Att spela dummare (spelledarens inverkan)
Dessvärre är det bra svårt att spela smartare/dummare än vad man är (den senare kan tyckas lätt, men jag tror inte så är fallet).
Det är inte särskilt svårt egentligen men det hänger ganska mycket på spelledaren också. Egentligen handlar det inte så mycket om att få spela "dum" som att få spela sin karaktär.
Så fort man gör något man själv inte skulle göra eftersom man vet bättre så har man agerat dumt (ur sin egen synvinkel åtminstone). Man försöker inte lösa problemet efter spelarens bästa förmåga längre utan man låter fragment av rollpersonens karaktär slinka in. T.ex. kan man själv se lösningen på problemet men ha en karaktär som inte alls är benägen att tänka i de banorna ("Domaren är nog korrupt men jag har en naiv tilltro till rättsystemet så jag kan inte se det") . Eller så kan man själv se en lösning på problemet som även karaktären kan se men vägrar att ta ("Att mörda Alfred skulle få hela problemet att försvinna, men han är en människa och liv är heligt").
Om man har en spelledare som ser spelet som en prestationstävling där poängen är att man skall lösa problem så är det ganska svårt att tänka på något annat än vad som är den effektivaste lösningen. I allmänhet måste man anstränga sig till sitt yttersta eftersom misstag straffas hårt.
Om man har en spelledare som kan stå ut med att man rollspelar en person med andra mål och drivkrafter än man själv så är det ganska lätt att göra saker som har andra motiv än att vara optimalt effektiva.
Exempel från literatur:
Om man läser de gamla Conan-böckerna t.ex. så gör han en del riktigt korkade saker för att han har litet hett temperament. T.ex. slår han ned förmannen det första han gör när han hamnar som slav på en galär. Det råder ganska få tvivel om att detta är en ganska korkad sak att göra och att det bara försvårar för honom. Om en rollperson konsekvent straffas väldigt hårt sådant (avrättad) så kommer det inte dröja länge innan alla spelar pragmatiska opportunister utan riktiga drivkrafter eller personlighet.
På myntets andra sida: att spela "smart", är nog spelledarens roll ännu tydligare. Det krävs en del hjälp eller utrymme för att den smarte skall ha en chans att agera rimligt... men det är ett helt annat problem och detta inlägg är redan långt nog.
Dessvärre är det bra svårt att spela smartare/dummare än vad man är (den senare kan tyckas lätt, men jag tror inte så är fallet).
Det är inte särskilt svårt egentligen men det hänger ganska mycket på spelledaren också. Egentligen handlar det inte så mycket om att få spela "dum" som att få spela sin karaktär.
Så fort man gör något man själv inte skulle göra eftersom man vet bättre så har man agerat dumt (ur sin egen synvinkel åtminstone). Man försöker inte lösa problemet efter spelarens bästa förmåga längre utan man låter fragment av rollpersonens karaktär slinka in. T.ex. kan man själv se lösningen på problemet men ha en karaktär som inte alls är benägen att tänka i de banorna ("Domaren är nog korrupt men jag har en naiv tilltro till rättsystemet så jag kan inte se det") . Eller så kan man själv se en lösning på problemet som även karaktären kan se men vägrar att ta ("Att mörda Alfred skulle få hela problemet att försvinna, men han är en människa och liv är heligt").
Om man har en spelledare som ser spelet som en prestationstävling där poängen är att man skall lösa problem så är det ganska svårt att tänka på något annat än vad som är den effektivaste lösningen. I allmänhet måste man anstränga sig till sitt yttersta eftersom misstag straffas hårt.
Om man har en spelledare som kan stå ut med att man rollspelar en person med andra mål och drivkrafter än man själv så är det ganska lätt att göra saker som har andra motiv än att vara optimalt effektiva.
Exempel från literatur:
Om man läser de gamla Conan-böckerna t.ex. så gör han en del riktigt korkade saker för att han har litet hett temperament. T.ex. slår han ned förmannen det första han gör när han hamnar som slav på en galär. Det råder ganska få tvivel om att detta är en ganska korkad sak att göra och att det bara försvårar för honom. Om en rollperson konsekvent straffas väldigt hårt sådant (avrättad) så kommer det inte dröja länge innan alla spelar pragmatiska opportunister utan riktiga drivkrafter eller personlighet.
På myntets andra sida: att spela "smart", är nog spelledarens roll ännu tydligare. Det krävs en del hjälp eller utrymme för att den smarte skall ha en chans att agera rimligt... men det är ett helt annat problem och detta inlägg är redan långt nog.