Hantverksklubben #34: Improvisation!
Deltagare: Jag, Anne, @Bunny och @Hellzon, vars tema det också var. Vi talade om hur man kan jobba med improvisation, när man står där på pottkanten och måste hitta på något snabbt. Samtalsämnen:
En sak vi noterade under samtalet var att vi sade emot oss själva en del. Vi rabblade upp många standard-tips och insåg att de låter lite inkompatibla. Vi sade att man ska ta det uppenbara, för det är något som passar in och det som är uppenbart för dig är inte uppenbart för andra, men sedan talade vi också om att komma ur sina invanda spår och om att man kan slänga in något nytt som kan vävas in och förklaras senare. På samma sätt sade vi att det är bättre att återanvända något som redan introducerats istället för att plocka in något nytt, men detta bryter ju också mot grejorna att slänga in oväntade saker. Jag tror att alla dessa råd och tekniker är bra, men på olika ställen.
Om man är ny till impro-rollspel, om man har svårt att komma på saker, om man tycker att man är "dålig på att improvisera", då tror jag att rådet "gör det uppenbara" är toppen. När man börjar känna sig bekväm med improvisationen och problemet istället börjar bli att det känns lite hemtamt och att liknande grejer händer hela tiden, då kan man istället jobba med att få in idéer utifrån eller hitta på oväntade grejer som måste vävas ihop i efterhand. Vi talade också om hur det är en bra grej att spendera lite tid med att introducera nya, oväntade saker, och sedan mer tid med att göra det uppenbara och bygga vidare på det. I vår omgång introducerade Bunny en hel del oväntade grejer, medan vi andra jobbade på att väva ihop dem och bygga vidare. Det funkade bra!
Det finns också en skillnad på var man befinner sig i berättelsen. Om man är i början av berättelsen är det ofta bra att introducera nytt, medan i slutet vill man ofta återanvända och knyta ihop. Man kan absolut göra en vändning i slutet, men det är oftast en vändning som påverkar saker som redan introducerats, snarare än att introducera något nytt.
Berättelsen, då? Den är återigen svår att sammanfatta, men här är ett försök:
Aeschulapius är en gammal man med en hemlighet: Prometheus, en … varelse, fångad i en glasburk, som han bevarat och studerat i 30 år. Men nu är han gammal, och han vill till slut visa upp Prometheus för världen. "Du ska bli berömd, lille vän", säger han, och knackar på glasburken. "Du är mitt magnum opus".
Candela är en ung entomologinörd som varje år ser fram emot den stora insektsmässan utanför Bercelona. I år är hon extra uppspelt, då hon mejlväxlat med den underlige Aeschulapius, som säger att han har något nytt, något enormt, att ställa ut på mässan. Men Aeschulapius dyker inte upp, och Candela, orolig och nyfiken, börjar försöka spåra upp den gamle mannen och ta reda på vad hans stora arbete egentligen består av.
Konstapel Persephone är den första som finner Aeschulapius kropp. Död i en hjärtattack i sitt gamla hus. Hans enda sällskap en stor och underlig insekt i en glasburk. Persephone matar den och bestämmer sig, utan att hennes sinne riktigt kan förstå varför, att ta med den hem till sig. Men på väg in till sin lägenhet tappar hon glasburken och varelsen flyr. Persephone jagar efter, faller ned för stentrappan.
Candela får tag på den gamle mannens alla anteckningar, han stora fynd, men varelsen han beskriver finns inte med i hans tillhörigheter. Så en dag när hon är försjunken i dessa papper ringer det på dörren. Utanför står en underlig man med hypnotiska gröna ögon, som introducerar sig som "Pepe". "Det finns något i det här huset," säger han, "ett ord, som tillhör mig." Han ber om att få komma in, och Candela och hennes pojkvän Ramon finner att de inte kan vägra honom, när han beger sig ned i källaren till pannrummet, där de förvarar den gamle Aeschulapius anteckningar …
Exakt hur allt i berättelsen hängde ihop är inte helt etablerat, och även om ovanstående täcker upp det mesta fanns ett par detaljer till. Eftersom "improvisation" är något vi sysslar med i Hantverksklubben varje gång så var det nog inte så att vi gjorde något väldigt annorlunda från vad vi vanligtvis gör, men kanske gjorde vi det med mer medvetenhet? Å andra sidan så förlorade vi oss som sagt en del i berättelsen. I praktiken var nog diskussionen och berättelsen ganska separata företeelser, men bägge var trevliga, så jag tänker inte klaga!
Deltagare: Jag, Anne, @Bunny och @Hellzon, vars tema det också var. Vi talade om hur man kan jobba med improvisation, när man står där på pottkanten och måste hitta på något snabbt. Samtalsämnen:
- Det blir tvärstopp, när man ska sätta scen eller reagera på något.
- Play Unsafe, av Graham Walmsley
- Gör det uppenbara
- Impro av Keith Johnstone
- Stänga av självcensuren / släppa garden
- Släng in saker som man inte har en färdig plan för vad det är.
- "Ja, och", bejakande, inte blocka.
- "Ja, men"
- "Nej, men"
- "Sätta på pottkanten" som något att undvika eller att göra för att utmana.
- Klippa till något annat för att ge betänketid
- Be om hjälp! ("Replik" från Daughters of Verona)
- Var inte rädd för tystnaden.
- Sätt scener med dem som är intressanta just nu.
- Tjechovs gevär. Reinkorporera. Så och skörda.
- Introducera, fördjupa, kontrastera, upplös. "Tilt"
- Om du kan återanvända något som redan finns är det ofta bättre än att hitta på något nytt.
- Introducera nya saker i början, återanvänd saker i slutet.
- Det är okej att återanvända namn!
- https://www.behindthename.com/random/
- Bryt upp från sina inkörda spår: Paradigm i Prosopopée.
En sak vi noterade under samtalet var att vi sade emot oss själva en del. Vi rabblade upp många standard-tips och insåg att de låter lite inkompatibla. Vi sade att man ska ta det uppenbara, för det är något som passar in och det som är uppenbart för dig är inte uppenbart för andra, men sedan talade vi också om att komma ur sina invanda spår och om att man kan slänga in något nytt som kan vävas in och förklaras senare. På samma sätt sade vi att det är bättre att återanvända något som redan introducerats istället för att plocka in något nytt, men detta bryter ju också mot grejorna att slänga in oväntade saker. Jag tror att alla dessa råd och tekniker är bra, men på olika ställen.
Om man är ny till impro-rollspel, om man har svårt att komma på saker, om man tycker att man är "dålig på att improvisera", då tror jag att rådet "gör det uppenbara" är toppen. När man börjar känna sig bekväm med improvisationen och problemet istället börjar bli att det känns lite hemtamt och att liknande grejer händer hela tiden, då kan man istället jobba med att få in idéer utifrån eller hitta på oväntade grejer som måste vävas ihop i efterhand. Vi talade också om hur det är en bra grej att spendera lite tid med att introducera nya, oväntade saker, och sedan mer tid med att göra det uppenbara och bygga vidare på det. I vår omgång introducerade Bunny en hel del oväntade grejer, medan vi andra jobbade på att väva ihop dem och bygga vidare. Det funkade bra!
Det finns också en skillnad på var man befinner sig i berättelsen. Om man är i början av berättelsen är det ofta bra att introducera nytt, medan i slutet vill man ofta återanvända och knyta ihop. Man kan absolut göra en vändning i slutet, men det är oftast en vändning som påverkar saker som redan introducerats, snarare än att introducera något nytt.
Berättelsen, då? Den är återigen svår att sammanfatta, men här är ett försök:
Aeschulapius är en gammal man med en hemlighet: Prometheus, en … varelse, fångad i en glasburk, som han bevarat och studerat i 30 år. Men nu är han gammal, och han vill till slut visa upp Prometheus för världen. "Du ska bli berömd, lille vän", säger han, och knackar på glasburken. "Du är mitt magnum opus".
Candela är en ung entomologinörd som varje år ser fram emot den stora insektsmässan utanför Bercelona. I år är hon extra uppspelt, då hon mejlväxlat med den underlige Aeschulapius, som säger att han har något nytt, något enormt, att ställa ut på mässan. Men Aeschulapius dyker inte upp, och Candela, orolig och nyfiken, börjar försöka spåra upp den gamle mannen och ta reda på vad hans stora arbete egentligen består av.
Konstapel Persephone är den första som finner Aeschulapius kropp. Död i en hjärtattack i sitt gamla hus. Hans enda sällskap en stor och underlig insekt i en glasburk. Persephone matar den och bestämmer sig, utan att hennes sinne riktigt kan förstå varför, att ta med den hem till sig. Men på väg in till sin lägenhet tappar hon glasburken och varelsen flyr. Persephone jagar efter, faller ned för stentrappan.
Candela får tag på den gamle mannens alla anteckningar, han stora fynd, men varelsen han beskriver finns inte med i hans tillhörigheter. Så en dag när hon är försjunken i dessa papper ringer det på dörren. Utanför står en underlig man med hypnotiska gröna ögon, som introducerar sig som "Pepe". "Det finns något i det här huset," säger han, "ett ord, som tillhör mig." Han ber om att få komma in, och Candela och hennes pojkvän Ramon finner att de inte kan vägra honom, när han beger sig ned i källaren till pannrummet, där de förvarar den gamle Aeschulapius anteckningar …
Exakt hur allt i berättelsen hängde ihop är inte helt etablerat, och även om ovanstående täcker upp det mesta fanns ett par detaljer till. Eftersom "improvisation" är något vi sysslar med i Hantverksklubben varje gång så var det nog inte så att vi gjorde något väldigt annorlunda från vad vi vanligtvis gör, men kanske gjorde vi det med mer medvetenhet? Å andra sidan så förlorade vi oss som sagt en del i berättelsen. I praktiken var nog diskussionen och berättelsen ganska separata företeelser, men bägge var trevliga, så jag tänker inte klaga!
Även scener där vi gestaltade olika aspekter av Linda själv.