High fantasy är -awesome-. Det är det centrala när allt kommer till kritan. Man ska få den känslan hela tiden, 'okej, det där var awesome', 'han är ju helt jävla awesome', 'wow, jag föreställer mig att det ser helt awesome ut', etc. Världen ska vara häftig, skurkarna coola, hjältarna kompetenta och sexiga (make that
allt ska vara sexigt), specialeffekterna maffiga, monstren precis lagom överdesignade...high fantasy som inte är cool är dålig high fantasy. (Det är på den här punkten, paradoxalt nog, många MMORPG:er misslyckas kapitalt pga att man försökt -för- mycket, och slutat med design och tematik som bara är simpel, fattig och vulgär). Du kan inte sätta bröderna Dardenne på att filma high fantasy, liksom, för deras område är det lilla och tunga i tillvaron, inte det ödesmättade och häftiga. Här behöver man nån som har -känsla- för vad som är ödesmättat, dramatiskt och helt enkelt awesome.
Men bra high fantasy får inte glömma bort emotionellt och plottmässigt djup, och blandas därför med fördel med andra genrer. Något i världen bör liksom ha tillåtelse att vara lågt, simpelt, smutsigt, osexigt och okomplicerat, men då är man nästan ofelbart inne och crossovrar med mer jordnära och skitiga genrer. Which is a good, good ting; de allra flesta genrekonventioner är bara till för att subvertas eller ignoreras helt.
Ett bra exempel på vad jag talar om, really, är animen
Code Geass. Dess setting är inte överhuvudtaget high fantasy, men den genomsyras rakt igenom av en stämning där -allt- är koolt, awesome och fabulous, alla huvudpersoner är superlativt bra på det de gör, allas kläder är precis så överdesignade att det fortfarande är snyggt, alla känslor är starka och blossande och passionerade, alla relationer är jättekomplicerade, grundkonflikten är av episka proportioner och har en dold konflikt i bakgrunden som är ännu mer episk, huvudpersonen har en übermäktig superkraft (typ D&Ds 'Greater Geas') som leder till en massa komplikationer och blir mer och mer über efterhand tills den slutar i ett
obetalbart Crowning Moment of Awesome, och han gör -allt- med stil; han kan tillochmed bryta ihop till ett kolli och vara awesome while doing it.
Det är lite som Nazitysklands krigsmakt, som lyckades ha superlativt kool design på praktiskt taget allt, -och- erövra hela Europa mest som en eftertanke. Tyvärr hade de ju inga hangarfartyg, för att inte tala om att de saknade -flygande- hangarfartyg, och mechas, och Space Battleship Yamato...
men det var iaf väldigt awesome medan det varade. Synd bara att Tredje riket i sig mest var en socialrealistisk dystopi, och att real robot-genren vann när Sovjet började tokspamma fula men funktionsdugliga tanks och flygplan.
Anyhow, hela Code Geass är en viktig påminnelse om hur High fantasy hela tiden måste höja ribban, nya saker måste av och till i pur awesomeness överträffa
alla tidigare företeelser, varvid ens påhittighet sätts på hårda prov - bra high fantasy genomsyras av en gradvis stegring; inget får någonsin vara häftigare än slutet. Bäst av allt med Code Geass är kanske att huvudpersonen är medveten om hur awesome han är, och hela tiden vidtar mått och steg för att
aktivt höja ribban.
Hade Code Geass varit fantasy snarare än nån sorts alternativhistorisk mechaflumm-sturm und drang-scifi hade den satt en fucking guldstandard för hur High Fantasy ska vara. Se den.
Edit: Eftertanke: eller okej, det där med stegringen bör nog inte tolkas för bokstavligt, en sådan dramaturgi vore i praktiken omöjlig att upprätthålla. Somliga tidiga händelser, även i klimax, måste rimligen kunma överträffa senare klimax utan att en given kampanj upphör att vara high fantasy, och ibland måste en karaktär kunna göra något så awesome att han aldrig riktigt kommer kunna överträffa det, även tidigt i en ståry. Se det hela mer som nån slags löst hållen riktlinje eller nåt.
- Ymir, sugen på nudlar
