Nekromanti Gråta av att spela rollspel

[JohanKarlsson]

Så en sak slog mig idag.

Mina starkaste upplevelser av andra media än spel (alltså filmer, böcker, musik osv) är kanske sådant som fått mig att gråta.

I rollspel har jag nog aldrig varit med om det.
Jag älskar rollspel, det är roligt, häftigt, spännande, chockerande, coolt och allmänt awesome osv osv,
men nu vill jag höra om var i rollspelsvärlden man hittar den där känslan som får tårar att bildas i ögonen.

Jag är främst intresserad av table-top rollspel,
men har ni grymma tips från LARP eller videogames så go for it.

 

[Ymir]

Jag har gråtit floder när jag spelat rollspel...tricket är en potent kombo av djupimmersion, att vara trygg med sin spelgrupp, samt w176s devis "spela djärvt och sårbart". Det hjälper även att vara såpass finkultur-savvy att man har en fingertoppskänsla för att skapa extremt sorgliga och ångestfyllda situationer. Tyvärr....var det länge sedan sist. Det känns som att mina spelgrupper med åren blivit -mer- reserverade mot varandra på något vis, och det är en tråkig utveckling. Jag får skaka liv i saker igen genom en svulstig tragedi och gråt-chock ^_^

Men alltså, jag upprepar: om du vill -gråta-, då funkar det aldrig att ha en distansierad relation till spelandet. Djupimmersion is the only way to go.

 

[w176]

Mitt råd är att spela djärvt och låta sig vara sårbar. Det tycker jag är så viktigt att jag skrivit en artikel om det.

http://www.gamingaswomen.com/posts/2...be-vulnerable/

Det här med att gråta hänger på att själv våga känna saker, och ha en grupp som är trygg nog att vara djälva och sårbara tillsammans.

 

[Mundo]

Jag har gråtit för online rollspel och för TV-spel.
Fy faaaaaanken vad jag grät i slutet på walking dead kan jag säga redan nu.
Aldrig dock över bords-rollspel.

 

[Korpa]

Jag hade svårt att prata ordentligt på grund av att jag grät så mycket när slp:n Mice dog när vi körde Apocalypse World, mycket för att jag vågade spela fullt ut och för att min rollperson Wolfgang älskade Mice och tärningarna gjorde att det inte fanns något att göra annat än att titta på när Mice dog.

 

[w176]

En genväg man kan göra för att förstärka och framkalla känslor är att använda kroppen. Med det menar jag inte att man ska lajva,utan det är små saker man kan göra.

Var uppmärksam på din kropp nästa gång du ser en sorlig film och ska börja, eller har börjat gråta. Var spänner sig kroppen? Vad för kroppshållning har dy? Vart i kroppen känns gråten rent fysiskt?

Kanske upptäcker du att gråt för dig är väldigt förknippat med en viss sorts klump i halsen, och att andingen kommer i ett visst takt eller mönster. Kom i håg hur det kändes.

Sen, när du spelar rollspel och vill skapa/förstärka en känsla av sorg använd dina observationer. Spänn halsen på det sätt man gör när man får en klump i halsen, och använd samma andningsmönster/takt som du har när du ska börja gråta/redan gråter.

Man kan skapa feedback loopar som förstärker varann mellan tankar och kropp. Där de kroppsliga förstärker tankarna och tankarna förstärker det kroppsliga.

Andra sidan av det här myntet är att skapa ett rikt "inre spel". När du vill förstärka en känsla tänk faktiskt de tankar somrollen skulle tänka. Det kan kännas skumt, konstigt och onaturligt först, men ganska fort brukar det ge resultat.

Att till exempel aktivt tänka: "Åh nej. Pappa får inte var död. Han får det inte. Han är inte död. Jag vägar tro det..." Eller vad nu rollen skulle tänka.

Gråta är en förmåga man kan öva upp. Man lär sig hur man kan sätta igång sådana där feedback loopar för att känna och uttrycka starka känslor på beställning.

 

[JohanKarlsson]

Tack, och Grym artikel w176.
Jag ska testa detta framöver när jag spelar.
Nu undrar jag tre saker.
1. Finns det några rollspel som främjar detta bättre än andra?
2. Är SL-lösa spel bättre eller sämre för sånt här?
3. Om man har en SL, hur kan hen bidra till sånt här?

 

[Twooshort]

Jag har varit väldigt nära att gråta under rollspelande en gång vad jag kan minnas. Det var en mycket inlevelsefull scen där min magiker låg för dödsbädden efter att ha trampats ned av en drake under en mycket heroisk scen där vi räddade någon stad. Han och den andre närvarande rollen pratade länge om vad som kunde ha blivit i framtiden och det hela var mycket rörande. Men eftersom vi satt en grupp killar runt ett bord så gällde det ju att skärpa till sig så att det inte blev för mycket känslor...

Scenen avslutades dock med att den andre spelaren kom på en sista möjlig chansning med någon märklig artefakt vi hittat och det räddade faktiskt livet på min magiker, vilket så klart var mycket uppskattat även om dödsbäddscenen kändes lite överflödig.

Några få spelkvällar senare (eller jättelångt senare, jag minns faktiskt inte riktigt) blev samme magiker överfallen av några skitbanditer mitt i djävla natten som drog sina förbannade djävla armborst och skjöt ihjäl honom. Det var typ 14 år sedan det här hände, och banditer med armborst får mig fortfarande att se rött.

 

[RasmusL]

Tack, och Grym artikel w176.
Jag ska testa detta framöver när jag spelar.
Nu undrar jag tre saker.
1. Finns det några rollspel som främjar detta bättre än andra?
2. Är SL-lösa spel bättre eller sämre för sånt här?
3. Om man har en SL, hur kan hen bidra till sånt här?

1. Mjaoao. Jag vill påstå att spel inte kan skapa "det där", bara människor kan glra det. Däremot är spelen olika bra på att agera hävstång och det finns många sätt att göra detta på:

*Kvalmekanik - få saker kan vara så ångestframkallande som ett fett kval. SaKVaL gör, föga förvånande, detta bra.

*Kontext och historia: Mycket strukturerad friform definierar kontext och ett ramberk för en historia som är upplagd för gråt. Montsegur 1244, friformsscenariot The Journey, m fl gör detta bra.

*Close to home - Spel som tvingar dig att inkorporera delar av dig själv i historien är bra för att kunna identifiera sig med känslorna som uppstår. OKULT, Spione och jeepformscenariorna är bra på detta.

*Ton - Lite mindre utforskat men spännande territorium. Språket formar hur vi tänker och rätt vokabulär och tonläge kan vara en bra katalysator. Polaris och OKULT (?) gör detta bra.

Spelen och metodiken kan ta er fram till tröskeln men kliva över den måste ni göra själva!

 

[RasmusL]

2. Nej.

 

[RasmusL]

3. Kolla in jeepform, där finns massor med spännande SL:mekanik. Spelledaren kan absolut fylla en katalysatorfunktion genom att servera situation, ton och kontext men reaktionen måste uppstå hos spelaren.

 

[JohanKarlsson]

Tack för alla tipsen.
Jag har nu snurrat runt på nätet några timmar.

Jag får intrycket att det mesta av den här typen av rollspel är one-shots (eller möjligen spel tänkta att avverkas på ett fåtal möten),
och handlar om någon form av dramatisk kris.

Hur är det med kampanjspel och såna här känslor?
Ett mer pågående och föränderligt tillstånd med inslag av starka känslor, både positiva och negativa.
Går det?
Jag tänker typ som en serie med 10 säsonger istället för en film,
eller en romanserie istället för en novell.
Eller som livet.

 

[RasmusL]

Tack för alla tipsen.
Jag har nu snurrat runt på nätet några timmar.

Jag får intrycket att det mesta av den här typen av rollspel är one-shots (eller möjligen spel tänkta att avverkas på ett fåtal möten),
och handlar om någon form av dramatisk kris.

Hur är det med kampanjspel och såna här känslor?
Ett mer pågående och föränderligt tillstånd med inslag av starka känslor, både positiva och negativa.
Går det?
Jag tänker typ som en serie med 10 säsonger istället för en film,
eller en romanserie istället för en novell.
Eller som livet.

Min livssituation medger sällan kampanjspel varför jag inte har jättemycket erfarenhet av det i den här kontexten. Däremot så tror jag att kampanjspel är vida överlägset one shots för detta. Om man lyckas odla intimiteten i spelet (i mina ögon är intimt spel slutmålet för alla tekniker och tips som listats ovan) och låta den gro så kan man nog skörda jääävligt fett en bit in i kampanjen. Samma spel, samma metodik men mindre stress och mer tid att låta saker och ting utvecklas i en naturlig takt.

 

[Ape of Wrath]

Nu talar jag helt för egen del och utan att ens vara någon som strävar efter gråt eller bleed i mitt spelande men jag kan såklart uppskatta när det inträffar.

Som tränare brukar jag säga till mitt lag att vi inte ska spela för ett visst resultat utan vi så spela efter att vara så bra vi kan, ströva efter perfektion, och sen får vi se i mötet med motståndarna hur långt vi når på det. Fokus på mål = Slarv med detaljer, fokus på utförande = Det önskade målet blir ett positivt resultat.

Vad jag vill ha sagt tror jag är att för min del skulle ett uttalat mål att uppnå djupimmersion eller bleed snarare få mig att sparka bakut, men med rätt folk kan det inträffa även för mig.

För egen del krävs det dock någon typ av identifikation i den jag spelar eller i historien. Precis som jag vet att om jag hade sett alla mina gråtfilmer vid ett annat tillfälle i mitt liv så kanske jag inte hade gråtit alls, och kanske istället gråtit till någon helt annan film.

 

[JohanKarlsson]

Jag har hittills tänkt som du. Ape, men nu har jag insett att även om den där filmscenen uppenbart är medvetet designad för att locka fram vissa känslor, så om det är bra gjort så funkar det ändå och jag älskar det, och jag började då tänka att samma sak kanske kan fungera i rollspel.

 

[Mutanten]

1. Finns det några rollspel som främjar detta bättre än andra?

Jag inbillar mig att skräckäventyr som har en genomtänkt sorglig historia i botten kan få det att tåras i ögonen på en del spelare. Jag tycker tex att det finns något sorgligt över att Ravenlofts Victor Mordenheim försöker återuppväcka sin döda fru genom att överföra hennes medvetande till unga kvinnor, med spöken som tvångsspökar eller missfostret som stöts ut ur gemenskapen av de fördomsfulla människorna. Barn och kvinnor som far illa väcker nog också medkänsla hos många människor. Jag tror det handlar mycket om inlevelse och empati om man gråter åt en film, bok eller ett rollspelsäventyr.

De rollspelsäventyr jag har spelat har haft en alldeles för dålig story för att beröra mig lika mycket som en bra bok eller en bra film gör. Det är inte för storyn jag spelar rollspel utan för möjligheten att samberätta en historia. Är jag ute efter en bra story så köper jag en bra bok eller ser en bra film. Det är också bristen på skickliga rollspelsförfattare som gör att jag ogillar långa världsbeskrivningar. De håller för låg skönlitterär nivå för att tilltala mig. Jag tycker att det är mest långtråkigt att läsa världsbeskrivningar.

 

[JohanKarlsson]

När jag berörs av filmer och böcker och musik är det inte pga storyn mest tror jag, utan pga vackra eller smärtsamma ögonblick där någon blir verklig, men med ett öppet fönster in i hjärtat för mig att se in i, men storyn har så klart byggt upp inför det där magiska ögonblicket.
Men jag är nyfiken på att skapa sådana ögonblick runt spelbordet, om det går.

 

[Mutanten]

När jag berörs av filmer och böcker och musik är det inte pga storyn mest tror jag, utan pga vackra eller smärtsamma ögonblick där någon blir verklig, men med ett öppet fönster in i hjärtat för mig att se in i, men storyn har så klart byggt upp inför det där magiska ögonblicket.
Men jag är nyfiken på att skapa sådana ögonblick runt spelbordet, om det går.

Ja jag menar att storyns uppgift är att generera den typen av ögonblick. På samma sätt som att en strid som gäller mycket berör spelarna mer än en dussinstrid i mängden. Jag tror hemligheten är att bygga upp en stämning i spelgruppen inför händelsen som ska utlösa känslorna. Men sedan är det nog jättesvårt att lyckas med detta i praktiken. Hur många blir lika skrämda av att spela skräckrollspel på samma sätt som de blir skrämda av att titta på skräckfilm? Jag tror det är svårt att åstadkomma samma känsloeffekt i rollspel som i filmer och böcker. Rollspel har sin charm men jag tvivlar på att rollspel är rätt metod för just det här ändamålet.

 

[DeBracy]

Rollspel har sin charm men jag tvivlar på att rollspel är rätt metod för just det här ändamålet.

Vilken typ av rollspel tänker du på då? Traditionella äventyrrollspel, friform med mix av lajv och bordsspel, mångåriga chattrollspel med intimt sammanknuta karaktärer, avant garde-lajv om tunga ämnen?

En kompis till mig föll i gråt i slutet på en lång Drakar och Demoner-kampanj som min kusin spelledde. När han för andra gången blev av med sin familj (rollpersonen hade tydligen ryckt upp sig och lyckats börja om) så blev maktlösheten väldigt stor. Kan absolut tänka mig att min kusin bredde på med såsig bakgrundsmusik och var så jäklig att han offade familjen i epilogen. Så till och med i ett traditionellt spelledarlett äventyrsrollspel kan de här tillfällena dyka upp.

I lite mer artsy och experimentella lajv och rollspelsscenarion finns enormt mycket bättre verktyg för att jobba med de här grejerna än vad som finns i Drakar och Demoner, och framförallt så är sannolikheten mycket större att spelarna som dyker upp är mer intresserade av den här typen av spel. Det är nog en enorm hjälp på vägen.

 

[Ape of Wrath]

Jag SLade en gång ett äventyr som utspelade sig i en liten by i Alaska i nutid och militären införde undantagstillstånd och började hårdhänt fånga in alla som var på gatorna efter mörkrets inbrott. Samtidigt var RP på flykt ut ur staden men råkade på en patrull som stod och kivades med en äldre man och dennes barnbarn. Barnet grät och mannen vägrade lyda order i staden han vuxit upp i och skulle dö i och RP stod ett tag och funderade på om de skulle ingripa i situationen. De ingrep inte utan flydde in i ett övergivet hus. Precis när dörren slog igen bakom dom så hörde dom automateld utanför och mannens skrik.

En av spelarna blev väldigt berörd av detta och bar detta med sig under några äventyr till och det blev nästan som att han ville sona för detta under kampanjens gång.

Till saken hör att hans sambo precis blivit gravid och jag är säker på att detta spelade in i den bleed som uppstod (om jag nu fattat saken rätt). Det blev väldigt verkligt för honom liksom.

Tror ni att det finns spel som kan generera sånt här gång på gång på gång? Jag är iofs väldigt nyfiken på Okult för där tror jag att jag lätt skulle kunna få immersion i och med att hela temat och det där med close to home skulle passa mig som person.

Sorry om detta är helt OT men jag tycker det knyter an lite till TS, annars får nån hojta till.

Jag fattar ju att jag missar något någonstans och jag vill så gärna veta vad.