Nekromanti "Han var en naturlig ledare!"

[Sutekh-Nacht]

Nu ska vi se vad vi kan få ut av det här. Det kommer vara mer eller mindre två trådar i en men jag tror nog att ni överlever. So here goes!

1) Onaturligt ledarskap "På det gröna fältet där kornet vajjade i vinden stog ett hundratal bönder, borgare, landsstrykare och frihetskämpar. De var mer en mobb än en armé. De var kläda trasor snarare än i pansar, de var väpnade med jaktspjut, högrepar och jorbruksredskap snarare än med de grymma vapen som deras fiender ägde. De var alla lite osäkra och stog och trampade, väntande på honom. De kisade mot andra sidan, med solen stickande i deras ögon, där grevens knektar höll på att samla sig i formationer till trummors dån och glada flöjtars spel. Det såg inte bra ut. Men då kom han! Ridandes på en svart hingst (som enligt ryktet han skulle ha befriat från en skatteindrivare som han och hans män överfallit några veckor tidigare.) och han var precis som de hade föreställd sig honom: stor, muskulös, ett långt, brunt och vågit hår som fladdrade i vinden när han sprängde över fälten fram till dem. Han höll in tyglarna och stannade framför dem. Hans ringbrynja klirrade lätt och hans fåle frustade av ansträgning. Han tittade över dem alla och sade med hög stämma....."


-"ehhh, hehe.... Ok liksom. Nu ska vi ta dem..... på rom! Alltstå hallå, jag har 19 i KAR så de borde lyssna på mig...."

Vad ska man göra som medspelare med en sådan situation (något övertydlig, jag vet, men jag vill göra en poäng )? Om man har en/flera spelare i sin grupp som har gjort bra, intressanta karaktärer med djup o.s.v. men som de inte riktigt kan "fylla ut". Ja, jo jag vet: en riktigt rollspelare får inga sådana problem då hon är så djupt inne i illusionen att hon inte märker att den karismatiske upprorseledaren är fullt upptagen med att stirra på sin medspelares byst, som sitter på andra sidan bordet i stället för att leda en här. Men tänk tillbaka. Visst har vi alla haft en tillfällen då "karisman" inte når enda fram hos en medspelare? Jag talar inte om de tillfällen då allt går som det ska, utan jag talar om de situationer som uppstår när skillnaden mellan karaktär och spelare är så stor att den inte blir trovärdig!

Vad skulle ni göra om ni var med i spelargruppen i exemplet ovan? Ställa er upp och vråla: -"DÖÖÖD åt greven!!" Eller vad?

Och kom ihåg det handlar inte om dåligt rollspelande utan mer om att skillnaden mellan verklighet och illusion är för stor. Så över till nästa fråga...

2) Påtvingat ledarskap. Jag har spelat i grupper där spelare har tänk att de skulle pröva på att spela ledarrollen, för att prova något nytt. Det har fungerat med olika bra resultat. Men jag har också spelat i grupper där någon har försökt att tvinga till sig ledarrollen. Antingen med mycket höga värden i KAR, Ledarskap o.s.v. eller med magi eller t.o.m våld.
En gång hade vi en spelare som absolut skulle vara den som bestämde den här gången. Så han "fixade" en magisk amulett av SL som gav honom en nästan utomjordisk utstrålning och ledarförmåga. Sen skulle han leda oss. Problemet var bara att han som spelare var varken trovärdig eller karismatisk. Och han hjälpte inte till med att försöka spela bra, utan beodrade oss att göra allt för honom "Ni måste lyssna, min karaktär är VÄLDIGT övertygande (annars är ni dåliga rollspelare.)."

Hur gör man nu? Våra karaktärer var trots allt imponerade av honom tack vare medaljongen, men han gav oss idiotiska befallningar och hunnsade oss. Vilket gjorde att spelarna bakom karaktärerna blev sura och satte sig på sned. Med rätta: bra ledarskap tvingas inte fram! .
Men problemet kvarstår: hur skulle ni ha gjort? Struntat i honom? Pratat med spelaren? Det gjorde vi. Lyssnat på de befallningar som verkade vettiga, men inte de korkade?

Få höra nu!

MVH & LPH / J

 

[Krille]

"Jag lydde bara order, Ers Nåd!"

"Vad skulle ni göra om ni var med i spelargruppen i exemplet ovan?"

Acceptera läget. Grundegenskaper är till för just sådana saker när rollpersonens värden skiljer sig från spelarens. Därefter lurar jag mig själv, låtsas att han höll världens häftigaste inspirerande tal, spelar upp en liten väl vald bit av Kenneth Branaghs version av Henry V för mitt inre, och beskriver hur min rollperson går ner på knä framför den store ledaren och ber om den stora äran att få leda anstormningen.

Rollspelande handlar inte bara om att gestalta en roll, utan att lura sig själv och andra. Om en person inte klarar av sin roll får man hjälpa honom genom att låtsas att han gör det och spela med.

"Men problemet kvarstår: hur skulle ni ha gjort? Struntat i honom? Pratat med spelaren? Det gjorde vi. Lyssnat på de befallningar som verkade vettiga, men inte de korkade?"

Om det inte funkar att prata med spelaren, så tar man till plan två: lev jävel. Använd den Store Ledaren som förebild och ledstjärna när man bildar och bygger upp ett stort parti som gör allt möjligt elakt i Ledarens namn. Våldtar kättares döttrar? Sure, babe! Vi gjorde det i Hans namn, ty så sade Ledaren: "I skola frukta min befallning och förbanna den dag som I gick emot min gestalt!" Några hundra miljoner illdåd och en hemlig polis (som sköter sina egna affärer helt i Ledarens namn utan hans insyn - naturligtvis måste Ledarens gestalt skyddas från dessa nödvändiga illdåd som genomförs för att Hans stjärna ska lysa starkare) senare så lär han plötsligt inse att det där med ledarskap inte är så kul jämnt.

Det finns två sidor med allting. Visa upp den dåliga sidan för spelaren också.

 

[Tarill]

Man kan ju säga som så att det inte räcker med hög karisma för att leda folk. Man kommer en bit, men inte ända fram om det är det enda man lever på. Tids nog inser folk att även om pellen är karismatisk som få och mycket övertygande så går det åt helskotta med hans idéer.

Man kan se det så här också: Hur hade det gått för Tyskland om Hitler inte hade en mycket kompetent generalstab som utförde hans vilda planer?

Förmodligen inte alls som det gick.

 

[Balderk]

ch kom ihåg det handlar inte om dåligt rollspelande utan mer om att skillnaden mellan verklighet och illusion är för stor.

Jag skulle nog kalla det dåligt rollspelande, kan man inte leva sig in i spelet är man väl en dålig rollspelare? Visst, ibland kan man vara jättebra på att leva sig in och kan då spela bra rollspel, ibland är går det sämre och då spelar man ju dåligt rollspel. Det där med att vara dålig rollspelare eller ej kan ju variera... Ibland är man bra ibland är man dålig. Men visst, vissa är ju bra oftare än andra och vice versa.

/Herr Balderk, skulle nog ha fortsatt och spela, men inte lyda spelarens order... LITE karisma måste han ha för att jag ska yda honom, även om rollpersonen har 35 i karisma!

 

[Krille]

"Jag skulle nog kalla det dåligt rollspelande, kan man inte leva sig in i spelet är man väl en dålig rollspelare? Visst, ibland kan man vara jättebra på att leva sig in och kan då spela bra rollspel, ibland är går det sämre och då spelar man ju dåligt rollspel."

Grejen är att alla inte nödvändigtvis har förmåga att spela vad som helst. En del som är blyga och inåtvända har mycket svårt att spela charmörer eller ledare. En del som har mycket hårt intutat i sig att man inte ska ljuga har svårt att spela övertygande lögnare. Jag vet en person som stammar något så in i bomben. Han kan inte spela någon form av retoriker, eftersom ingen orkar lyssna på honom pga hans talfel. Jag känner en tjej som utsattes för sexuella övergrepp. Skulle hennes rollperson hotas att utsättas för något liknande så kryper hon in i sig själv och sluter sig själv. Et cetera.

Det finns en hel del i människors natur som man helt enkelt inte kan övervinna ens i rollspel. Det är bara att acceptera.

 

[Troberg]

Precis vad jag tänkte säga, men... [ANT]

...jag hade inte tänkt säga det lika bra.

 

[Balderk]

Jag förstår vad du menar! Men det är ju ändå dåligt rollspelande, fast det har en orsak. Men det hör egentligen inte hit. Jag känner till mina gränser och alltså spelar jag inget jag inte klarar av, jag är t ex inte en ledargestalt... Varför ska jag då försöka spela en ledarroll? Men visst, om man vill testa sina gränser kan jag förstå att man försöker.

Men jag visst, jag håller med dig om att karaktären har andra egenskaper än en själv och att man därför ska se till dem. Jag tycker det är jävligt svårt att spela jätteintelligenta rollpersoner eftersom jag inte har så hög intelligens (inte för att jag är osmart eller nått, men ni förstår vad jag menar)... Det är mycket lättare att spela osmarta rollpersoner. Det kan man ju lösa som Rising sa i nått inlägg genom att skicka lappar till den smarta rp:n.

/Herr Balderk

 

[globbe]

Re: "Jag lydde bara order, Ers Nåd!"

Amen! (krille -> Mkt bra inlägg )

Jag vill dessutom lägga lite emfas på Gruppens och Spelledarens roll. Att rollspela tycker jag personligen är att experimentera med och utforska olika åsikter, personligheter och mentaliteter, både i sin egen person och hos andra uppdiktade gestalter. Detta är enligt min erfarenhet en riktigt knepig process, som mår bäst om både SL, medspelare och enskilda spelare hjälps åt att konstruera trovärdiga (inte nödvändigtvis realistiska) situationer och rollpersoner. Lyckas man med den processen är det dessutom mycket enklare att sugas in i och "uppleva" illusionen som ett gott rollspel är.

Hmm .. jaja summa -> Det är gruppen, SL och den enskilde spelaren tillsammans som bär ansvar för att en rollperson gestaltas på ett bra sätt .

 

[Rising]

Jag tänker på mina medspelare

Ibland blir det för stor skillnad på rollpersonen och spelaren och det tycker jag kan förstöra lite för alla runt bordet. Personligen har jag svårt för att spela burdusa, jordnära, handföra typer. När jag försöker gestalta dvärghantverkare så blir det någon form av ironisk komik över det hela. Jag rår inte för det, men det blir som om jag skulle sitta och driva med min egen rollperson. Det blir inte riktigt ärligt. Kanske är det bara jag som ställer för höga krav på mig själv, men jag försöker undvika sådana roller för mina medspelares skull. Det finns ju ändå ett oändligt antal andra roller jag kan spela, och om vi alla tjänar på det, varför inte?

På samma sätt tycker jag att spelare kan försöka gestalta roller som de vet att de kan hantera. Man ska givetvis få pröva sin förmåga och experimentera med svåra utmaningar, men min slutsats är ändå att i vissa fall blir det bäst om man också inser sina begränsningar. En del saker klarar man bara inte. Det tycker jag inte är något att hänga läpp för; rollspelshobbyn är ju ändå en av de öppnaste hobbys som finns, och alla som har fantasi och inlevelseförmåga kan iaf gestalta någon roll riktigt bra. Det är väl inte hela världen om det finns några roller som man kan försöka hålla sig borta ifrån?

Sedan tycker jag förvisso att det är spelledarens uppgift att hjälpa spelarna gestalta sina roller så trovärdigt som möjligt. En spelare som inte kan tala för sig som gestaltar en rollperson med 19 i Bluffa, han får spelledaren hjälpa att framstå som den silkestungade mästerskojaren han är. På samma sätt tycker jag att en korkad spelare med en smart rollperson skall få en hel del hemliga ledtrådar så att han kan framstå som bildad för de andra i gruppen.

När det gäller sånt som rollpersonerna gör med varandra däremot, där kan det bli problem om spelarnas personlighet skiljer sig för mycket från deras rollpersoner.

/Riz

 

[Balderk]

Re: Jag tänker på mina medspelare

Precis Rising! Där satte du huvet på spiken (visst brukar man säga så? )!!!
Jag har flera gånger haft det problemet att jag varit jättebra på något i ett spel jag fulkomligt suger på i verkligheten (ett sådant exempel är just bluffa)... Och då har jag inte fått någon hjälp alls och spelledaren har varit ovillig att ge det. Det är väldigt jobbigt faktiskt. Särskilt du det får konsekvenser för spelet.

Vad ska man göra i en sådan situation tycker du?

/Herr Balderk, lade till det där sista i efterhand

 

[Illern]

Vad skulle ni göra om ni var med i spelargruppen i exemplet ovan? Ställa er upp och vråla: -"DÖÖÖD åt greven!!" Eller vad?

Varför inte? Det blir lite fart och man lär få uppmärksamhet om man nu skulle gilla det. Häng sedan på med hur ''du'' sätter hästen i trav mot fienden precis osm om du litar på att ditt trogna gäng skall följa efter eller något sådant.

Kan man kanske begära att spelaren talar om vad dikten/talet/vad det nu är handlar om? Spelaren till Graccus talar om att han vädjar särskilt till de nyblivna senatorsmedlemmarna och patricierna och undrar hur de tror att deras far och farfar kände det när de såg patricierna sitta och hålla på nästan all mark och roffar åt sig ännu mer. Att han påminner dem om att deras egna fäder och farfäder som de borde minnas själva har suttit i kläm, deras egna släktingar. Nog borde de förstå hur lämpligt det vore med en jordreform?
Om man kan göra det lite känslosamt så tycker jag det är gott och väl. Jag begär ju inte direkt att diktkunniga rollpersoner skall slänga fram en niddikt på hexameter men jag brukar begära att de kommer på vad (och vem) den handlar om, att Skurkius minsann tycker om killar, inget fel i det men han ligger underst, därtill har han liten snopp och är ogift, typ...

 

[Rising]

Re: Jag tänker på mina medspelare

"Vad ska man göra i en sådan situation tycker du?"

Jag tycker bluffning skall ske mestadels i pratform mellan spelaren och spelledaren. Det skall inte bara handla om tärningsslag. När rollpersonen är bra på att bluffa, fastän spelaren inte är det, då gör spelledaren så här:

- Han ger spelaren mer betänketid.
- Han ställer ledande frågor, och låter spelaren skjuta mot öppet mål. ("Jaha, är ni de där tyska läkarna som hovmarskalk Gerald Frübeh väntar på, kanske? Ja, kom in då. Ni är tidiga.")
- Han agerar lättlurad. ("Tja, 'läkare', va?... Jaha, vad vet jag? Det låter ju onekligen trovärdigt.")
- Han kan varna spelaren om rollpersonen hamnar i en situation som det är svårt att bluffa sig ut ur. Sån't kan nämligen erfarna bluffare känna på sig instinktivt.

När rollpersonen är dålig på att bluffa, fastän spelaren är det, då gör spelledaren så här:

- Han stressar spelaren, varpå denne kan försäga sig.
- Han ställer motfrågor. ("Jaså? Vem har skickat er? vad är ert ärende, egentligen? Köpmän? Jaha, vad har ni era varor?")
- Han agerar svårflörtad. ("Det här låter suspekt. Ni stannar här medan jag sänder bud till hovmarskalken.")
- Han kan avsiktligt försöka vilseleda spelaren. ("Ha ha! Gerald Frübeh har varit död i 60 år! Kom med här, så skall vi ta reda på vad ert ärende egentligen är!")

...

Effekten blir att den spelaren som gestaltar en bra bluffare kommer framstå som en säker bluffare, medan den som gestaltar en dålig bluffare alltjämt kommer finna sina lögner genomskådda.

Det gör illusionen levande och spelledaren hjälper spelarna att framstå som sina rollpersoner.

/Rising

 

[Balderk]

Re: Jag tänker på mina medspelare

Jag tycker bluffning skall ske mestadels i pratform mellan spelaren och spelledaren. Det skall inte bara handla om tärningsslag. När rollpersonen är bra på att bluffa, fastän spelaren inte är det, då gör spelledaren så här:

Precis! Det tycker jag med... Jag hatar när man bara slår ett tärnings slag och man kommer in som en gäst i huset utan att rollspela ett dugg! Kan det bli tråkigare?

- Han ger spelaren mer betänketid.
- Han ställer ledande frågor, och låter spelaren skjuta mot öppet mål. ("Jaha, är ni de där tyska läkarna som hovmarskalk Gerald Frübeh väntar på, kanske? Ja, kom in då. Ni är tidiga.")
- Han agerar lättlurad. ("Tja, 'läkare', va?... Jaha, vad vet jag? Det låter ju onekligen trovärdigt.")
- Han kan varna spelaren om rollpersonen hamnar i en situation som det är svårt att bluffa sig ut ur. Sån't kan nämligen erfarna bluffare känna på sig instinktivt.


Ja, det här var mycket bättre! Ska försöka använda mig av det här när jag börjar spelleda...

Effekten blir att den spelaren som gestaltar en bra bluffare kommer framstå som en säker bluffare, medan den som gestaltar en dålig bluffare alltjämt kommer finna sina lögner genomskådda.

Det är genialiskt! Gracias!

/Herr Balderk, gillar rollspelande framför tärningskasst

 

[Feuflux]

Re: Jag tänker på mina medspelare

Kan börja med att säga att jag håller med Risings ursprungsinlägg. Har man svårt för att gestalta en viss typ av karaktärer är det kanske inte bra idé att inte göra alltför många sådana...

Sedan tänkte jag säga att jag har en väldigt smart, vältalig och karismatisk karaktär i Starwars vilket är ett litet problem då jag inte är någon sporadisk mästerretoriker direkt. Får ta ett snack med SL och se om han kan ge mig lite hintar.

Angående Bluffa så har mina spelare i DoD klagat på att färdighetsvärdet inte spelar någon roll och att det ändå bara handlar om att snacka sig fram. Så det är en balansfråga det där. "Aldrig blir spelarna nöjda". Jag har fått lite för mycket friformerifasoner på sistone för att riktigt passa DoD4.

 

[walium]

I mångt och mycket handlar det om att veta sina begränsningar. Just Karisma kan vara mycket svårspelat. Jag minns själv hur det var när vi spelade Drakar & Demoner under tidig bronsålder. Just karisman var ett värde som oftast var ganska lågt och ingen direkt uppskattade. Vi brukade säga att värdet visade hur snygg man var fastän vi visste att det var mer än så.
Jag har själv ganska svårt för att spela tillbakadragna eller korkade karaktärer, iallafall i längre kampanjer. Det ligger ju i allas intresse att karaktären verkligen blir spelbar. Men det kan ju mycket väl vara så att spelaren vill testa något nytt och annorlunda och det bör man förståss uppmuntra. Se bara till att det inte spårar ur för mycket eller att det skapas osämja i gruppen om man hjälper någon spelare.

"2) Påtvingat ledarskap. "

Allting påtvingat tycker jag generellt är en dålig ide. Det gäller även sådana saker som bluffa eller övertala. När någon spelares karaktär ska försöka övertala en annan spelares karaktär så är det en händelse som man bör rollspela. Både för att det blir roligare och mer naturligt. Att en spelarkaraktär automatiskt accepterar vad någon annan säger bara för att denne har några höga siffror på ett papper tycker jag är fel. Jag skulle ha pratat med spelaren och bett denne försöka motivera och övertyga spelarna istället för att bara kräva att de ska lyda honom. Är han dålig på det så kan man försöka hjälpa honom men han kan åtminstone få försöka.

 

[Man Mountainman]

Jag tror du tar rollspelet på för mycket allvar. Kör som det känns bäst, helt enkelt. Låt snubben i exemplet säga "jag eldar upp massorna", be om ett KAR-slag och konstatera resultatet. Den spelare som vill stå och gasta på egen hand kan få göra det.

 

[Man Mountainman]

Re: "Jag lydde bara order, Ers Nåd!"

Visa upp den dåliga sidan för spelaren också.

Ja, fast jag tyckte ditt exempel var dumt. Att vara ledare är inte samma sak som att vara föremål för dyrkan. Att göra på det vis du beskrev är fortfarande dåligt rollspel.

 

[Sutekh-Nacht]

Jag tror du tar rollspelet på för mycket allvar. Kör som det känns bäst, helt enkelt. Låt snubben i exemplet säga "jag eldar upp massorna", be om ett KAR-slag och konstatera resultatet. Den spelare som vill stå och gasta på egen hand kan få göra det.

Tja, det är en lösning. Men jag tycker om lite att spelarna spelar så mycket som möjligt. Efter förmåga så klart!
Nej, var lite nyfiken på att veta hur ni andra skulle lösa situationer med liknande karaktär. [color:\\"blue\\"] Rising [/color] kom med goda förslag, de gillade jag skarpt. Och de är nog ganska lätt att lösa problemet med ett "Men jag har femtioelva i den-och-den grundegenskapen, alltså måste..." Men jag tycker att den vinklingen blir lite konstig när det aktuella värdet inte är uppe i skyarna, utan kanske bara över medel (14-15 i gamla DoD). Hur skulle du göra då? Slå samma tärningen, eller försöka modifiera utgången av det hela med spelarens prestation? För om man ska dra det hela till en extrem (vilket är roligt ibland, även om jag har förståt din poäng ) så kan ju i så fall alla ROLLspels utmaningar lösas med att "Men, äsch jag övertalar Kalles RP att ge mig hans pengar. Jag behöver ju dem!"

MVH & LPH / J

 

[Man Mountainman]

Men jag tycker att den vinklingen blir lite konstig när det aktuella värdet inte är uppe i skyarna, utan kanske bara över medel (14-15 i gamla DoD). Hur skulle du göra då? Slå samma tärningen, eller försöka modifiera utgången av det hela med spelarens prestation?

Tja, vad jag tycker, är att du som spelledae alltid ska göra det som spelarna blir glada av. Vill man hemskt gärna spela en välartikulerad rollperson utan att vara det själv, så måste spelledaren låta rollpersonens spelvärden styra vad rollpersonen klarar av. Om spelaren tänkt sig att hans höga KAR-värde snarare innebär att han är snygg, bra på att få flickvänner eller uppskattad bland sina vänner, så kan man tvinga spelaren att rollspela när det kommer till att egga folkmassor.

För om man ska dra det hela till en extrem

Ja, men det gör man ju inte, eller hur?

 

[Storuggla]

Jag tänker på mina medspelare [NTIT?] [WFRP-term]

Angående Bluffa så har mina spelare i DoD klagat på att färdighetsvärdet inte spelar någon roll och att det ändå bara handlar om att snacka sig fram. Så det är en balansfråga det där. "Aldrig blir spelarna nöjda". Jag har fått lite för mycket friformerifasoner på sistone för att riktigt passa DoD4.

Men där har vi ett exempel på fulhet från spelarnas sida! Vissa spelare sätter alla sina surt förvärvade bakgrundspoäng på andra färdigheter än de sociala, därför att de upplever det som att "SL låter oss alltid snacka oss ur sådarna situationer. Mandelgröt." Okej, det är med gröten kanske bara är mina spelare då...
Och sen sitter man där med en hoper socialt inepta äventyrare som ska charma byxorna av baronen. Fi donc.


Storuggla, som i verkliga livet är väldans bra på färdigheten "Blather"