Det kanske fungerar förutsatt att man kan komma överens om att "offra" ett par spelmöten (vilket i mitt fall betyder att jag riskerar att inte få spela "bra spel" på en månad). Jag ser dock inte vad det skulle tjäna till, en tillfällig auktoritetsboost lär väl inte lösa problemet permanent?Bassejr said:
Nekromanti Hantera fusk
- Thread starter Recca
- Start date
Alltså, grundproblemet handlar ju inte om att personen fuskar. Utan om varför personen väljer att fuska.Elmrig said:
Jag tror inte att den här sortens problem kan lösas tillfredsställande och långsiktigt med in-gamrelösningar och mekanik. Jag tycker inte att man ska hålla på och bestraffa varandra kring spelbordet på det viset.
För mig är det å andra sidan skitenkelt: En person vars spelstil inte funkar alls med min, och som förstör spelet för mig, väljer jag att inte rollspela med. Det finns annat kul man kan göra ihop; spelar vederbörande t.ex. brädspel? Eller kan man kanske spela co-op i något tv-spel?
Jag tycker inte att det känns som en vettig lösning att mekaniskt bestraffa spelaren, och skulle definitivt känna mig obekväm om mitt rollspelande var tvunget att innehålla en massa kontrollstrukturer istället för samsyn och samarbete. Då gör jag hellre annat...
Jag tror att jag skulle lämna ett sådant spelbord, även om jag inte var den som var anledningen. Jag kan inte spela rollspel med folk jag inte kommer överens med och inte litar på. Och kontroll/bestraffningsstrukturer förstör definitivt min upplevelse.Anarchclown said:
+1krank said:
...men detaljen att de spelat tillsammans i åtta år försvårar nog det hela på det sociala planet ganska grovt. Jag är dock helt med dig, fuskar någon/fungerar inte i gruppen/etc så får de inte vara med, något som är relativt "lätt" med folk jag int ekänner så väl men markant mycket svårare med barndomsvänner.
Du får det att låta som att det är trivialt att utesluta en person från utövandet (visst kan man söka nya spelgrupper men det känns nog "sådär" kul efter att ha blivit utkickad) av en hobby hen ägnat sig åt i 8 år. Om det går att hitta mekaniska lösningar som grejar biffen så skulle det i mina ögon vara en bra sak. Visst är det första steget att prata med personen i fråga upprepade gånger om saken men om inte det fungerar kan man ju alltid experimentera.krank said:
Jag vet att jag inte är särskilt konstruktiv, men jag funderar
Anarchclown
Swashbuckler
Det var väl ungefär det som jag ville få sagt också. Om man inte upplever att fusk är ett problem eller om man kan åtgärda det utanför spelet så behöver man ju inte en tråd med lösningar på hur man hanterar fuskare. Då kan man ju redan göra det på sitt valda sätt.
Men vem har sagt att personen endast gör sig bättre på att slåss? De flesta konflikter i vampire är ju inte hack n slash och så inte när jag spelleder heller. Faktiskt så har det nog väldigt lite med personen i fråga att göra. Han vill nog mest se en snabbare förbättring på sig själv så att han känner sig viktig i gruppen. Jag ser det dock som att han redan är viktig i gruppen och har specialiserat sig på ett område som övriga inte är duktiga på. Så personligen förstår jag faktiskt inte alls det problem som jag tror att personen i fråga upplever. Snarare tror jag att problemet bottnar i att personen i fråga upplever sig som sämre och mindre viktig när han inte borde det. Däremot så tror jag att den upplevelsen färgar hans spelstil och gör det svårare för honom själv. Han tar ofta upp med mig att han känner sig åsidosatt i gruppen, att folk tar hans plats osv. Att hans karaktär inte fyller den roll som han ville fylla från början.krank said:
Enligt mig är det här någonting som han inbillar sig; eller möjligtvis kan det betraktas som en självuppfyllande fix idé. Det kan ha att göra med att vi har en "ny" spelare i gruppen. Jag kanske borde diskutera det här med honom och den andra spelaren, försöka lösa det hela mellan sex ögon?
Intressant tråd för övrigt vill jag börja med.
Jag har själv fuskat en del som spelare och en del spelare i min spelgrupp har en tendens att fuska, ibland med mig som SL men det är sällan.
I vår spelgrupp har vi (fuskare) pratat om det på lika villkor, eftersom jag också har varit med och fuskat och kommit fram till att det för oss beror på två olika saker.
1: Motståndet, oavsett om det är en fiende eller en plan bergvägg som är i stort omöjlig att klättra upp för är den primära orsaken till fusk i våran spelgrupp och vi är ganska överens om att det är ett problem som ligger hos spelledaren och inte spelaren. Vi börjar fuska när vi känner att vi inte ens har en chans att lyckas, trots att vi spelar ganska kompetenta rollpersoner. Ofta är det pga spelledaren inte kan ge spelarna ett jämt motstånd som man känner att man har en chans att överkomma. Det är därför enligt de andra spelarna de fuskar mindre med mig som SL än den andra, då dom säger att jag är väldigt bra på att anpassa motståndet så det känns svårt men inte oöverkommligt. Ett typiskt exempel är när den andra SL brast ut sig kommentaren "Oj, har den så mycket i vinit (initiativ)", efter att han precis beskrivit ett grotttroll, bara för att några sekunder senare säga "oj, har den så mycket i förflyttning". Detta var i EON och grottroll är bland det farligaste man kan skicka på sina RPs.
2: Spelledaren tar över rampljuset i vissa scener med SLPs som är blatant tomma men skapade för att våra så bäst som det bara går samtidigt som de är vackra/söta/sexiga i största allmänhet och tar igenom att vara bäst ifrån spelarnas karaktärer något handlingsutrymme. När det är uppenbart att den lilla söta mystiska kvinnan är über-magikern som det typ finns en utav varje ålder och man har med sig henne och vet att SL bara söker tillfälle att få show-off:a med SLP så känner man sig ganska åtsidosatt och ens karaktär framstår som inkompetent trots att den inte är det utan über-kvinnan (ja, den andra SLn målar upp superkvinnor på löpande band och sätter dem på pedestal. Genussynen tar vi en annan senare disskusion ). Helt enkelt när fokuset slutar handla om rollpersonerna så vill man ta igen glappet och då kan fusket komma snabbt där efter. Sedan måste SLPs också få skina, men rollpersonerna lär ha minst lika många chanser att göra det samma och helst samtidigt med någonting lika coolt men kanske något annat än just SLPn.
För vår spelgrupp handlar det mestadels utav ovanstående har vi kommit fram till. Men idag är det väldigt sällan det fuskas, en till stor orsak förutom att vi sällan spelar med den andra SLn tror jag är att jag alltid kör med öppna tärningar så spelarna får aldrig känslan utav att jag fudgear. Vilket vi vet att SL#2 gör på ett uppenbart sätt. Plockar upp 5-6 t6or och slår dem, perfekt tre gånger i rad utan att knappt kolla på tärningarna.
(Och ja vi har försökt prata med den andra spelledaren om detta, och det är inte ett hönan och ägget problem. Numer spelar vi som sagt sällan med SL#2 så problemet har avstannat markant i spelgruppen och är inget problem idag.)
/Poseurs' spelgrupp har dock inte fuskproblemet ifrån spelarnas perspektiv.
Jag har själv fuskat en del som spelare och en del spelare i min spelgrupp har en tendens att fuska, ibland med mig som SL men det är sällan.
I vår spelgrupp har vi (fuskare) pratat om det på lika villkor, eftersom jag också har varit med och fuskat och kommit fram till att det för oss beror på två olika saker.
1: Motståndet, oavsett om det är en fiende eller en plan bergvägg som är i stort omöjlig att klättra upp för är den primära orsaken till fusk i våran spelgrupp och vi är ganska överens om att det är ett problem som ligger hos spelledaren och inte spelaren. Vi börjar fuska när vi känner att vi inte ens har en chans att lyckas, trots att vi spelar ganska kompetenta rollpersoner. Ofta är det pga spelledaren inte kan ge spelarna ett jämt motstånd som man känner att man har en chans att överkomma. Det är därför enligt de andra spelarna de fuskar mindre med mig som SL än den andra, då dom säger att jag är väldigt bra på att anpassa motståndet så det känns svårt men inte oöverkommligt. Ett typiskt exempel är när den andra SL brast ut sig kommentaren "Oj, har den så mycket i vinit (initiativ)", efter att han precis beskrivit ett grotttroll, bara för att några sekunder senare säga "oj, har den så mycket i förflyttning". Detta var i EON och grottroll är bland det farligaste man kan skicka på sina RPs.
2: Spelledaren tar över rampljuset i vissa scener med SLPs som är blatant tomma men skapade för att våra så bäst som det bara går samtidigt som de är vackra/söta/sexiga i största allmänhet och tar igenom att vara bäst ifrån spelarnas karaktärer något handlingsutrymme. När det är uppenbart att den lilla söta mystiska kvinnan är über-magikern som det typ finns en utav varje ålder och man har med sig henne och vet att SL bara söker tillfälle att få show-off:a med SLP så känner man sig ganska åtsidosatt och ens karaktär framstår som inkompetent trots att den inte är det utan über-kvinnan (ja, den andra SLn målar upp superkvinnor på löpande band och sätter dem på pedestal. Genussynen tar vi en annan senare disskusion
). Helt enkelt när fokuset slutar handla om rollpersonerna så vill man ta igen glappet och då kan fusket komma snabbt där efter. Sedan måste SLPs också få skina, men rollpersonerna lär ha minst lika många chanser att göra det samma och helst samtidigt med någonting lika coolt men kanske något annat än just SLPn.För vår spelgrupp handlar det mestadels utav ovanstående har vi kommit fram till. Men idag är det väldigt sällan det fuskas, en till stor orsak förutom att vi sällan spelar med den andra SLn tror jag är att jag alltid kör med öppna tärningar så spelarna får aldrig känslan utav att jag fudgear. Vilket vi vet att SL#2 gör på ett uppenbart sätt. Plockar upp 5-6 t6or och slår dem, perfekt tre gånger i rad utan att knappt kolla på tärningarna.
(Och ja vi har försökt prata med den andra spelledaren om detta, och det är inte ett hönan och ägget problem. Numer spelar vi som sagt sällan med SL#2 så problemet har avstannat markant i spelgruppen och är inget problem idag.)
/Poseurs' spelgrupp har dock inte fuskproblemet ifrån spelarnas perspektiv.
Intressant nog har jag spelat med personen som är bakgrunden till den här diskussionen, med denne som spelledare. Det ovan är ungefär så som den personen spelleder. Rollpersonerna får göras skitmäktiga från början. Han ger oss mängder av erf och hjältepoäng men sen gör han så att alla SLP's är så fruktansvärt mäktiga att vi egentligen är som små loppor. Sedan sätter han scener där de här mäktiga figurerna får briljera på olika sätt. Vanligtvis gör han även så att de förödmjukar rollpersonerna på så många sätt han kan komma på. Samtidigt sitter han och skrattar i mjugg när vi spelare får veta hur korkade idéer vi har eftersom "spelvärlden funkar ju så, jag kan inte hjälpa att det funkar så här" (sagt med överdrivet mjuk röst). Han försöker konstant driva oss på en linjär väg där han planerat olika faror vi ska utsättas för, vilket ju resulterar i att vår grupp bestämmer oss för att gå åt andra håll; vi vill ju göra roliga grejer, inte vada genom bajsträck. När vi avviker från utsagd värld brukar han humma för sig själv och sedan sätter han någon ubermensch varelse på att driva oss på rätt väg medelst hot och mord kring oss. Han fattar inte att han i det läget borde stöpa om äventyret efter oss som huvudpersoner, som en normalt funtad spelledare ska göra i det läget då spelarna totalt ratat hans skräpäventyr.Poseur said:2: Spelledaren tar över rampljuset i vissa scener med SLPs som är blatant tomma men skapade för att våra så bäst som det bara går samtidigt som de är vackra/söta/sexiga i största allmänhet och tar igenom att vara bäst ifrån spelarnas karaktärer något handlingsutrymme. När det är uppenbart att den lilla söta mystiska kvinnan är über-magikern som det typ finns en utav varje ålder och man har med sig henne och vet att SL bara söker tillfälle att få show-off:a med SLP så känner man sig ganska åtsidosatt och ens karaktär framstår som inkompetent trots att den inte är det utan über-kvinnan (ja, den andra SLn målar upp superkvinnor på löpande band och sätter dem på pedestal. Genussynen tar vi en annan senare disskusion
Om vi då ställer mitt SL-skap jämte den fuskande spelarens spelledarskap... Det går liksom inte att jämföra. Jag är säkert inte mer än en medioker spelledare, jag har massor jag behöver jobba på, men det jag har är en respekt för spelarna i gruppen. Det är viktigt för mig att de har roligt. För den här spelaren som vi talar om som fuskar är det allra viktigaste att han har roligt. Punkt. Och det syns bland annat i respektlösheten han visar gentemot spelarna när han spelleder och det syns i respektlösheten gentemot medspelarna när han fuskar.
Det låter som du beskriver vår andra SL på punkt och pricka, hade nog inte kunnat sagt det bättre själv.Recca said:Intressant nog har jag spelat med personen som är bakgrunden till den här diskussionen, med denne som spelledare. Det ovan är ungefär så som den personen spelleder. Rollpersonerna får göras skitmäktiga från början. Han ger oss mängder av erf och hjältepoäng men sen gör han så att alla SLP's är så fruktansvärt mäktiga att vi egentligen är som små loppor. Sedan sätter han scener där de här mäktiga figurerna får briljera på olika sätt. Vanligtvis gör han även så att de förödmjukar rollpersonerna på så många sätt han kan komma på. Samtidigt sitter han och skrattar i mjugg när vi spelare får veta hur korkade idéer vi har eftersom "spelvärlden funkar ju så, jag kan inte hjälpa att det funkar så här" (sagt med överdrivet mjuk röst). Han försöker konstant driva oss på en linjär väg där han planerat olika faror vi ska utsättas för, vilket ju resulterar i att vår grupp bestämmer oss för att gå åt andra håll; vi vill ju göra roliga grejer, inte vada genom bajsträck. När vi avviker från utsagd värld brukar han humma för sig själv och sedan sätter han någon ubermensch varelse på att driva oss på rätt väg medelst hot och mord kring oss. Han fattar inte att han i det läget borde stöpa om äventyret efter oss som huvudpersoner, som en normalt funtad spelledare ska göra i det läget då spelarna totalt ratat hans skräpäventyr.Poseur said:2: Spelledaren tar över rampljuset i vissa scener med SLPs som är blatant tomma men skapade för att våra så bäst som det bara går samtidigt som de är vackra/söta/sexiga i största allmänhet och tar igenom att vara bäst ifrån spelarnas karaktärer något handlingsutrymme. När det är uppenbart att den lilla söta mystiska kvinnan är über-magikern som det typ finns en utav varje ålder och man har med sig henne och vet att SL bara söker tillfälle att få show-off:a med SLP så känner man sig ganska åtsidosatt och ens karaktär framstår som inkompetent trots att den inte är det utan über-kvinnan (ja, den andra SLn målar upp superkvinnor på löpande band och sätter dem på pedestal. Genussynen tar vi en annan senare disskusion
Om vi då ställer mitt SL-skap jämte den fuskande spelarens spelledarskap... Det går liksom inte att jämföra. Jag är säkert inte mer än en medioker spelledare, jag har massor jag behöver jobba på, men det jag har är en respekt för spelarna i gruppen. Det är viktigt för mig att de har roligt. För den här spelaren som vi talar om som fuskar är det allra viktigaste att han har roligt. Punkt. Och det syns bland annat i respektlösheten han visar gentemot spelarna när han spelleder och det syns i respektlösheten gentemot medspelarna när han fuskar.
/Poseur har också saker att jobba med, men utan givande kritik ifrån spelarna är det svårt. Lär nästan pressa ut saker de tycker var sämre med äventyret, för lovord kan de bannefan komma med på löpande band.
Jag kan förstå och känna igen mig i den känslan. Grejen i mina ögon är väl att jag inte tror att den känslan försvinner av att man kontrollerar hårdare så att han inte fuskar. Snarare tvärtom. Tror jag.Recca said:
Hur många är ni i gruppen? I en jättestor grupp (vilket för mig är fler än fyra spelare...) tror jag att det är väldigt lätt att känna sig åsidosatt, framför allt om man upplever att man redan tidigare var lite "utanför"/"efter"...Recca said:
Jag har jättesvårt att uttala mig om huruvida det skulle vara en bra idé att snacka mellan sex ögon, men jag tror att det finns en viss risk för att det kan slå fel. Det finns en anledning till att jag föredrar att ha tre spelare, liksom: Det blir då mycket lätt två-mot-en. Vilket kan ge asbra rollspel, men inte alls är den effekt man kanske är ute efter här. Känner man sig attackerad av två andra så reser man nog snarare ragg...
Men jag vet inte. Jag vet inte hur personerna ifråga fungerar, och jag vet inte hur ni pratat innan, etc. Jag kan inte riktigt uttala mig om den specifika situationen; det jag skriver i den här tråden är mer att betrakta som allmänna funderingar. Det har jag eventuellt varit otydlig med.
Anarchclown
Swashbuckler
Min spelare hade 180 poäng som hans karaktär var byggd för totalt i MM när de andra var byggda för 106 om jag inte minns fel. Detta var alltså i Mutants & Masterminds där rollpersonerna är superhjältar och per default helt olika förutom att de är superbäst i jämförelse med i princip alla de möter. Det var också en spelargrupp bestående av tre individer där hans karaktär var den som fick börja med sin utveckling, så det hade inget att göra med gruppens storlek.
Men eftersom vi faktiskt hade koll på poängen så blir det bara att räkna och sedan få honom att göra om och göra rätt. Det är mycket lättare än att lite osäkert undra om någon har fuskat.
Men eftersom vi faktiskt hade koll på poängen så blir det bara att räkna och sedan få honom att göra om och göra rätt. Det är mycket lättare än att lite osäkert undra om någon har fuskat.
*fuskar*Recca said:
Skämt å sido. Jag hade problemet också med en spelare som systematiskt fuskade. Spelade vi vampire lade hen ut för många poäng på sitt karaktärsblad, spelade vi Eon så blev statsen alltid väldigt höga etc.
Det fuskades även under spelets gång med tärningar som snabbt plockades upp etc. Handlade förmodligen om mindrevärdeskomplex/ett behov av att "vara bäst".
Detta löste jag genom att införa ett 'helt nytt' system till karaktärsgenerering som faktiskt gagnade gruppen mer än bara att hindra fusket. Du gör karaktärerna i par, förslagsvis med spelaren till höger om dig.
Spelaren som du är i par med slår dina tärningar åt dig / sätter upp duttarna till dig (enligt dina önskemål såklart) medan du förklarar din karaktär för din parkamrat. Det ger inte bara hen mer insikt i din karaktär, utan även dig själv.
"Hm. Jag vill vara en gangrel, med högt i survival tror jag. En gangrel som heter Jessica! Lägg tre duttar i survival."
"Jasså, så Jessica har högt i survival? Hur fick hon det?"
"Eh... Hon var med i flickscouterna när hon var liten och när hon blev lite äldre skaffade hon också jägarlicens.. Hmm.. Då lägger jag nog en dutt till i stealth och firearms. Hennes pappa uppmuntrade henne mycket och tjejerna i skolan tyckte hon var ganska häftig, som alltid var stor i käften och kunde gräla på rejält även med grabbgänget. Lägg en dutt i intimidate."
See where I am getting at? Det gör det dessutom omöjligt att fuska, såvida inte de fuskar i par såklart, dessa lömska spelare <.< !
Under spelets gång var tärningsreglerna enkla, slagna tärningar ligger på bordet tills hela effekten av handlingen har rollspelats ut. Tärningar som landar på golv och annat slås om.
Att fördela experience gör man även det i par. Hoppas något av det här funkar för dig Recca.
EDIT: Jag introducerade INTE detta system genom att säga "för att förhindra fusk..." utan introducerade det genom att förklara det som rollspelsinbjudande.
Oj vad jag känner igen mig i detta, tyvär så är den enda lösningen jag känner till att inte spela med sånna personer, jag har stött på en eller två sånna spelare och det är mycket enerverande. Efter ett sånt spelmöte brukar jag mig mest känna mig frusterad och iriterad, inte riktigt den känsla man vill ha efter ett rollspelspass ...