Hemligheter mellan spelare

[entomophobiac]

Alla sitter kvar vid bordet - hemligheter mellan rollpersonerna, men antagligen inte mellan spelarna.

Det här är inte första gången som den här saken nämns, och därför inte första gången jag reagerar på det. Men jag tycker det här är jättesynd och min tolkning av det är att det bottnar i en idé om att bygga "snygga berättelser" snarare än att uppleva något tillsammans, runt spelbordet? Att försöka hålla ovissheter till ett minimum, på samma sätt som ingångsvärden väldigt ofta verkar diktera vilka upplevelser som önskas runt bordet.

Idén om det heliga partyt har ju ofta funnits i rollspel. Men inte alltid. Det är inte ovanligt med element av intraparty conflict, oavsett om det handlar om personliga sidoberättelser (som de olika effektkorten i MasterBook exempelvis), eller att knycka den magiska dolken som tjuven också vill ha. Att ta steget från den heliga gruppen i fiktionen, till den heliga gruppen runt bordet, känns naturligt. Om du skall förråda mig så vill jag åtminstone veta om det först.

Det här är något som dryftats tidigare i olika sammanhang också; kanske är det kaffemannen som sticker ut allra mest.

Men jag tycker verkligen det är jättesynd. Bland de mäktigaste upplevelser jag haft - som spelare, spelledare, och samberättare - har varit när saker vänts upp och ned. När jag blivit förrådd. När saker som byggs upp under lång tid visat sig vara ren bullshit. Vi som sitter runt bordet är ju spelets viktigaste aktörer - varför är vi så ofta benägna att flytta bort konflikter till abstrakta saker istället för att ha konflikterna i rummet?

Det enkla svaret, gissar jag, är att konflikter är jobbiga. Konflikträdsla är vanlig. Det är obekvämt att bli frustrerad och irriterad kring och på sina kamrater. Det kan göra det svårare att vara kompisar igen när sessionen är slut, om vi har svårt för att separera "in-game" från off.

Men tusan, när det funkar är det (för mig) det bästa rollspel har att erbjuda. Jag vill ha fler överraskningar, inte färre.

Är jag ensam om det?!

 

[Franz]

Ett av mina absoluta favoritspel Paranoia bygger på hemligheter mellan såväl rollpersoner som spelare så jag tycker det kan vara riktigt kul!

 

[Theo]

En killgissning från min sida är att det är fler rollspelare än jag som är brända av riktigt dåliga erfarenheter av player-vs-player eller hemlighetsmakeri i spel från unga år och därefter bara inte tycker det är kul längre. (Edit: med undantag för spel som Paranoia där det är en öppen och allmänt känd del av premissen. Eller för den delen vanliga brädspel etc etc.)

 

[krank]

Jag har ju en helt annan ingång än dig – jag är ganska ointresserad av överraskningar och sådär – och det du beskriver som "bland dina bästa upplevelser" är sånt jag själv skulle klassa bland mina sämsta. Mina bästa är ju när vi tillsammans lyckas med grejer – när vi kommer på en smart plan som går i lås, när vi med gemensamma krafter klurar ut lösningen på ett mysterium och lyckas avstyra något dåligt tack vare det. När vi lyckats spåra upp och fånga in någon ovanligt störig SLP-skurk som varit irriterande länge.

Så min inställning till hemligheter mellan spelare är denna: Jag är för dem så länge vi alla har en metaöverenskommelse om att inga hemligheter innebär att gruppens gemensamma mål saboteras. Ingen direkt backstabbing, så att säga.

Det kan vara kul att ha en egen hemlig hobby vid sidan av, en inte på bekostnad av övriga spelares skoj. Det är fullt rimligt att till exempel ha ett hemligt förflutet som övriga rollpersoner skulle bli upprörda om de kände till – det behöver inte nödvändigtvis betyda att scenariot där det hela avslöjas helt spårar ur. Fokus fortsätter ligga på att Lösa Mysteriet, inte på dramat eller på rollpersonernas agendor.

Hemligheter och drama som krydda, inte som huvudrätt.

Däremot tycker jag givetvis, eftersom jag gillar informationsparitet mellan rollpersoner och spelare, att saker som är hemliga mellan rollpersonerna också är det mellan spelarna. Ska jag som spelare uppleva spänningen i att ha en hemlighet måste den ju vara hemlig och det måste finnas någon form av risk i att den avslöjas. Annars känner jag att det blir för distansierat, för mycket teater och för lite upplevelse.

(Jag gillar mycket riktigt inte konflikter. Jag spelar mycket sällan brädspel där man spelar mot varandra, och jag undviker väldigt aktivt datorspel med PvP. Jag får inget ut av tävlingar eller konflikter mot människor på det viset, jag vill mest samarbeta)

 

[nano]

Om bara det fanns något sätt att sålla så att de som är dåliga på att sköta konflikter på ett intressant sätt låter bli att sätta sig i såna situationer. Dunning-Kruger gör väl att de snarare tror att de är mästare på det. Det blir väl upp till SL att inte bjuda in dem om man ska spela sådana spel.

 

[Man Mountainman]

Man bör kanske skilja PvP från CvC (C som i character). Eller, alltså, man bör skilja rena ingamekonflikter från konflikter som spiller över till att alstra bitterhet och hämndlystnad mellan spelarna själva. Kaffemannens upplevelse verkar vara av det senare. Och det kanske är extra sannolikt att sådant dysfunktionellt spelande uppstår om den officiella tanken med kampanjen är att man ska samarbeta, då kommer ju en spelare som motarbetar de andra att ge upphov till frustration och en önskan att sätta vederbörande på plats. And then you're off.

Så länge konflikten hålls strikt ingame spelar det kanske mindre roll om kontrahenterna har full information om den andres förehavanden eller inte. Hemlighetsmakeri kan förstås användas till god effekt och kanske är att föredra om man inte trivs så bra med s.k. "author stance", men det kan också vara kul att gestalta hur karaktären gör något som mejkar sense givet hennes begränsade information, trots att man själv vet att det är otillrådigt.

 

[DeBracy]

Motiven för mig är snygga berättelser och det praktiska i att inte behöva skicka ut folk/be dem ploppa en massa.

"Antagligen" var med för att jag har spelat minikampanj där hemligheter fanns med. Det funkade fint. De grejerna sköttes mer i sido-/solospel, så inget ploppande vad jag minns.

 

[Monokel]

Jag håller helt med dig @entomophobiac! Mina bästa spelupplevelser har ofta varit när rollpersoners hemliga hemligheter avslöjas, gärna långt in i en kampanj. Eller när vi skapat osäkerhet i gruppen genom att uppenbart ha hemligheter, t.ex. genom att spelledaren och en spelare går iväg för att sköta förhandlingen med kampanjens skurk på egen hand utom hörhåll från övriga.

För att det ska funka bra krävs lite disciplin från alla inblandade. De som går iväg får inte vara borta länge och de som stannar och väntar får försöka hålla kvar koncentrationen på spelet trots avbrottet. Kan vara svårt, men är väl värt det.

 

[entomophobiac]

Ett av mina absoluta favoritspel Paranoia bygger på hemligheter mellan såväl rollpersoner som spelare så jag tycker det kan vara riktigt kul!

Tror även konflikten är mer okej i Paranoia, för den är uttalad och blir oftast på ett metaplan. Spelet går ut på det på ett helt annat sätt.

Det jag gillar är just när det snarare är del av "vad som helst kan hända". Vafan, var det Spelare B som var mördaren hela tiden?!

Men som @krank berör så går det ju helt stick i stäv med spel där allt går ut på att lyckas med saker. Men jag ser ju framgången som något vi skall behöva kämpa för. Och som inte är självklar, eller ens alltid önskvärd.

En killgissning från min sida är att det är fler rollspelare än jag som är brända av riktigt dåliga erfarenheter av player-vs-player eller hemlighetsmakeri i spel från unga år och därefter bara inte tycker det är kul längre.

Kan säkerligen stämma. Och det går ju absolut att gilla brädspel men ha svårt för Diplomacy. Det är ju lite samma sak.

För att det ska funka bra krävs lite disciplin från alla inblandade. De som går iväg får inte vara borta länge och de som stannar och väntar får försöka hålla kvar koncentrationen på spelet trots avbrottet. Kan vara svårt, men är väl värt det.

Yes! Det kräver verkligen att alla är delaktiga i det gemensamma nöjet. Men det kan jag tycka alltid gäller rollspel. Den som flamsar när andra vill vara seriösa, eller tvärtom, kommer ju inte själv ha roligt och kommer dessutom förstöra för alla andra.

 

[Björn den gode]

Det enkla svaret, gissar jag, är att konflikter är jobbiga. Konflikträdsla är vanlig. Det är obekvämt att bli frustrerad och irriterad kring och på sina kamrater. Det kan göra det svårare att vara kompisar igen när sessionen är slut, om vi har svårt för att separera "in-game" från off.

Jag tror verkligen inte du är ensam, det finns ju bland annat en hel genre av lajv som bygger hårt på att det ska finnas hemligheter mellan spelare (vampyrlajv tänker jag på).

Jag tror däremot att du har fel i att det här enkla svaret skulle ha något med det att göra, och slutsatsen att dom som inte gillar det, inte gillar det för att de inte klarar av att skilja på in-game och off-game tycker jag känns långsökt och lite nedlåtande. Men kanske är det onödigt att gräva ner oss i vad som är dåligt det har vi ju gjort förut, och låta tråden vara för de som gillar det och vad som är bra med det? Kände mig lite påhoppad bara.

Det jag verkligen kan gilla med hemligheter är att de gånger som det fungerar så blir det lite som en sån där film med en twist som går att spoila, att det definierar om allt som har hänt tidigare och att man på så sätt får chansen att uppleva det två gånger på olika sätt, en gång när det hände och en gång när man tänker tillbaka på det (eller ser om filmen då, hade i och för sig varit lite cool att spela om också med vetskapen, men är väl bara i hantverksklubben man skulle kunna få för sig att göra nåt sånt konstigt).

 

[entomophobiac]

(S)lutsatsen att dom som inte gillar det, inte gillar det för att de inte klarar av att skilja på in-game och off-game tycker jag känns långsökt och lite nedlåtande.

Inte alls menat på det sättet, vill jag bara tydliggöra! Hur andra har roligt är inte något som bekymrar mig. Ber verkligen om ursäkt om det känns som en svepande generalisering. Skrev det mer som reflektioner kring egna iakttagelser.

Att föredra att gruppen är pålitlig eller att bara önska sig konflikter under ordnade former är såklart 100% gott nog i slutänden. Det finns ingen värdering i att folk tycker olika, tycker inte jag. I alla fall inte kring underhållning.

Det handlar mer om att det för mig varit grymt starka upplevelser, och att jag är övertygad om att många fler skulle kunna gilla det.

 

[Franz]

Tror även konflikten är mer okej i Paranoia, för den är uttalad och blir oftast på ett metaplan. Spelet går ut på det på ett helt annat sätt.

Det jag gillar är just när det snarare är del av "vad som helst kan hända". Vafan, var det Spelare B som var mördaren hela tiden?!

Ah, då fattar jag. Alltså det är ju verkligen inte mitt vanliga sätt att spela, tror faktiskt aldrig jag spelat så innan. Men jag tycker att det är kul att testa nytt så även om det nog inte är ett sätt jag skulle vilja köra hela tiden skulle det nog vara kul att testa ibland!

 

[Mogger]

Det här är inte första gången som den här saken nämns, och därför inte första gången jag reagerar på det. Men jag tycker det här är jättesynd och min tolkning av det är att det bottnar i en idé om att bygga "snygga berättelser" snarare än att uppleva något tillsammans, runt spelbordet? Att försöka hålla ovissheter till ett minimum, på samma sätt som ingångsvärden väldigt ofta verkar diktera vilka upplevelser som önskas runt bordet.

Idén om det heliga partyt har ju ofta funnits i rollspel. Men inte alltid. Det är inte ovanligt med element av intraparty conflict, oavsett om det handlar om personliga sidoberättelser (som de olika effektkorten i MasterBook exempelvis), eller att knycka den magiska dolken som tjuven också vill ha. Att ta steget från den heliga gruppen i fiktionen, till den heliga gruppen runt bordet, känns naturligt. Om du skall förråda mig så vill jag åtminstone veta om det först.

Det här är något som dryftats tidigare i olika sammanhang också; kanske är det kaffemannen som sticker ut allra mest.

Men jag tycker verkligen det är jättesynd. Bland de mäktigaste upplevelser jag haft - som spelare, spelledare, och samberättare - har varit när saker vänts upp och ned. När jag blivit förrådd. När saker som byggs upp under lång tid visat sig vara ren bullshit. Vi som sitter runt bordet är ju spelets viktigaste aktörer - varför är vi så ofta benägna att flytta bort konflikter till abstrakta saker istället för att ha konflikterna i rummet?

Det enkla svaret, gissar jag, är att konflikter är jobbiga. Konflikträdsla är vanlig. Det är obekvämt att bli frustrerad och irriterad kring och på sina kamrater. Det kan göra det svårare att vara kompisar igen när sessionen är slut, om vi har svårt för att separera "in-game" från off.

Men tusan, när det funkar är det (för mig) det bästa rollspel har att erbjuda. Jag vill ha fler överraskningar, inte färre.

Är jag ensam om det?!

Jag har absolut inget emot player vs player men jag tycker det är rätt trist med hemligt solospel. Rent logistiskt är det dessutom krångligt. Vi spelar på mitt kontor. Det är ett attefallshus med två rum utan dörr mellan. Tänker inte tvinga ut någon i snön/regnet/kvällskylan.

Det är dessutom inte ens speciellt stor del av vårt spelande. Behållningen är låg. Det är inte värt det. RP är i allmänhet del av samma grupp med samma mål. Vi spelar främst långa kampanjer. Då har PvP inte mycket att erbjuda. Jag blir hellre överraskad av andra saker.

 

[nyvinter]

Om jag gör något "hemligt" från de andras rollpersoner så är det för mig roligare att bli påhejad med ett "din jävel" från de andra vid bordet än att böka med solospel och göra något som de andra aldrig kanske får se. Det är en gruppaktivitet att göra solouppdrag!

Speciellt efter att ha spelat Legacy: Life Among the Ruins i två år där det är del av reglerna att de som inte är med i scenen uppmuntras att skapa och spela sidokaraktärer.

 

[anth]

PvP är något som ska bestämmas under session Zero och alla närvarande ska vara överens om vilken nivå man ska ligga på.
- Vissa spelare avskyr PvP.
- Vissa spelare älskar PvP.
- Vissa spelare kan inte spela rollspel om de inte får ha hemligheter, det är en del av deras sätt att rollspela.
- Vissa spelare klarar inte av PvP, då de tar alla angrepp personligt: "din rollperson gjorde så min rollperson dog i DnD, därför kommer min rollperson döda din rollperson nu när vi spelar CoC".

Jag har inget emot PvP om alla spelare är med på det - och det kan många gånger vara riktigt kul.
Men min erfarenhet är också att det sinkar spelet då folk skickar hemliga lappar mellan varandra och avbryter spelet för enskilda överläggningar i annat rum. Det är lite som det klassiska rollspels-ordspråket: "don't split the party".
Jag ser helst att allt hemlighetsmakeri sker mellan spelsessionerna och inte när spelarna sitter vid bordet.

 

[entomophobiac]

Jag har absolut inget emot player vs player men jag tycker det är rätt trist med hemligt solospel. Rent logistiskt är det dessutom krångligt.

Lite osäker på varför det måste vara krångligt? Eller ens varför det måste innebära solospel?

Låt säga att gruppen har en publik agenda, som alla till synes jobbar mot, men att en av rollpersonerna är en förrädare. Det är inget som behöver dryftas i enrum stup i kvarten, utan snarare någonting som kommer påverka gruppens dynamik - och kan leda till någon sorts ödesdigert ögonblick vid lämpligt tillfälle.

Men självklart påverkar spelupplägget också. När vi pandemispelade mycket via Discord hade vi flera kanaler som folk kunde dryfta saker i in-character. På det sättet var det bara fråga om hur samtalet fördes och med vilka.


En av våra röstkanaler har fortfarande ett vitsigt namn från Covid-spelandets intensiva dagar.

 

[entomophobiac]

PvP är något som ska bestämmas under session Zero och alla närvarande ska vara överens om vilken nivå man ska ligga på.

Det här är alltså precis vad jag vänder mig emot. Men to each their own, som alltid!

Just det du ser som ett nedsinkande ser jag som hela syftet med det, dock. Vilket nog är källan till meningsskillnaden. "Enskilda överläggningar" och liknande är vad jag tycker är roligt med rollspel.

Sen just lappskickande och dylikt är det nog länge sedan det skedde i någon stor utsträckning.

 

[Mogger]

Lite osäker på varför det måste vara krångligt? Eller ens varför det måste innebära solospel?

Låt säga att gruppen har en publik agenda, som alla till synes jobbar mot, men att en av rollpersonerna är en förrädare. Det är inget som behöver dryftas i enrum stup i kvarten, utan snarare någonting som kommer påverka gruppens dynamik - och kan leda till någon sorts ödesdigert ögonblick vid lämpligt tillfälle.

De gångerna vi har kört såhär har spelaren som är förrädare då och då velat prata med SL i enrum. Behöver såklart inte vara så. Men oavsett funkar det dåligt med längre kampanjspel.

Det jag vill ha sagt är alltså att det nog inte handlar om konflikträdsla. Det kan vara så att det helt enkelt inte passar in i ens föredragna spelstil.

 

[anth]

Det här är alltså precis vad jag vänder mig emot. Men to each their own, som alltid!

Nu känns det som vi talar förbi varandra.
Vad jag menade var att under session Zero ska man bestämma vad som är tillåtet att göra i kampanjen.
Om en spelare, som @krank , inte tycker om PvP så tycker jag att man ska respektera det.
Och om en spelare är känd för att inte klara av PvP, som Kaffemannen du länkade till, ska det inte heller vara tillåtet.

Just det du ser som ett nedsinkande ser jag som hela syftet med det, dock. Vilket nog är källan till meningsskillnaden. "Enskilda överläggningar" och liknande är vad jag tycker är roligt med rollspel.

Jag har inget emot ensklida överläggningar om det görs med måtta.
Jag har varit med om flera spelsessioner som varat i 8 timmar och där mer än halva tiden, 4 timmar, gått åt till att spelledaren låst in sig i ett rum med olika spelare, medan övriga spelare rullat tummarna.

Sen just lappskickande och dylikt är det nog länge sedan det skedde i någon stor utsträckning.

Min erfarenhet är att de gånger PvP är tillåtet skickas det MINST 20 hemliga lappar per session.
Börjar du förstå vad jag menar med med "nedsinkande"?

Även om du inte upplevt spelare som Kaffemannen har jag gjort det flera gånger och min erfarenhet är att den spelartypen är ganska vanlig.

 

[Lukas]

Jag kan förstå att om det kan ta ifrån upplevelsen om att bli förrådd om man vet att det kommer hända. Så om en spelledare har pratat med oss innan spelet och sagt att det är okej med hemligheter och hemliga agendor (och förräderi) så liksom förväntar jag mig det.
Det blir lite som att bli spoilad över att en film kommer ha en twist.

Men samtidigt finns det spelare som avskyr tanken på hemliga agendor som kan få spelet att bryta riktning. så att inte prata om det innan kan var taskigt också.

Så jag tror inte det finns någon enkel lösning när man spelar med nya spelare, antigen pratar man om det och riskerar att förstöra upplevelsen för någon i gruppen, eller så pratar man inte om det och riskerar att förstöra upplevsen för någon i gruppen.
Problemet försvinner ju lite när man känner sina spelare, i min vanliga spelgrupp vet jag hur olika personer känner för olika typer av hemligheter så jag och mina spelare vet vad som skulle vara okej att överraska varandra med.

Jag landar någonstans i att även om jag inte tycker det är svartvitt vad som är rätt här, så föredrar jag öppenhet och dialog över överraskningar när det kommer till saker som kan göra folk besvikna.
Liksom om en spelare inte tycker om att vi har partat om det, så är hen fri att lämna gruppen, det känns bättre en att en spelare lägger ner 100timmar på en kampanj och sedan får upplevelsen förstörd.