Sutekh-Nacht
Veteran
- Joined
- 2 Dec 2002
- Messages
- 23
Nu ska vi se vad vi kan få ut av det här. Det kommer vara mer eller mindre två trådar i en men jag tror nog att ni överlever. So here goes!
1) Onaturligt ledarskap "På det gröna fältet där kornet vajjade i vinden stog ett hundratal bönder, borgare, landsstrykare och frihetskämpar. De var mer en mobb än en armé. De var kläda trasor snarare än i pansar, de var väpnade med jaktspjut, högrepar och jorbruksredskap snarare än med de grymma vapen som deras fiender ägde. De var alla lite osäkra och stog och trampade, väntande på honom. De kisade mot andra sidan, med solen stickande i deras ögon, där grevens knektar höll på att samla sig i formationer till trummors dån och glada flöjtars spel. Det såg inte bra ut. Men då kom han! Ridandes på en svart hingst (som enligt ryktet han skulle ha befriat från en skatteindrivare som han och hans män överfallit några veckor tidigare.) och han var precis som de hade föreställd sig honom: stor, muskulös, ett långt, brunt och vågit hår som fladdrade i vinden när han sprängde över fälten fram till dem. Han höll in tyglarna och stannade framför dem. Hans ringbrynja klirrade lätt och hans fåle frustade av ansträgning. Han tittade över dem alla och sade med hög stämma....."
-"ehhh, hehe.... Ok liksom. Nu ska vi ta dem..... på rom! Alltstå hallå, jag har 19 i KAR så de borde lyssna på mig...."
Vad ska man göra som medspelare med en sådan situation (något övertydlig, jag vet, men jag vill göra en poäng )? Om man har en/flera spelare i sin grupp som har gjort bra, intressanta karaktärer med djup o.s.v. men som de inte riktigt kan "fylla ut". Ja, jo jag vet: en riktigt rollspelare får inga sådana problem då hon är så djupt inne i illusionen att hon inte märker att den karismatiske upprorseledaren är fullt upptagen med att stirra på sin medspelares byst, som sitter på andra sidan bordet i stället för att leda en här. Men tänk tillbaka. Visst har vi alla haft en tillfällen då "karisman" inte når enda fram hos en medspelare? Jag talar inte om de tillfällen då allt går som det ska, utan jag talar om de situationer som uppstår när skillnaden mellan karaktär och spelare är så stor att den inte blir trovärdig!
Vad skulle ni göra om ni var med i spelargruppen i exemplet ovan? Ställa er upp och vråla: -"DÖÖÖD åt greven!!" Eller vad?
Och kom ihåg det handlar inte om dåligt rollspelande utan mer om att skillnaden mellan verklighet och illusion är för stor. Så över till nästa fråga...
2) Påtvingat ledarskap. Jag har spelat i grupper där spelare har tänk att de skulle pröva på att spela ledarrollen, för att prova något nytt. Det har fungerat med olika bra resultat. Men jag har också spelat i grupper där någon har försökt att tvinga till sig ledarrollen. Antingen med mycket höga värden i KAR, Ledarskap o.s.v. eller med magi eller t.o.m våld.
En gång hade vi en spelare som absolut skulle vara den som bestämde den här gången. Så han "fixade" en magisk amulett av SL som gav honom en nästan utomjordisk utstrålning och ledarförmåga. Sen skulle han leda oss. Problemet var bara att han som spelare var varken trovärdig eller karismatisk. Och han hjälpte inte till med att försöka spela bra, utan beodrade oss att göra allt för honom "Ni måste lyssna, min karaktär är VÄLDIGT övertygande (annars är ni dåliga rollspelare.)."
Hur gör man nu? Våra karaktärer var trots allt imponerade av honom tack vare medaljongen, men han gav oss idiotiska befallningar och hunnsade oss. Vilket gjorde att spelarna bakom karaktärerna blev sura och satte sig på sned. Med rätta: bra ledarskap tvingas inte fram! .
Men problemet kvarstår: hur skulle ni ha gjort? Struntat i honom? Pratat med spelaren? Det gjorde vi. Lyssnat på de befallningar som verkade vettiga, men inte de korkade?
Få höra nu!
MVH & LPH / J
1) Onaturligt ledarskap "På det gröna fältet där kornet vajjade i vinden stog ett hundratal bönder, borgare, landsstrykare och frihetskämpar. De var mer en mobb än en armé. De var kläda trasor snarare än i pansar, de var väpnade med jaktspjut, högrepar och jorbruksredskap snarare än med de grymma vapen som deras fiender ägde. De var alla lite osäkra och stog och trampade, väntande på honom. De kisade mot andra sidan, med solen stickande i deras ögon, där grevens knektar höll på att samla sig i formationer till trummors dån och glada flöjtars spel. Det såg inte bra ut. Men då kom han! Ridandes på en svart hingst (som enligt ryktet han skulle ha befriat från en skatteindrivare som han och hans män överfallit några veckor tidigare.) och han var precis som de hade föreställd sig honom: stor, muskulös, ett långt, brunt och vågit hår som fladdrade i vinden när han sprängde över fälten fram till dem. Han höll in tyglarna och stannade framför dem. Hans ringbrynja klirrade lätt och hans fåle frustade av ansträgning. Han tittade över dem alla och sade med hög stämma....."
-"ehhh, hehe.... Ok liksom. Nu ska vi ta dem..... på rom! Alltstå hallå, jag har 19 i KAR så de borde lyssna på mig...."
Vad ska man göra som medspelare med en sådan situation (något övertydlig, jag vet, men jag vill göra en poäng )? Om man har en/flera spelare i sin grupp som har gjort bra, intressanta karaktärer med djup o.s.v. men som de inte riktigt kan "fylla ut". Ja, jo jag vet: en riktigt rollspelare får inga sådana problem då hon är så djupt inne i illusionen att hon inte märker att den karismatiske upprorseledaren är fullt upptagen med att stirra på sin medspelares byst, som sitter på andra sidan bordet i stället för att leda en här. Men tänk tillbaka. Visst har vi alla haft en tillfällen då "karisman" inte når enda fram hos en medspelare? Jag talar inte om de tillfällen då allt går som det ska, utan jag talar om de situationer som uppstår när skillnaden mellan karaktär och spelare är så stor att den inte blir trovärdig!
Vad skulle ni göra om ni var med i spelargruppen i exemplet ovan? Ställa er upp och vråla: -"DÖÖÖD åt greven!!" Eller vad?
Och kom ihåg det handlar inte om dåligt rollspelande utan mer om att skillnaden mellan verklighet och illusion är för stor. Så över till nästa fråga...
2) Påtvingat ledarskap. Jag har spelat i grupper där spelare har tänk att de skulle pröva på att spela ledarrollen, för att prova något nytt. Det har fungerat med olika bra resultat. Men jag har också spelat i grupper där någon har försökt att tvinga till sig ledarrollen. Antingen med mycket höga värden i KAR, Ledarskap o.s.v. eller med magi eller t.o.m våld.
En gång hade vi en spelare som absolut skulle vara den som bestämde den här gången. Så han "fixade" en magisk amulett av SL som gav honom en nästan utomjordisk utstrålning och ledarförmåga. Sen skulle han leda oss. Problemet var bara att han som spelare var varken trovärdig eller karismatisk. Och han hjälpte inte till med att försöka spela bra, utan beodrade oss att göra allt för honom "Ni måste lyssna, min karaktär är VÄLDIGT övertygande (annars är ni dåliga rollspelare.)."
Hur gör man nu? Våra karaktärer var trots allt imponerade av honom tack vare medaljongen, men han gav oss idiotiska befallningar och hunnsade oss. Vilket gjorde att spelarna bakom karaktärerna blev sura och satte sig på sned. Med rätta: bra ledarskap tvingas inte fram! .
Men problemet kvarstår: hur skulle ni ha gjort? Struntat i honom? Pratat med spelaren? Det gjorde vi. Lyssnat på de befallningar som verkade vettiga, men inte de korkade?
Få höra nu!
MVH & LPH / J