellan den gamla biologiska evolutionen och en ny evolution som drivs av kybernetik, genetik och marknadsekonomi. Till viss del snuddar man vid ämnet i cuberpunk-genren, men man missar poängen. Cyberpunk handlar ytterst om individen mot systemet, medan "evolutionsskräcken" (eller vad man nu ska kalla den) handlar om "den gamla rasen" mot "den nya rasen". I cyberpunk finns ett politiskt budskap mot marknadsekonomi på så sätt att det är fiende mot individen och reducerar individen till konsument, men man är fortfarande beroende av konsumenten som en del av en marknad. I "evolutionsskräcken" är individer av den gamla rasen förlegade och måste ersättas.

Om protagonister tillhör den gamla rasen så får man genast en utsatt situation för denne - även om den nya rasen är fåtalig så bör den vara så överlägsen att den ändå hotar den gamla. Annars kan inte en konkurrens- och urvalssituation inträffa.

Det närmaste detta som jag kan komma på är vissa delteman i Arkiv X (de som inte handlar om konspirationen och individen mot samhället, utan om människor mot Grey) och Prey, om någon minns den serien. Till viss del finns samma tema i The Thing, och man kan även hitta liknande idéer i Asimovs gamla Stiftelsetrilogi, både den Första stiftelsen mot den Andra stiftelsen och i fallet Mulan. Matrix har också lite av dessa element.

Kommentarer?

 

[Rising]

En blick in i Risings kristallkula säger...

Intressant vision. Jag gillar tanken på en sorts evolutionsskräck. Jag tror det framförallt skulle resultera i hjältar med betonade tillkortakommanden. Under antiken var hjältarna ofta framstående idrottsmän, i nutiden är hjältarnas största tillgång ofta deras kvicktänkthet och uppfinningsrikedom, medan hjältarna i en evolutionsskräckis skulle se helt annorlunda ut. I en värld där skitstövlarna kan köpa till sig atletiska kroppar och utvecklade intellekt kommer hjältarna behöva helt andra attribut om den stora massan ska kunna identifiera sig med dem. "Mänsklighet", med andra ord. Celluliter, övervikt, mjäll, synfel, stammning eller kanske en värkande rygg? När övervarelserna kommer och hotar att undantränga den mänskliga rasen så får inte räddaren i nöden vara en pepsodentsmajlande toppenkille som James Bond eller Flash Gordon. Nä, det måste vara en helt vanlig "snubbe" med inga andra speciella förmågor än en tuff attityd. En lite småful typ som vägrar låta sig sättas på, hur överlägsen fienden än är. Alltså inte som Karate Kid, för han är en välartad gosse som besegrar skrupellösa busar med hjälp av karateteknik, utan framtidens hjälte kommer nog vara mer av en opportun småbuse som använder fula trix för att få sin vilja fram. Framtidens människor kommer veta att man inte kommer någonstans här i livet med schyssta medel, den underlägsna människan har enbart sin list och sin respektlöshet som vapen mot den överlägsne.

Eller något. Den som lever får se.

Jag har ett par egna idéer om framtiden. Dels tror jag att "kollektivet" kommer börja få en positiv roll i berättelser framöver. Jamenar, arabiska terrorister har tagit över rollen som amerikanernas dödsfiende från kommunisterna, och mot denna nya fiende fungerar inte bilden av att en individuell kämpe ska kunna bekämpa ett helt kollektiv av liktänkande ondingar. Istället blir det nog så att en folkmassa med patrioter måste slå tillbaka hotet från enskilda galningar.

Jag har inte sett Spindelmannen ännu, men jag läste i en recension att det ska finnas en scen där uppretade New York-bor kastar stenar och flaskor mot Green Goblin och säger något i stil med "vi New Yorkers tar inte skit från såna som dig!" eller något i den stilen. Ett kollektiv av vanliga medborgare ger sig alltså på en farlig skurk som har en massa bomber och farliga vapen. De klarar det för att de är tillsammans.

Det är egentligen en naturlig kommentar till dagens "outsiderhjältar" som vi har i t.ex Matrix. Idag gillar vi ju egentligen inte outsiders. Vilka är det som tar maskingevär och går till sina skolor och börjar skjuta klasskamrater? Jo, utstötta elever. De som anses "konstiga". Än så länge har vi sympati för dem, men hur länge till kommer det att vara så? Jag tror att framtidens skräckisar kommer handla om människor som aktivt väljer att vara annorlunda och som gradvis antar en samhällsfientlig attityd. Sedan börjar de utsätta oskyldiga människor för bombattacker eller mordbränder. Det kommer bli som katastroffilmer, fast inte med en "hjälte" i form av en polis eller en brandman, utan där själva folket, själva massan av "average Joes" står emot angreppen och sätter dit skurken med hjälp av sin enighet och sin okuvliga lokalpatriotism. Fienden kan ha övernaturliga förmågor och farliga vapen (som Green Goblin), men hjältarna kommer vara vanliga människor, såsom du och jag.

Hur den sortens skräck gör sig som rollspel vet jag dock inte.

/Rising

 

[Krille]

Dom och oss

"Jag har ett par egna idéer om framtiden. Dels tror jag att "kollektivet" kommer börja få en positiv roll i berättelser framöver. Jamenar, arabiska terrorister har tagit över rollen som amerikanernas dödsfiende från kommunisterna, och mot denna nya fiende fungerar inte bilden av att en individuell kämpe ska kunna bekämpa ett helt kollektiv av liktänkande ondingar. Istället blir det nog så att en folkmassa med patrioter måste slå tillbaka hotet från enskilda galningar."

"Evolutionsskräck" kan även användas i kombination med detta. På samma sätt som "evolutionsskräck" och "punkskräck" kombinerades i Arkiv X så kan "evolutionsskräck" kombineras med "kollektivskräck". Det är nog till och med en förutsättning.

Tänk på saken: vad är "evolutionsskräck" egentligen? Jo, det är egentligen ett kollektivt "oss" i form av Homo Sapiens som står som kontrahent mot ett kollektivt "dom", Homo Superior, Homo Machinae eller Homo Canus eller vad man nu vill kalla dem, och att om inte vi blir bättre eller hittar en egen nisch i livsrummet så kommer "dom" att konkurrera ut "oss".

Jag tror däremot inte att det är en bra idé att göra folk för normala. Trots allt är vi rollspelare och har problem att identifiera oss med "vanligt folk". Vi vill vara annorlunda och rollspel är vårt "point in case". Vi är så att säga redan den nya rasen som måste skapa ett livsrum i konkurrens med en existerande population. Vilket förstås innebär att
det finns en viss fara att vi har lättare att identifiera oss med "dom" än med "oss".

Och på sätt och vis har vi ju redan gjort rollspel ur den synvinkeln: Vampire mfl White Wolf-spel bygger ju på att man spelar "dom" och att "oss" är farliga mot "dom"...

 

[Rising]

Re: Dom och oss

Jag tänkte mig den kopplingen själv, men jag tycker "evolutionsskräck" som term blir för lös om den inkluderar alla former av skräck med en ras av övervarelser som fiender. Varenda ungdomsvampyrfilm har ju en scen där nattens barn flyger utanför en tonårsflickas fönster och säger "bli en av oss, Carrie, var ung för evigt och gör allt du kan drömma om!" En hel del femtiotals-sci fi har samma tema. Då inkluderar plötsligt "evolutionsskräcken" både kommunistskräck och outsiderskräck.

Well,det är ditt begrepp och du får använda det hur du vill, jag tänkte dock att det utmärkande för den rena evolutionsskräcken skulle vara att protagonisten vore någon som gjorde allt det som vi vanliga inte vågar. Det egentliga hotet för publiken skulle ju vara genmodifierade människor eller robotar skapade av oss själva.

Alltså, när hotet är kommunister så är det invasionsskräck och fienden är några andra som vi (amerikanerna) måste överkomma. Vi måste slå dem i rymdracet, vi måste vinna över dem i schack osv, protagonisten får symbolisera vår överlägsenhet och vara en ensam individ som kan prestera det som alla i publiken drömmer om. En hjälte som skjuter ned ett helt rymdvarelsekollektiv och räddar en söt flicka, till exempel.

När hotet är vampyrer eller andra doldisar som ser ut som vanliga människor, då är det konspirationsskräck och fienden är några som vi måste avslöja. Vi måste ifrågasätta allt vi ser och vi måste lita på vår instinkt och inte bara följa blint vad andra bestämmer åt oss. Protagonistens främsta attribut blir nyfikenhet, kvicktänkthet och intelligens. Agent Moulder, till exempel. När det är fråga om vampyrer och tonåringar så brukar "intelligens" bytas ut mot "instinkt", de känner helt enkelt på sig att något är annorlunda med de som blivit förvandlade till vampyrer. Keanu Reeves verkar också känna att något utspelas bortom verkligheten i Matrix. Poängen är att hjälten får rättfärdiga vårt utanförskap. Det är bra att vara annorlunda. Det är de som klarar sig. Det är de som måste rädda världen i The Faculty. Det är de som ser igenom illusionerna i Kult. Skräckgenren ger oss en förhoppningom att också vi en vacker dag ska få en sorts uppdrag som ger mening åt våra liv. "The truth is out there", som Arkiv X lovar oss. Du kommer få veta sanningen, för du är inte som alla andra. Du är Keanu Reeves. Morpheus kommer välja ut dig och han kommer berätta om spelet bakom gallerierna.Varför? Jo, för att du är "den utvalde". Kan det bli luddigare?

Nå, i "evolutionsskräcken" som jag tolkade den skulle alltså protagonisten varken vara en "prestationshjälte" eller en outsider. För antagonisterna skulle varken vara en invaderande vapenmakt (kommunister) eller en dold maktfaktor som försökte inordna oss i något system (konspirationsskräck). De skulle vara nya, snygga, intelligenta och kompetenta människor med rika föräldar. De kommer ta ditt jobb, sno din flickvän och få högre betyg än du i skolan. Är de "fiender" som ska bekämpas med militära medel? Nej. Är de några som du ska "avslöja"? Nej. Däremot kan du göra dig lustig på deras bekostnad. Du har din underdogposition som fördel gentemot honom.

Jag tror framtidens hjälte blir som Charlie Chaplins karaktär "the tramp". En lustig luffare som ger den stora polisen en spark i ändan. Byt nu ut polisen mot en solbränd, atletiskt byggd modellkille med armanikostym och ett välavlönat drömyrke och byt ut luffaren med plommonstop mot en snubbe som ser ut som Jack Black som drar obscena skämt och generar Mr. Perfect inför hans vänner. Ha ha ha! Det vore ju roligt redan idag! Tänk dig sedan en skräckhistoria där Jack Black hotas till livet av Mr.Perfect och hans vänner. Det blir genast något helt annorlunda än The Faculty.

Och det blir också något helt annat än när fienden är en ensam supergalning som Green Goblin och protagonisterna är ett urval av New Yorks befolkning som står enade och kämpar tillsammans. Det var ju så jag tänkte mig kollektivets återkomst.

"Jag tror däremot inte att det är en bra idé att göra folk för normala. Trots allt är vi rollspelare och har problem att identifiera oss med "vanligt folk". Vi vill vara annorlunda och rollspel är vårt "point in case". Vi är så att säga redan den nya rasen som måste skapa ett livsrum i konkurrens med en existerande population. Vilket förstås innebär att det finns en viss fara att vi har lättare att identifiera oss med "dom" än med "oss"."

Well, jag har alltid hävdat att outsiderskräck och rollspelshobbyn är som gjorda för varandra, men det återstår att se. Det handlar ju i slutändan om på vilket sätt framtidens vanliga människor väljer att stå emot homo superior.

/Rising

 

[Eksem]

Re: Dom och oss

Alltså som X-men, fast det är inte x-männen som är hjältarna utan de hatiska massorna.

 

[Rickard]

Goth och blandat; LOL! [NT]

~Nog för att [color:blue]Rising</font color=blue> brukar ha roliga titlar, men den här tyckte [color:448800]Han</font color=448800> var i särklass

 

[Glittergrus]

nja..

Nja..tror faktsit du har fel eller snarare hoppas att du har fel.
För om du har rätt i det du säger då skiljer egentligen ingenting ifrån de "onda" och de "goda" utom att de onda kunde ha supervapen då
Varför?
Jo om man ser till deras handlingar, varför de utför dem.
De goda utför det av lokalpatrotism men de onda lär säker utföra det av patrotism de med.
Dessutom blir det ett väldigt vi och dom tjat, vilket inte är särkilt hälsosamt för någon.

Vore nog också egentligen roligare om hjältarna var de utstötta, "galningarna" som känner att samhället övergivet dem.
Eller är hjältarna verkligen hjältar?
Allt kanske bara är en illusion eller ren galenskap.

 

[Ymir]

Re: Goth eller ej?

Många här på skräckforumet tycks väldigt kritiskt inställda till de befintliga skräckrollspelen, med motiveringen att de är 'Goth'. Jag var lite nyfiken på en motivering...vad, exakt, är det ni ogillar med dessa rollspel, och deras eventuella 'gåffighet'?

Personligen gillar jag goth, som bekant, antagligen, men tror samtidigt inte på 'Skräckrollspel' som koncept. Potentialen att skrämmas blir klart störst om man spelar friform eller dylikt i vår värld, och spelarna inte kan ha den minsta aning om vad som komma skall. I annat fall kan man lika gärna ha med skräckelement i vilket rollspel som helst, med lika stor behållning som att dedikera ett helt rollspel för ändamålet.

- Ymir, nyfiken och undrande

 

[Ymir]

Re: Nutidsgoth och dåtidsgoth

Problemet med den klassiska gothen är, precis som du säger, att den är föråldrad, och har åldrats ganska dåligt. Har man inlevelse och kunskap nog att totalt leva sig in i en 1800-talsmänniskas psyke kan man säkerligen få behållning av skräckelement som dem i 'Dracula', annat än som ren kitsch, men annars tror jag att man gör bäst i att söka sig till mer moderna skräckkällor. Att sedan som nutidsmänniska tycka att 1800-talets miljö ändå har stor skräckpotential går ju fortfarande, men det är nutidens skräckelement man vill klä in 1800-talsmiljön i, inte gårdagens.

Vampire By Gaslight eller vad det nu kommer att heta för något pinsamt lär bli ganska intressant, om man frågar mig. En märklig fusion av nutidsgoth och dåtidsgoth...ska bli spännande att se vad WW lyckas åstadkomma.

- Ymir, som dock är urbotat trött på att den victorianska eran är så himla uttjatad i rollspelssammanhang

 

[Rising]

Ett gott grepp om begreppet goth:

"Många här på skräckforumet tycks väldigt kritiskt inställda till de befintliga skräckrollspelen, med motiveringen att de är 'Goth'. Jag var lite nyfiken på en motivering...vad, exakt, är det ni ogillar med dessa rollspel, och deras eventuella 'gåffighet'?"

"Goth" är ett väldigt komplicerat uttryck. Det står dels för en tidsepok, dels för en litterär genre och dels för en sorts modern subkultur. Det är iofs inte sällan som begrepp blir såhär svårtolkade, läs Fredrik Strages bok "mikrofonkåt" så ser du hur svårt sveriges hip hopare har att defeniera deras egen musikstil. Är det att berätta om sitt liv med sina egna ord, eller är det att berätta om hur man dödar sina groupies med sextonstaviga rim på "doppa hennes huvud i ett överblivet anthraxkuvert"? Är det att leva ett hårt thug-liv i förorten eller är det att cruisa runt i en jeep med en massa bling bling runt halsen?

Svaret blir "både och" trots att de är varandras motsatser. Samma sak sker nästan med Gothbegreppet. Därför bör vi kanske klargöra det hela något.

Jag är verkligen ingen expert, så feel free att tillrättavisa mig om ni tycker jag har glömt något eller liknande.

Gotiken är först och främst en tidsepok (1100-1400-tal) i västra europa med sitt eget estetiska uttrycksätt, precis såsom barocken och den byzantinska eran hade sina. Det som särpräglade det gotiska var ofta det överväldigande, detaljerade och storslagna. Man gick ifrån den tidigare antika enkelheten med dess räta linjer och öppna ytor och var mycket influerad av naturen och försökte efterlikna dess vildvuxna former. Det kallades inte "goth" då, utan det var ett namn som renässansmänniskorna gav tidsepoken för att beskriva hur ful och dålig den var. Under renässansen återgick man ju delvis till antiken och spannet däremellan måste ha ansetts lika anskrämligt såsom åttiotalet gör för oss idag. Dock ska man komma ihåg att då gotiken spänner över 200 år, så är den först och främst att betrakta som en tidsperiod och inte en egen sorts konstinriktning. Man använder oftast begreppet "gotisk" för just arkitekturen, då det var där som stilgreppet var mest uppenbart. De flesta målningar och skulpturer under den gotiska eran är nog rätt svåra att skilja från de byzantinska. Tittar man på den här byggnaden så ser man dock tydligt vad den gotiska stilen kan resultera i:

De gotiska målarna arbetade främst med kristna motiv som alla ser ut som tarotkort ur min synpunkt. Ironiskt nog är det en ganska "ogotisk" målare som främst brukar associeras till just begreppet goth; nämligen Hieronymus Bosch. Hans grejer såg ut ungefär såhär:

Nå, de gotiska målningarna är alltid lite ödesmättade, stela och sakrala. När renässansen kom så blev det mer rörelse och drama i bilderna. Ni kan själva söka upp Giotto om ni vill se en konstnär som nästan ligger som ett gränsfall mellan de tu stilarna.

Mot slutet av 1700-talet kom begreppet "gotiskt" att skifta betydelse från "senmedeltida" till "makabert". Det var en liten fuling vid namn Horace Walpole som såg till detta, då han skrev berättelsen "The Castle of Otranto" - ett melodram fyllt med spöklika övernaturligheter och mystiska prylar. Där började goth som skräckgenre få sina stilgrepp uppmålade: Storslagna slott med hemliga gångar, katakomber, spindelväv, den övergripande ondskan och liknande. Jag har inte lästboken, men den ska vara trist och illa skriven. Nå, han kanske inte var bäst, men han var iaf först. Skräckgenren "goth" var född!

Senare skulle H.P Lovecraft förklara gothgenrens stilgrepp genom att sammanfatta boken så här: "This novel dramatic paraphernalia consisted first of all of the Gothic castle, with its awesome antiquity, vast distances and ramblings, deserted or ruined wings, damp corridors, unwholesome hidden catacombs, and galaxy of ghosts and appalling legends, as a nucleus of suspense and daemonic fright. In addition, it included the tyrannical and malevolent nobleman as villain; the saintly, long-persecuted, and generally inspipid heroine who undergoes the major terrors and serves as a point of view and focus for the readers sympathies; the valorous and immaculate hero, always of high birth but often in humble disguise... and the infinite array of stage properties which includes strange lights, damp trapdoors, exstinguished lamps, mouldy hidden manuscripts, creaking hinges, shaking arras, and the like."

Därefter följde en lång rad med gotiska skräckförfattare. Man bör nämna Gregory Mathew Lewis, då hans The Monk spann vidare på ämnet sex och lusta och satte det i samband med just övernaturlig ondska. Lewis spar inte på krutet i storyn; du har våldtäkt, mord, incest och svart magi som ingredienser och precis som med den gotiska arkitekturen så handlar goth återigen om att överväldiga betraktaren med det mest storslagna och bombastiska du kan förmå.

George satte gotiken på rätt spår igen (efter att den vattnats ut till Scooby Doo-skräck av Anne Radcliffe) och 1816 bad vår favorit Lord Byron några vänner att skriva varsin spökhistoria i gotikens tecken. Dr. John Polidori skrev The Vampyre: A Tale och visade hur självklart vampyrer och goth hörde ihop, men det var onekligen Mary Shelley's bidrag som skulle betyda mest för gothlitteraturen...

Resten är så att säga, historia. Edgar Allen Poe, Bram Stoker, Shirley Jackson, Anne Rice... De är alla gothlitteraturens helgon.

Steget därifrån till modern gothsubkultur är svår att beskriva. Från A Study of Gothic Subculture hittade jag följande citat:

"There are things that many Gothics like that are not gothic (Industrial or Classical music). There are things that are gothic that many Gothics dislike (vampires, interest in death). There are things that some people think are gothic that are not gothic (bands like Marilyn Manson and Nine Inch Nails), and there are things that do not call themselves gothic even if they are considered gothic by most people (bands like Sisters of Mercy and Dead Can Dance). However, there's no Grand Gothic Judge to decree what is truly Goth and what is not, although there are plenty of people who claim to be it."

Man brukar säga att termen "gothic" uppfanns av musikjournalister för att beskriva musiken av banden "Siouxsie and the Banshees" och "Bauhaus". Punken låg i dödsryckningar och en ny, uppgiven, spöklik, nedstämd musikgenre såg dagens ljus. Observera att chockrockare som Marilyn Manson inte är att betrakta som goth hur gärna de än vill det. Däremot skall credit ges till Marilyn för att han på allvar fick amerikanska kids att upptäcka de brittiska gothbanden och satte igång gothexplosionen på allvar.

Musikgenren goth och litteraturgenren goth har alltif haft ett löst band mellan dem. Detta eftersom den första gothlåten från Bauhaus "Bela Lugosi's dead" självklart har hög vampyrfaktor. Dessutom så kom gothmusikens sätt att rikta aggressionerna inåt istället för, som punken, utåt att betyda mycket för begreppet "goth" som helhet.

Så nu när "nygotharna" vuxit upp och läxar andra om vad det innebär att vara "goth", så har vi en märklig blandning av medeltida stil, viktoriansk skräcklitteratur och postpunkisk musik. Inte undra på att det begreppet blir svårtolkat. Särskilt eftersom den ursprungliga betydelsen (bombastisk, magnifik, makaber, grotesk) går emot den moderna (inåtvänd, dyster, ångestfylld, melankolisk).

Samtidigt bör begreppet "goth" inkludera bådadera. Rätt krångligt, med andra ord.

/Rising
som fick det att låta som om han kunde det här,men som självklart bara läste och snodde från olika sidor på nätet.

 

[Ymir]

Re: Svulstig goth och onödiga utläggningar

Alltså...du behövde faktiskt inte hålla en utläggning (även om det var en rätt trevlig sådan) - det var inte definitionen på ordet 'goth' jag frågade efter - den ansåg jag ha relativt klart för mig. (Borde inte ursprungsbetydelsen dessutom härstamma från folkslaget 'goter'?).

Nej...vad jag undrade var varför du(?) och andra var kritiskt inställda till de befintliga skräckrollspelen, med motiveringen att de var just 'goth'. Men jag kanske bara har fått allt fel för mig...

"och precis som med den gotiska arkitekturen så handlar goth återigen om att överväldiga betraktaren med det mest storslagna och bombastiska du kan förmå."
Där sade du något...det är just detta jag har mest problem med vad gäller gothskräck - subtilitet är skrämmande, inte att bli överväldigad av storslagna och bombastiska skräckelement. Och att det senare är alltför närvarande i moderna skräckrollspel måste jag tyvärr hålla med om. Att detta var intimt förknippat med Goth-begreppet hade jag dock inte riktigt tänkt på...är det kanske det som är er(?) kritik?

- Ymir, ber om ursäkt om han nu fått helt fel uppfattning om Risings åsikter om Goth-skräck

 

[Rising]

Re: Svulstig goth och onödiga utläggningar

"(Borde inte ursprungsbetydelsen dessutom härstamma från folkslaget 'goter'?)"

Jupp, fast goterna själva kallade aldrig deras stil för "gotisk", utan det var tydligen just renässansmänniskorna som tyckte de germanska barbarerna var passande för hela tidsepoken och döpte den efter dem.

"Nej...vad jag undrade var varför du(?) och andra var kritiskt inställda till de befintliga skräckrollspelen, med motiveringen att de var just 'goth'. Men jag kanske bara har fått allt fel för mig..."

Nejrå, du har alldeles rätt. Dock har jag pratat om goth såsom i betydelsen "bombastisk, grotesk, makaber och överväldigande", medan Krille har pratat om litteraturstilen och andra har pratat om neogothen.

Jag menade alltså att det var på tiden att man slutade göra skräckrollspel med den här typen av massiva, morbida känslointryck som bedövar all form av finkänslighet. Metropolis och Inferno i Kult är typiska gothskådeplatser. De är vildvuxna, kaotiska och överväldigande. Man slås av häpnad. CoC använder samma trix. Alla skräckrollspel fungerar så här.

Det finns inget finkänsligt, subtilt, lågmält, krypande skräckrollspel. Det går förstås att spela den typen av äventyr redan idag, men det finns inget rollspel som premierar det. Inte fullt ut, i vart fall.

Det var min kritik, (och ja,jag håller medom att den var talanglöst framförd) men det var ju kul att du tänkte i samma banor. Nästa gång ska jag skriva så att man förstår vad jag pratar om, då kan vi vara överrens på en gång! (*evig optimist*) :^)

/Rising

 

[Zawoud]

Re: Darwin 2.0

En gissning till: jag tror på någon form av Naturens hämnd.

Intelligenta växter som har kommit fram till att människorna är ett hot mot deras miljö och måste utplånas. Skräcken ligger i att de faktiskt har rätt, så att situationen är olöslig. Inte kan man utplåna allt växtliv heller.

Det måste uppenbarligen ha gjorts många gånger men i min obildning kommer jag bara att tänka på Murgrönan i Batman IV och Kung Salamander i Salamanderkriget.

 

[Rising]

Inte träffat de förträffliga Triffids?

Läs mer om triffider här.

Men jo, levande växter är väl rätt skojiga. De är ju de mest primitiva urkrafter man kan tänka sig, liksom. Fast ur skräckdramaturgisk synvinkel är det väl enkelt att dra liknelser till zombies och cyborger. En stor växt som bara går och går mot en och som är till synes ostoppbar, den är ju enkel att byta ut mot t.ex en zombie. Det blir ju ingen omväldigande skillnad bara för att man låter de ostoppbara monstrena se ut som plantor istället för vandrande lik.

Dock, jag måste säga att det är en smart vinkling. Spinner man vidare på det och leker med andra idéer kan det säkert bli ett riktigt häftigt skräckrollspel. Jag tänker på dråparträden i Mutant (deras frön såg ut som människor och de kunde gå omkring och infiltrera människosamhällen) till exempel. Och på växtfiender som regenererar sig under dagen (i solljus) och som därför av naturliga skäl är enklast att bekämpa på natten (när det är som läskigast. Vilket ju egentligen är mycket bättre än i vanliga rollspel där man ju oftast är helt trygg under hälften av dygnet)

Det finns säkert mycket att göra på temat. Så länge man inte larvar sig och slänger in en Little Shop of Horrors-planta, så kan det säkert bli riktigt häftigt.

/Rising
som tycker att ett sådant projekt låter mer fantasieggande än Phobia.

 

[Zawoud]

Re: Inte träffat de förträffliga Triffids?

Fast triffiderna var väl inte särskilt intelligenta, va.

Jag funderar på att använda det här upplägget till Call of Cthulhu. Istället för rymdmonster är monstren själva naturen, som muterats eller utvecklats till oigenkännlighet och gett upphov till riktiga styggelser a la Cthulhu.

Eller att tänka sig att själva planeten utvecklat ett medvetande och kommit fram till att människor är en hudsjukdom på dess yta som det är dags att göra sig av med, och att den mobiliserar naturen för detta ändamål. Fast den har ett tidsperspektiv som sträcker sig över eoner så att de omedelbara verkningarna inte är större än att bara ett fåtal människor lagt märke till dem. Naturligtvis kommer alla regeringar att sträva efter att tysta ner det hela för att inte skapa panik.

 

[Rising]

Aja baja Gaia

"Eller att tänka sig att själva planeten utvecklat ett medvetande och kommit fram till att människor är en hudsjukdom på dess yta som det är dags att göra sig av med, och att den mobiliserar naturen för detta ändamål"

Så tänkte jag också. Lite som Gaia-teorin. Den säger att jorden är som en enda stor organism som eftersträvar balans. När det blir för mycket människor hittas det alltså på något som kan återställa balansen genom att slakta människor i hundratals. (Inte riktigt det sätt som Gaia-teorin brukar framföras på, men visst är det häftigare med köttätande hängrankor än vita och svarta tusenskönor?)

Jag tycker helt klart att det är häftigare än att plantorna skall komma från rymden med meteoriter som Triffiderna gör.

/Rising

 

[Vindhand]

Re: Goth eller ej?

Potentialen att skrämmas blir klart störst om man spelar friform eller dylikt i vår värld, och spelarna inte kan ha den minsta aning om vad som komma skall.

IMHO passar det där ganska bra in på CoC (som jag heller inte skulle karaktärisera som typiskt "Gothigt")... det är inte friform kanske men däremot ganska regellätt...

Det finns ju inget som tvingar en att slänga in The Great Cthulhu första mötet bara för att han (hon?) finns på omslaget