Nekromanti High fantasy

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Dags för en bred flumfråga igen.

Vad är det som är roligt med High fantasy? Eller snarare, vad är det som gör sådana kampanjer som t.ex. den som Simon rapporterar om här så coola? Inte bara fantasy alltså.

Ordet är fritt.
Vilket mycket väl kvalificerar som ett otroligt lökigt uttalande på ett forum... :gremsmile:

Bonuspoäng till den som kommer på en mer passande beskrivning/titel än "high fantasy".
 

bozar_UBBT

Warrior
Joined
21 Mar 2009
Messages
226
Location
Norrköping
När jag spelade high fantasy som spelare så gillade jag tanken på att det man gjorde verkligen hade betydelse. Man hade makt nog att förändra saker och skapa sitt eget öde. Jag har haft några verkligen starka rollpersoner, t.ex. en med 34 i styrka(har jag för mig) i Chronopia som kunde ta sig an ett mindre kompani av svarta gardet själv med sina massiva svärd. Handlingen i äventyren kan vara lite mer spännande och fängslande än i ett grisodlaräventyr.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,317
Location
Helsingborg
Bonuspoäng till den som kommer på en mer passande beskrivning/titel än "high fantasy".
Jag brukar säga »episk fantasy«.

Förr tyckte jag inte direkt att det var kul att spela på den höga nivån. "Vad då »vara hjältar«? Motståndarna är ju ändå precis lika bra som oss".

Själv tycker jag nu att det är fel sätt att spelleda på, alltså att höja motståndet för att anpassa sig efter rollpersonerna. När jag också kom till insikten att man måste anpassa utmaningarna till hur höga värden som rollpersonerna har så blir det ett nytt tankesätt för mig som spelledare. Det känns fräsch att vara spelledare då det känns som om jag inte fastnat i gamla spår.

Sedan är det kul att spela med ett system där man kan få känna sig riktigt mäktig och exempelvis vada genom motståndare, som Aragorn i första filmen eller när systemet inte bryter mot det koncept som man tänkt ut för rollpersonen. Fast det ska ju vara något sorts motstånd också. Att sitta och slå tärningar om vartannat men inte göra något kreativt av det är inte särskilt kul. Jag gjorde det under en fem timmars stridssession i Viking när jag var tonåring. Efter det var jag trött på det.

/Han som först svarade ur ett spelarperspektiv, sedan ur spelledarens synvinkel och slutligen ur en spelares synsätt
 

Regmolar

Swashbuckler
Joined
30 Mar 2006
Messages
2,062
Jag lutar nog också åt att det handlar om känslan av att kunna påverka - att känna att handlingar kommer att få efterverkningar som vi bara skulle kunna drömma om i det verkliga livet. Att känna att man inte bara är "den lilla människan" utan faktiskt kan _påverka_.

Det tror jag är en stark faktor.

Hans term "Episk fantasy" känns som en bättre titel ("high fantasy" bär ju på en massa annat idémässigt jox), även om ordet "fantasy" tyvärr för med sig en stark Tolkienkänsla; "Epik med fantastiska/övernaturliga inslag" är nog en ganska bra beskrivning, men gör sig ganska dåligt som titel.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
High fantasy är DRAMATISKT!!! Det är oöverstigliga odds! Det är hopplöst! Men så kommer en ljusstrimma, innan även den kvävs! Men står man på sig så kan man jobba sig genom det kompakta mörkret...

Ähvafan. Jag lämnar över ordet till Philippa Boyens och Fran Walsh istället.

Sam: I know. It's all wrong. By rights we shouldn't even be here. But we are. It's like in the great stories, Mr. Frodo, the ones that really mattered. Full of darkness and danger they were. 'Cause sometimes you didn't want to know the end because how could the end be happy? How can the world go back to the way it was when so much bad had happened? But in the end it's only a passing thing. A shadow even darkness must pass. A new day will come and when the sun shines it will shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you, that meant something even if you were to small to understand why. But I think Mr. Frodo, I do understand. I know now. Folks in those stories had lots of chances in turning back only they didn't. They kept going because they were holding onto to something.

Frodo: And what are we holding on to,Sam?

Sam: That there is something good in this world Mr. Frodo, and its worth fighting for.
That's why.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
Vilken del av det hela är det du syftar på? Det finns, så vitt jag ser, två saker folk tycks tala om i den här tråden: mäktiga rollpersoner och plottar som involverar hela världens framtid. De behöver inte nödvändigtvis hänga ihop -- Frodo och Sam räddar världen men är inte mäktiga, och under stora delar av sin karriär ägnar sig Elric, som definitivt är en mäktig person, inte åt mycket mer än typiska grottkräl och liknande uppdrag.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Är det bara jag som förknippar High Fantasy med storslagenhet?

Stora krig mellan det goda och det onda?
Stora skurkar med stora planer rörande världen undergång?
Stora hjältar som bär världen på sina axlar?

Nä, det där tilltalar inte mig alls. Varför? För att jag inte har spelat något spel som klarar av det på ett sätt som gör rättvisa åt genren. Dessutom vet jag att det är ett jävla jobb att vara SL i en sådan kampanj.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Bobby Magikern said:
Vilken del av det hela är det du syftar på? Det finns, så vitt jag ser, två saker folk tycks tala om i den här tråden: mäktiga rollpersoner och plottar som involverar hela världens framtid. De behöver inte nödvändigtvis hänga ihop -- Frodo och Sam räddar världen men är inte mäktiga, och under stora delar av sin karriär ägnar sig Elric, som definitivt är en mäktig person, inte åt mycket mer än typiska grottkräl och liknande uppdrag.
Jag syftar inte på något egentligen. Jag spinner egentligen vidare på tråden "Vad engagerar?" i min episka :gremsmile: strävan efter det stora kul:et i rollspelande.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Detta (och bozars kommentarer) är det som stämmer bäst in på vad jag tycker själv också; Att vara med och via handlingar och kraft forma världen till skilnad från att bara leva i den.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
High fantasy är -awesome-. Det är det centrala när allt kommer till kritan. Man ska få den känslan hela tiden, 'okej, det där var awesome', 'han är ju helt jävla awesome', 'wow, jag föreställer mig att det ser helt awesome ut', etc. Världen ska vara häftig, skurkarna coola, hjältarna kompetenta och sexiga (make that allt ska vara sexigt), specialeffekterna maffiga, monstren precis lagom överdesignade...high fantasy som inte är cool är dålig high fantasy. (Det är på den här punkten, paradoxalt nog, många MMORPG:er misslyckas kapitalt pga att man försökt -för- mycket, och slutat med design och tematik som bara är simpel, fattig och vulgär). Du kan inte sätta bröderna Dardenne på att filma high fantasy, liksom, för deras område är det lilla och tunga i tillvaron, inte det ödesmättade och häftiga. Här behöver man nån som har -känsla- för vad som är ödesmättat, dramatiskt och helt enkelt awesome.

Men bra high fantasy får inte glömma bort emotionellt och plottmässigt djup, och blandas därför med fördel med andra genrer. Något i världen bör liksom ha tillåtelse att vara lågt, simpelt, smutsigt, osexigt och okomplicerat, men då är man nästan ofelbart inne och crossovrar med mer jordnära och skitiga genrer. Which is a good, good ting; de allra flesta genrekonventioner är bara till för att subvertas eller ignoreras helt.

Ett bra exempel på vad jag talar om, really, är animen Code Geass. Dess setting är inte överhuvudtaget high fantasy, men den genomsyras rakt igenom av en stämning där -allt- är koolt, awesome och fabulous, alla huvudpersoner är superlativt bra på det de gör, allas kläder är precis så överdesignade att det fortfarande är snyggt, alla känslor är starka och blossande och passionerade, alla relationer är jättekomplicerade, grundkonflikten är av episka proportioner och har en dold konflikt i bakgrunden som är ännu mer episk, huvudpersonen har en übermäktig superkraft (typ D&Ds 'Greater Geas') som leder till en massa komplikationer och blir mer och mer über efterhand tills den slutar i ett obetalbart Crowning Moment of Awesome, och han gör -allt- med stil; han kan tillochmed bryta ihop till ett kolli och vara awesome while doing it.

Det är lite som Nazitysklands krigsmakt, som lyckades ha superlativt kool design på praktiskt taget allt, -och- erövra hela Europa mest som en eftertanke. Tyvärr hade de ju inga hangarfartyg, för att inte tala om att de saknade -flygande- hangarfartyg, och mechas, och Space Battleship Yamato...

men det var iaf väldigt awesome medan det varade. Synd bara att Tredje riket i sig mest var en socialrealistisk dystopi, och att real robot-genren vann när Sovjet började tokspamma fula men funktionsdugliga tanks och flygplan.

Anyhow, hela Code Geass är en viktig påminnelse om hur High fantasy hela tiden måste höja ribban, nya saker måste av och till i pur awesomeness överträffa alla tidigare företeelser, varvid ens påhittighet sätts på hårda prov - bra high fantasy genomsyras av en gradvis stegring; inget får någonsin vara häftigare än slutet. Bäst av allt med Code Geass är kanske att huvudpersonen är medveten om hur awesome han är, och hela tiden vidtar mått och steg för att aktivt höja ribban.

Hade Code Geass varit fantasy snarare än nån sorts alternativhistorisk mechaflumm-sturm und drang-scifi hade den satt en fucking guldstandard för hur High Fantasy ska vara. Se den.

Edit: Eftertanke: eller okej, det där med stegringen bör nog inte tolkas för bokstavligt, en sådan dramaturgi vore i praktiken omöjlig att upprätthålla. Somliga tidiga händelser, även i klimax, måste rimligen kunma överträffa senare klimax utan att en given kampanj upphör att vara high fantasy, och ibland måste en karaktär kunna göra något så awesome att han aldrig riktigt kommer kunna överträffa det, även tidigt i en ståry. Se det hela mer som nån slags löst hållen riktlinje eller nåt.

- Ymir, sugen på nudlar
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Måns said:
Nä, det där tilltalar inte mig alls. Varför? För att jag inte har spelat något spel som klarar av det på ett sätt som gör rättvisa åt genren.
Mythenders. Okej, det är inte släppt än, men jag tror att det kan göra rättvisa åt genren. Man dödar gudar och förändrar världen, liksom. Det är rätt episkt.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Ah, läste precis en AP, det verkar coolt.

"The premise of the game is absolute gold. People (called Mythenders) wander the world killing the old myths and making way for the new."

Episkt. Fast jag får samtidigt lite S&S-vibbar. Å andra sidan verkar det till stor del vara ett Street Fighting RPG så det är nog mer åt High Fantasy-hållet.
 

bozar_UBBT

Warrior
Joined
21 Mar 2009
Messages
226
Location
Norrköping
Jag blev lite nyfiken, är det high fantasy även om rollpersonerna är antagonister mot "hjältarna"? Har spelat ett fåtal sådana äventyr men vet andra som baserat mycket seriösa kampanjer på att ödelägga ett helt rike och utplåna merparten av dess invånare.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Några har nämnt möjligheterna att påverka som en av de viktigaste sakerna med High Fantasy. Det tycker inte jag. Tvärtom så tycker jag att High Fantasy nästan snarast kännetecknas av ett ständigt Status Quo: Ända fram till kampanjens slut så finns det hela tiden ständigt någon ny uppgift som väntar efter den nyss avklarade. Man reser till landet X och besegrar jättedraken, och omedelbart efteråt så får man höra att man måste bege sig till landet Y och döda demonfursten. Efter att man förstört Dödsstjärnan så bygger de kvickt upp en ny, förbättrad modell, liksom.

Känslan av att påverka tycker jag är oerhört liten i High Fantasy, eftersom det hör till genren att man inte skall stanna på platsen där man klarat ens äventyr. Efter att man rensat en dungeon så stannar man ju inte kvar där och bygger om det till ett köpcentrum, eller nåt. High Fantasy-rollpersoner är alltid på resande fot, och därför så påverkar de inte världen i någon anmärkningsvärd riktning. Det spelar ju ingen roll hur kraftfulla förmågor man har; även om man omvandlar ett helt kungadöme till en krater så märks ju inte det i kampanjen om man sedan beger sig därifrån.

Det är snarare i låg grisodlarfantasy och culture gaming där det rollpersonerna gör faktiskt spelar roll. Eftersom man hela tiden stannar på ungefär samma områden och umgås med ungefär samma personer så får ens handlingar enorma och kännbara konsekvenser i sådana rollspelsformer. Minsta lilla otrohetsaffär kan ge svallvågor som löper över hela kampanjens förlopp! Det är därför man spelar små jordnära, realistiska rollspel; för att man ska få kunna påverka.

Känslor som får betydelse
High Fantasy handlar - tycker jag - snarare om att låta rollpersonernas känslor spela roll. I låg fantasy spelar det exempelvis inte så stor roll om en person svär att hämnas på en annan person. Oftast blir det så att den första personen dör eller glöms bort långt innan han får utkräva sin hämnd; varpå allt rinner ut i sanden. Men i High Fantasy så drivs de viktigaste karaktärerna av Löften, Eder, Passioner, Hedersuppdrag och Drömmar. Edsvurna hämnare såsom Inigo Montoya kan överleva trots alla odds för att få utkräva sin hämnd - Aragorn kan få assistans av en hel armé odöda krigare om han bara accepterar sitt öde att bli människornas konung - och en riddare som slåss för sin älskades heder är en naturkraft som få vågar ställa sig ivägen för!

Det finns ett avsnitt i Sandman där det sägs något i stil med att få vågar göra sig till dödlig fiende med en Gud, eftersom det finns få öden som är värre än om en Gud väljer att förbanna en med sina sista ord i livet.

Det är det High Fantasy handlar om. För oss människor i verkligheten så känns våra känslor som det viktigaste i våra världsbilder; våra drömmar och våra löften känns viktiga för oss. Det finns ju inget som känns värre än att bli sviken, förrådd eller avvisad, eller hur? Men i realistiska världar så spelar våra känslor ingen egentlig roll: I en fäktningsduell är det betydligt mer avgörande om du är duktig på att fäktas än vad du slåss för.

Det är därför High Fantasy kan kännas så verklig och betydelsefull. I de lagar som upprätthåller High Fantasy-genren så är det lika viktigt att svära evig trohet till någon som det känns för oss att göra en sådan förpliktelse. Det är därför High Fantasy resonerar inom oss och känns äkta, även om genren behöver ta till påhittade saker som gudar, öden, magi och mirakel för att få den att fungera och kännas plausibel. Vi skulle ha svårt att acceptera en historia om en pojke som - efter att hans föräldrar mördats - valde att dedicera sitt liv till att bekämpa brottslighet och på detta vis lyckades sätta skräck i hela den kriminella världen. Men efter att vi adderat en Batmankostym och en grotta full med högteknologiska gadgets så blir berättelsen paradoxalt nog lättare att svälja.

Finns det något riktigt bra High Fantasy-spel, då?
Nä, jag tycker de är rätt pudas allihopa. Jag skulle vilja ha ett rollspel där man som spelare tittade på ens rollformulär och snörpte ansträngt på munnen innan man sade; "jag svär att de inte skall hinna ikapp mig. Jag svär det vid... vid... vid min ätts heder" och det ska liksom gå ett sus runt bordet för att jag valt att sätta så mycket på spel. Eller där man förråder ens bästa vän och de hostar fram "förbannelse över dig, Vladimir! Nej... Inte över dig... Förbannelse över din son" och det får en att tänka "nej! inte det!"

Öht så svärs det alldeles för få eder i de fantasyrollspel som försöker vara High Fantasy. Jag skulle vilja ha ett spel som bara bestod av en massa löften, kodexar och ödesutsägelser.

(Men vad jag inte vill är att någon jeppe skall försöka rekommendera ett redan befintligt spel åt mig. Vad jag vill göra är nämligen att inspirera folk till att skriva ett sådant spel - så om du kommer och namedroppar något spel som redan finns så förstör du allt det. Vilket gör dig till kreativitetens fiende. Och ett pucko.)
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Ok, en tes:
Statiska och fördefinierade världar dödar/skadar episkt spel.

Varfördådå? Jo: När någonting är satt i spelvärlden så utgör det en fast punk i tillvaron och påverkar sin omgivning. Om det finns ett mäktigt magikergille i ett torn i Shamawire så fyller dessa rollen att hindra den onda ärkenissen att ta över regionen och om tornet faller så blir det minsann krig och elände och då gäller inte splatbook Shamawires landbygd längre för då står det horder av odöda där och lever rövare. Man skall liksom inte välta tornet i brådrasket.

Om man i stället har en mer löst definierad värld där sagda torn är en resurs, en punkt som för all del kan finas men som inte är viktig på samma sätt förens RP faktist får för sig att välta det, då får man en episk värld som faktiskt är rolig att spela i.

Man får helt enkelt inte vara alltför förtjust isin värld när man spelar episkt, för den kommer att gå sönder.

Kommentarer?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Rising said:
Några har nämnt möjligheterna att påverka som en av de viktigaste sakerna med High Fantasy. Det tycker inte jag. Tvärtom så tycker jag att High Fantasy nästan snarast kännetecknas av ett ständigt Status Quo: Ända fram till kampanjens slut så finns det hela tiden ständigt någon ny uppgift som väntar efter den nyss avklarade. Man reser till landet X och besegrar jättedraken, och omedelbart efteråt så får man höra att man måste bege sig till landet Y och döda demonfursten. Efter att man förstört Dödsstjärnan så bygger de kvickt upp en ny, förbättrad modell, liksom.

Känslan av att påverka tycker jag är oerhört liten i High Fantasy, eftersom det hör till genren att man inte skall stanna på platsen där man klarat ens äventyr. Efter att man rensat en dungeon så stannar man ju inte kvar där och bygger om det till ett köpcentrum, eller nåt. High Fantasy-rollpersoner är alltid på resande fot, och därför så påverkar de inte världen i någon anmärkningsvärd riktning. Det spelar ju ingen roll hur kraftfulla förmågor man har; även om man omvandlar ett helt kungadöme till en krater så märks ju inte det i kampanjen om man sedan beger sig därifrån.
Jag tror att det handlar om olika saker - huruvida man påverkar sin egen situation respektive spelvärlden. Om jag får ett land att utplånas, så har jag ju påverkar spelvärlden rätt rejält - även om jag sedan åker till ett outplånat land, inte sant?

Så, en viktig del i High Fantasy är att i spelvärldens kontext så påverkar rollpersonerna i stor skala. De stoppar eller startar krig, befriar kontinenter från demonförtryck, och så vidare. Det kanske bara är fluff, eftersom rollpersonerna trots allt alltid drar vidare mot nästa utmaning - men det är fluff som ger en speciell känsla, och den känslan är en del av High Fantasy / episk fantasy.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Medhåll [NT]

Okej, men om man inte kan göra NT-inlägg i snabbsvarsrutan, då är den ju HELT värdo.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Ram said:
Dags för en bred flumfråga igen.

Vad är det som är roligt med High fantasy? Eller snarare, vad är det som gör sådana kampanjer som t.ex. den som Simon rapporterar om här så coola? Inte bara fantasy alltså.

Ordet är fritt.
Vilket mycket väl kvalificerar som ett otroligt lökigt uttalande på ett forum... :gremsmile:
Oh, när jag nu fick min krönika omtalad i trådstarten så känner jag mig manad att delta en smula i tråden i alla fall... :gremsmile:

Jag måste nog dela upp frågan, är jag rädd, i en fråga om vad jag uppfattar som high fantasy och en som handlar om kampanjer som den du länkar till.

High fantasy uppfattar jag framför allt som en genre eller en typ av värld, där världen i Michael Moorcocks böcker om Elric står som typexempel för mig. Jag associerar det till världar med stora imperier, allestädes närvarande magi som nästan är teknologi, en estetik som ligger långt från europeisk medeltid, osv osv. Folk i tråden i övrigt har beskrivit high fantasy mycket bättre än jag kan.

Problemet när jag tänker på frågan är att jag nästan bara har feta litterära bilder av high fantasy - inte några bra rollspelsupplevelser. Jag tror att det delvis hänger ihop med det gigantistiska jag tycker mig se inneboende i high fantasy, stora imperier, gudar, jättelika kyrkoorganisationer och så vidare. Och en sådan miljö tenderar lätt att göra rollpersonerna små och oförmögna att påverka världen i någon större utsträckning. Och det är tråkigt, tycker jag.

När det gäller Stormarnas tid, som du länkar till, så tycker jag att den kampanjen är nästan raka motsatsen till vad jag tänker på som high fantasy:
1) Världen är så verklighetsnära vi kunde göra den, utöver existensen av superkrafter.
2) Fokus i historien låg hela tiden på det personliga planet - på enkla, personliga mål och drivkrafter och deras konsekvenser.
3) Rollpersonerna var från början några av spelvärldens mäktigaste individer, och praktiskt taget allt vi gjorde gav ringar på vattnet över hela världen.
4) Personer, både RP och SLP, var väldigt sällan ikoniska figurer eller enkla arketyper, utan formulerades som verkliga personer, mer beskrivna som i modern litteratur än i Illiaden eller Elric-böckerna.

Jag tror, ironiskt nog, sett till trådstartens formulering, att det är precis de här sakerna som gjorde mest för att göra kampanjen så jävla häftig som den var. Alltså, ironiskt eftersom jag då menar att just det som jag ser som icke-high fantasy är det som fick den kampanj att glänsa som du tog som exempel på high fantasy.

Jag tycker nog att high fantasy är en problematisk sorts miljö i rollspel - den gör sig mycket bättre i litteratur, till exempel, eller serier eller filmer. Det, tror jag, beror på att man tappar igenkännbarhet när världen ska vara så genomexotisk, att man måste välja mellan att beskriva allting i detalj i ord eller också acceptera att spelarna förmodligen har radikalt skilda bilder av världen, om de nu har bilder alls. Det är av exakt det här skälet som vi, när vi startade vår Akolyter-kampanj, kom överens om att skrota den överexotiska estetiken i 40 000-universat och bestämde att miljön istället såg ut som en blandning mellan Alien och Bladerunner. Högre igenkännbarhet gör det lättare att engagera sig i miljön, påstår jag.

Det här var säkert ett asdåligt inlägg, men så tänker jag, hursomhelst. :gremwink:

Bonuspoäng till den som kommer på en mer passande beskrivning/titel än "high fantasy".
Mjo, nu går jag ju som sagt på ett helt annat spår än du, men det var du som tog upp Stormarnas tid som exempel. Den kampanjen skulle jag vilja kalla för karaktärsbaserat rollspelande helt enkelt. Det är inte en motsvarighet till "high fantasy", men jag tycker alltså att det beskriver just det som gjorde den kampanjen så fet som den var.

För övrigt kanske vi kör en uppföljare snart... *Dreggel* :gremlaugh:
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Mycket intressant svar som belyser ett antal spännande saker.

Till och börja med, världen. Jag tycker inte att high fantasy egentligen kommer ur världen utan av det som man som spelare kan göra i densamma. Det är sak samma om man står i Baldurs gate, Infernos fjärde krets eller downtown Strängnäs anno 1999, det är vad jag och mina antagonister kan göra som sätter graden av High enligt mitt tycke.

Sedan vad rör dina fyra punkter:
1. Se ovan. Så detta tycker jag inte drar ned din kampanjs High.
2. Detta tycker jag egentligen inte påverkar High.
3. Detta tycker jag biddrar till din kampanjs High.
4. Detta får du gärna utveckla lite. Jag förstår inte riktigt, men tycker det verkar intressant...


Anledningen till att jag valde just din rapport förutom att den är riktigt bra med en skitbra historna är att den belyser något som jag tror hjälper att släppa lös känslan av High; Att storyn och världen inte är satta i sten (eller kanske alls).

Vad gäller det som du skriver om miljön... Jag tror att du har rätt i det du skriver, men att det är en sådan faktor som blir precis vad man gör av det om du förstår vad jag menar. Världen är i mångt och mycket bara en kuliss om man inte väljer att låta den ha större betydelse än så.

Fan vad flummigt och ostrukturerat detta blev.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Definition

Ett ganska lätt sätt att skilja på High Fantasy och Sword & Sworcery är att även om de i princip kan se exakt likadana ut och fienden är exakt densamma så drivs respektive genres huvudpersoner av olika saker. I High Fantasy representerar huvudpersonerna Det Goda. De gör vad de måste göra för att rädda världen. I S&S går de emot Ondskan för att this time, its personal! Conan dödar inte gudar för att rädda världen, han dödar dem för att de har gjort honom förbannad (om nu Conan dödar gudar, jag vet inte). Frodo ger sig inte på Sauron för att han har personliga skäl att göra det, han gör det för att han måste.

Så funkar det inom litteraturen mer eller mindre.

Med det sagt så kommer en kampanj som använder Solar System alltid, per default, bli S&S.
 
Top