Mogger
Hipsteranka
Det vågar jag inte svara på, men jag skulle gissa att om man bara byter God mot Ond är det fortfarande High Fantsy, eller kanske Dark High Fantasy. 
Nekromanti High fantasy
- Thread starter Ram
- Start date
Re: Definition
Jag ser High fantasy som en setting eller eventuellt en super-setting. Vad rollpersonerna gör i settingen är helt oberoende av dess konfiguration. Vad gäller Sword&Sorcery så ser jag det som en spelstil. Man kan lika gärna spela S&S på en lägre nivå (inte grisodlar, men det behöver inte egentligen involvera gudar och värlrdsomstörtande händelser).
Så åtminstone jag tycker att det är att blanda äpplen och päron.
Återigen, fokuset för High (försöker skrapa bort fantasy för det jag talar om är inte bundet till det) är vad man kan göra, inte vilket syfte man har med det.
Kan man smacka gudar och vända kontinentet så är det per def. High (om man förväntas använda det vill säga. Är det bara en bakgrund, en del av väggen, så kan det mycket väl undvika att vara det). Sedan kan det vara en massa andra saker också.
Heh, snacka om att ha olika syn på saker och ting...Måns said:
Jag ser High fantasy som en setting eller eventuellt en super-setting. Vad rollpersonerna gör i settingen är helt oberoende av dess konfiguration. Vad gäller Sword&Sorcery så ser jag det som en spelstil. Man kan lika gärna spela S&S på en lägre nivå (inte grisodlar, men det behöver inte egentligen involvera gudar och värlrdsomstörtande händelser).
Så åtminstone jag tycker att det är att blanda äpplen och päron.
Återigen, fokuset för High (försöker skrapa bort fantasy för det jag talar om är inte bundet till det) är vad man kan göra, inte vilket syfte man har med det.
Kan man smacka gudar och vända kontinentet så är det per def. High (om man förväntas använda det vill säga. Är det bara en bakgrund, en del av väggen, så kan det mycket väl undvika att vara det). Sedan kan det vara en massa andra saker också.
Mogger
Hipsteranka
Re: Definition
Som sagt, det är så jag uppfattar termerna High Fantsy och S&S inom litteraturen. Om du vill att betydelsen ska vara en annan inom rollspel så är helt ok för mig, men du får jobba väldigt hårt för att övertyga mig om att det är bra eller ens nödvändigt.
Som sagt, det är så jag uppfattar termerna High Fantsy och S&S inom litteraturen. Om du vill att betydelsen ska vara en annan inom rollspel så är helt ok för mig, men du får jobba väldigt hårt för att övertyga mig om att det är bra eller ens nödvändigt.
Re: Definition
Jo, inom litteraturen är high fantasy synonymt med episk fantasy, men i rollspelsvärlden har det länge varit annorlunda.
Här har high fantasy stått i motsats till low fantasy som beskrivning av spelvärlden.
HF = massor av magi och drakar och mystiska folkslag och gudar och demoner och andra dimensioner och … ja, du hajar.
LF = i stort sett historisk medeltid där allt jag räknade upp ovan kan finnas, men är extremt sällsynt.
Jo, inom litteraturen är high fantasy synonymt med episk fantasy, men i rollspelsvärlden har det länge varit annorlunda.
Här har high fantasy stått i motsats till low fantasy som beskrivning av spelvärlden.
HF = massor av magi och drakar och mystiska folkslag och gudar och demoner och andra dimensioner och … ja, du hajar.
LF = i stort sett historisk medeltid där allt jag räknade upp ovan kan finnas, men är extremt sällsynt.
Re: Definition
Suck. Skall vi hålla på och träta om defenitioner och validitetssfärer igen?
Alltså, det som jag är ute efter är vad det är som är så lockande med att spela karaktärer med stor kraft, kraft att förändra världen. Varför de är ute och gör det skiljer från spelare till spelare, från tolkare till tolakre och är därför helt irrelevant för den här diskussionen.
Vi kan skippa termen High (fantasy) om du inte känner dig bekväm med den.
Suck. Skall vi hålla på och träta om defenitioner och validitetssfärer igen?
Alltså, det som jag är ute efter är vad det är som är så lockande med att spela karaktärer med stor kraft, kraft att förändra världen. Varför de är ute och gör det skiljer från spelare till spelare, från tolkare till tolakre och är därför helt irrelevant för den här diskussionen.
Vi kan skippa termen High (fantasy) om du inte känner dig bekväm med den.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Re: Definition
Vara skulle du placera Steven Eriksons Malazan Book of the Fallen? Där finns ju en hel del ödes- och gudabestämt hjältande, världsräddande och liknande, men samtidigt är det svårt att definiera någon sida som "god" eller "ond". Det är definitivt inte sword & sorcery, samtidigt som det tycks misslyckas med att leva upp till de litterära kriterierna för high fantasy.
Vara skulle du placera Steven Eriksons Malazan Book of the Fallen? Där finns ju en hel del ödes- och gudabestämt hjältande, världsräddande och liknande, men samtidigt är det svårt att definiera någon sida som "god" eller "ond". Det är definitivt inte sword & sorcery, samtidigt som det tycks misslyckas med att leva upp till de litterära kriterierna för high fantasy.
Rising
Vila i frid
Krank; tänk om varje gång du tryckte på en tangent så exploderade ett helt solsystem någonstans långt ute i universum.
Skulle det betyda att du påverkade mer?
(Retorisk fråga. Svara inte. (nu vet jag iofs att ngn kommer svara ändå, för tydligen är det bara jag på hela forumet som begriper vad retoriska frågor är till för, men jaja))
Now: Jag håller med dig om att distinktionen du pekar på existerar, men den talar i mina ögon mer om graden av camp än high/low. Tidningen Heavy Metal fick under Kevin Eastman ett stort inslag av historier med den här vinklingen; man berättade ofta små anspråkslösa historier vars enda poäng var att flika in några små visuella gags och att avsluta med en punchline, men man överladdade ändå varenda ruta med bombastiskt pyroteknisk hårdrocksestetik.
Jag har jättesvårt för att se något relevant släktskap mellan sådan kitschig fantastika och Sagan om Ringen. De är båda överdrivna, visst, men High Fantasy har stora pretentioner medan kitschig fantasy tvärtemot tar varje chans att begå lustmord på den känsla och atmosfär den eventuellt lyckats bygga upp.
Vidare så är det skumt att utgå av graden av påverkanhet eftersom det oftast fungerar åt båda hållen. När rollpersonerna har förmågan att förstöra städer så har ju även antagonisterna liknande krafter. Har man verkligen fått större chans att påverka? Förhållandet mellan rollpersonen och världen är ju detsamma som tidigare. Enda skillnaden är att skalan har förvridits gentemot spelarna.
I Superhjältegenren är man ganska noga med att skilja på The Authority (som definitivt är High) och hurtiga Golden Age-Stålpojkenhistorier med skämt kring hunden Krypto (som är Camp). Jag ser ingen anledning till att inte samma distinktion skulle gälla för fantasygenren.
Mogger
Hipsteranka
Re: Definition
Som sagt, jag har inga som helst problem med att du kallar det High Fantasy, men det är ju bra om vi vet den andres utgångspunkt, eller hur?
Hur som helst, för mig ligger allt i VARFÖR. Resten är ju bara, som du själv påpekat, setting eller situation. En gris eller en enhörning? En by med 10 pestsmittade invånare eller Neo Konstantinopel med 1 miljon? Slåss mot Suaron eller bysmeden? I care not. Det enda jag bryr mig om är varför. Eller rättare sagt, visst är det coolt att leda en armé med drakar och sånt men det inget jag ligger vaken på natten och drömmer om. Det är inte det jag går igång på.
Som sagt, jag har inga som helst problem med att du kallar det High Fantasy, men det är ju bra om vi vet den andres utgångspunkt, eller hur?
Hur som helst, för mig ligger allt i VARFÖR. Resten är ju bara, som du själv påpekat, setting eller situation. En gris eller en enhörning? En by med 10 pestsmittade invånare eller Neo Konstantinopel med 1 miljon? Slåss mot Suaron eller bysmeden? I care not. Det enda jag bryr mig om är varför. Eller rättare sagt, visst är det coolt att leda en armé med drakar och sånt men det inget jag ligger vaken på natten och drömmer om. Det är inte det jag går igång på.
Mogger
Hipsteranka
Re: Definition
Jag vet inte varför du frågar mig Jag har inte läst boken. Enda orsaken till att jag drog upp definitioner var för att Ram frågande vad det var som var kul med High Fantasy. Jag tycker att det som litteraturen snackar om är coolt och det skulle jag gärna spela om det fanns ett spel som klarade av det, men om det bara handlar om att saker man interagerar med är fantastiska, att karaktärerna är mäktiga och att de har möjlighet att påverka pga av det så ser jag inget speciellt intressant med High Fantasy. Inte mer än Low Fantasy eller någon annan genre.
Jag vet inte varför du frågar mig
Jag har inte läst boken. Enda orsaken till att jag drog upp definitioner var för att Ram frågande vad det var som var kul med High Fantasy. Jag tycker att det som litteraturen snackar om är coolt och det skulle jag gärna spela om det fanns ett spel som klarade av det, men om det bara handlar om att saker man interagerar med är fantastiska, att karaktärerna är mäktiga och att de har möjlighet att påverka pga av det så ser jag inget speciellt intressant med High Fantasy. Inte mer än Low Fantasy eller någon annan genre.
Simon
Swashbuckler
Inte alls flummigt och ostrukturerat, jag hajar mycket bättre vad det är du vill prata om nu. Som det märks av tråden i övrigt kanske man kan säga att det var lite oflyt i ordvalet, eftersom många uppfattar "high fantasy" som en mer eller mindre specifik undergenre av fantasy, medan vad du menar är mer generellt kampanjer med väldigt mäktiga rollpersoner vilkas handlingar gör stora förändringar i spelvärlden? I så fall kan vi ju gärna lämna samtalsämnet vad innebär high fantasy och koncentrera oss på det andra, som förmodligen är mer intressant.Ram said:
Någonstans i diskussionerna kring hur häftig Stormarnas tid-krönikan var så var den nån som frågade hur ett Stormarnas tid-rollspel skulle se ut. Utifrån det konstaterade vi att en av de fetaste grejerna med kampanjen var att det inte fanns någon fördefinierad värld, med SLPar och organisationer och en massa såhär är det, utan allting i spelvärlden bestämdes utifrån kampanjens behov. Vi förhöll oss till kampanjvärlden med grundinställningen att ingenting finns förrän det har kommit i spel, och jag tror att det var det som var en central del i varför det blev så bra. Om man har läst på om sin spelvärld i en tjock bok så tror jag att det är ofrånkomligt så att man har ett mentalt motstånd mot att ändra saker, oavsett hur inställd man är på att göra det, helt enkelt för att man har gjort sig en bild av spelvärlden med ett "såhär är det-perspektiv". Som vi spelade så var syftet med varje enda grej i spelvärlden att den skulle interagera med rollpersonerna - och interagera betyder påverka och påverkas av. Allt som inte gjorde det var ointressant och "fanns" inte.
Samma sak med "plotten", alltså det konkreta händelseförloppet i spel. Precis som att spelvärldens enda syfte är att interagera med rollpersonerna så bestämmer spelledaren vad som händer i världen utifrån avsikten att händelserna ska påverka och påverkas av rollpersonerna.
Nå, allt det här är väl egentligen det som för med sig den ena delen i den sortens kampanj vi talar om: att rollpersonerna definierar spelvärlden genom sina handlingar.
Den andra delen, att rollpersonerna är väldigt mäktiga individer, är nog inte så komplicerat, utan underlättar helt enkelt när man vill ha karaktärsstyrt spelande. Ju mer man vill att rollpersonernas val och handlingar ska vara avgörande för spelvärlden i stort, desto "högre nivå" vill man placera dem i spelvärldens hierarki. Det handlar alltså om kampanjens perspektiv: ska det handla om rivaliserande länder i en fantasyvärld så bör antagligen rollpersonerna vara kungar, hertigar och rebelledare. Vill man istället att perspektivet ska vara maskineriet inom ett kungarikes övre skikt så bör man kanske placera rollpersonerna bland ledarskapet för riddarordnar, magiakademier och falanger inom hovet. Vill man att det handlar om att klara familjens ekonomi i hårda tider av krig och oroligheter bör man göra rollpersonerna till ansvariga för familjens försörjning. Och så vidare.
Om man ska ägna sig åt frågan i trådstarten om varför man tycker att sånt här är så jävla tufft, med supervarelser som omdanar världen med sina handlingar, så är väl svaret att vi gillar att se konsekvenser av våra val och handlingar. Att som spelare sitta vid ett spelbord och beskriva vad rollpersonen gör och inte ha en känsla av att det man gör spelar någon roll är ju världens tråkigaste grej. Stormarnas tid-spelstilen är helt enkelt raka motsatsen till det.
***
Jo, det där med modern litteratur kontra klassisk när det kommer till människosynen i berättelserna.
I klassisk "litteratur", med allt från de gamla eposen, typ Illiaden, Odysséen och Gilgamesh, till artonhundratalets riddarhistorier, till Härskarringen och Stjärnornas krig, så tenderar karaktärerna att vara ikoner, snarare än "personer" sammansatta av mångder av motsatta sidor. En karaktär är liksom Riddare, eller för den delen en God Riddare eller Lat Riddare, eller Normandisk Riddare, eller för den delen Ädel konungaättling uppvuxen bland alver som bekämpar ondskan och är lojal mot sina vänner. Alltså, karaktärerna går att sammanfatta mer eller mindre enkelt, utan att man missar nånting av personen. Även om de har känslor, och gärna motstridiga sådana, så tenderar även de att var ikoniska. Det är liksom Tvivlande Kärlek, eller Avund eller Sammanbitet desperat hopp.
I den moderna litteraturen, som väl kom igång med franskrealismen på 1800-talet typ, så betraktas människan som en komplex varelse som inte går att sammanfatta lika enkelt. Berättelserna handlar inte om att bekämpa Ondskan utan om att bena ut issues i sin identitet eller hantera sina relationer och sådana saker som vi verkliga människor av kött och blod ägnar stora delar av våra liv åt.
På en ytlig nivå så handlar det här om vilken sorts historier som berättas, men på en djupare nivå så handlar det om berättelsens människosyn: James Bond är inte en människa, han är James Bond, en ikon. Den moderna litteraturen riktar i allmänhet blicken mer inåt människan, än vad den klassiska gör, som mer handlar om vad hjälten åstadkommer.
Lägg märke till att jag inte menar att det är något slags inneboende kvalitetsskillnad här, bara för att vissa berättelser kan ses som mer "ytliga" och andra mer "djupa". Jag gillar både action och drama när jag kollar på film, liksom.
Det som blev så fett med Stormarnas tid var att det var en setting av superkrafter och explosioner, men vårt perspektiv på karaktärerna var mycket mer likt drama-genrens, eller den "moderna" litteraturens, än superhjältefilmernas eller -seriernas.
Jag kommer att svara på detta i små delar för jag har grymt myket at göra på jobbet men vil ändå spinna vidare på det direkt.
Jo, jag tror det också. Man skall veta precis så mycket att man enkelt kan spela i miljön men tillräckligt lite för att det inte skall bli ett hinder. Under de improövningar som vi har gjort så har vi fastnat för att man skall ha en karta, en välkänd setting (typ D&D:s koncept, Star wars koncept eller dyl) och ett antal platser eller personer som inducerar något i världen men som inte har egna agendor. Typ "Magikern Tamar smider planer i sitt torn", "Kungen Harnad av Dol har storhetsvansinne" eller liknande. Det har funkat skitbra för oss.Simon said:
Ja.Rising said:
Fuck you! Jag svarar på vad jag vill!Rising said:
Alltså, nu hittar du bara på att jag skulle ha talat för att det skulle vara där distinktionen ligger, vilket bara är blajj. Jag har sagt att en viktig del i att det känns som "high fantasy" ligger i känslan av att man påverkar världen; och att det är helt fel att i sammanhanget se påverkan som nåt som endast kan ske vad gäller rollpersonernas eller huvudpersonernas faktiska situation eller kontext.Rising said:
Det är inte där skillnaden mellan high/low ligger, men det är en del av skillnaden - i low fantasy påverkar du kanske din egen situation massor, men du påverkar inte världen ett jämra dugg. Low fantasy är mer grisodling.
I high fantasy däremot, kanske du inte påverkar din egen situation, men det du gör innebär ett större avtryck i världen; dvs du påverkar världen och massor av dess fiktiva inevånare. Oavsett om man nånsin kommer i kontakt med dessa så är känslan av att "utföra stordåd" på den "stora skalan" en stor del av det som gör high fantasy till just high fantasy.
Och absolut - det finns en anledning att skilja mellan high och camp. Det betyder inte att känslan av påverkan på världen skulle vara irrelevant för avgränsningen av high fantasygrenren. Det är faktiskt helt irrelevant i sammanhanget.
Kort sagt: Man kan tala om två sorters påverkan - påverkan av den egna, omedelbara situationen (lokal påverkan) och påverkan på den "stora världen" (som ju måste betraktas som existerande även om man kanske inte för tillfället ser den) (global påverkan).
High fantasy kan ha lokal påverkan eller vara utan; men däremot klarar sig genren inte utan global påverkan eller åtminstone den delade illusionen av densamma.
Low fantasy bör ha lokal påverkan men det är inte ett måste, men det gärna snett om det finns alltför mycket global påverkan.
Sedan camp etc känner jag är irrelevant för diskussionen high/low och handlar snarare om en egen kitchighetsaxel med egna förutsättningar.
Mogger
Hipsteranka
Re: Definition
Aha, en ryggdunkartråd? Ja då ska jag inte störa.
Men seriöst, jag förstår fortfarande inte vad det är du frågar efter. Jag är ganska säker på att Simon pratar om exakt samma sak som jag gör, och det är uppenbarligen "High Fantasy", men det jag pratar om är, ja, något annat?
Jag tycker att det är uppenbart att det du menar med High Fantasy handlar om skala. Ju större det är och ju längre ifrån det vi är vana vid desto högre fantasy är det. Och varför man tycker sånt är kul? Tja, varför gillar vissa crème brulé? Det finns knappast ett recept som är så fantastiskt så att om man bara följer det så får man en crème brulé som ALLA älskar. Så den här biten handlar bara om personlig smak.
Men samtidigt pratar du alltså om hur man hanterar en värld som inbjuder till omvälvande händelser som karaktärerna sätter igång? En värld ska helst vara så formbar som möjligt för att kunna formas. Ja, det stämmer så klart.
Och, allt det här är avskiljt från karaktärernas motiv?
Nä, jag fattar inte. Vart vill du komma? Alltså, jag är säker på att du har ett jättebra motiv men jag hittar det bara inte. Jag dissar inte dig på något sätt, jag förstår bara inte.
Aha, en ryggdunkartråd? Ja då ska jag inte störa.
Men seriöst, jag förstår fortfarande inte vad det är du frågar efter. Jag är ganska säker på att Simon pratar om exakt samma sak som jag gör, och det är uppenbarligen "High Fantasy", men det jag pratar om är, ja, något annat?
Jag tycker att det är uppenbart att det du menar med High Fantasy handlar om skala. Ju större det är och ju längre ifrån det vi är vana vid desto högre fantasy är det. Och varför man tycker sånt är kul? Tja, varför gillar vissa crème brulé? Det finns knappast ett recept som är så fantastiskt så att om man bara följer det så får man en crème brulé som ALLA älskar. Så den här biten handlar bara om personlig smak.
Men samtidigt pratar du alltså om hur man hanterar en värld som inbjuder till omvälvande händelser som karaktärerna sätter igång? En värld ska helst vara så formbar som möjligt för att kunna formas. Ja, det stämmer så klart.
Och, allt det här är avskiljt från karaktärernas motiv?
Nä, jag fattar inte. Vart vill du komma? Alltså, jag är säker på att du har ett jättebra motiv men jag hittar det bara inte. Jag dissar inte dig på något sätt, jag förstår bara inte.
Well, är det så egentligen...? Vad menar du med global påverkan?krank said:
Tänk till exempel att scenariot går ut på att färdas ut i dimensionerna på jakt efter Arblech, den svarta ormen som dödat din dotter. Under scenariot så färdas man genom tre rader helveten, kaos hov och slaktar demonprisnar och diablos till höger och vänster. High fantasy men utan egentlig relevant världspåverkan (helveten och liknande är bara scener och de dödade fanns inte innan de behövde dödas etc.).
Jag tror snarare att graden av High sätts av vad man gör/kan göra, inte egentlgien effekterna av det även om det är en mycket påtaglig del av vissa scenarion.
Re: Definition
Eh, varför skulle det vara en ryggdunkatråd? Som jag sagt vid flera tillfällen, jag är på jakt efter det som är kul med olika spelstilar. På frågan "Vad är kul med High fantasy" så tillför svaret "det är inte roligt" ungefär inte ett smack. Eller? Det är ungefär som om du ställde frågan "Hur får jag drama av detta" och jag svarade "Jag gillar inte drama".
(vilket jag säkert gjort mer än en gång)
---
Vad jag är ute efter är att försöka isolera de aspekter av High fantasy-spelande som gör det roligt och vad man kan göra för att underlätta detta. Ett antal bra poänger har redan kommit fram, till exempel att det är roligt när ens rollpersons agerade får effekter på den stora världen och att metaplotten inte rullar vidare utan att ta någon som helst notis om det. Därefter satte jag upp en tes om att högfantastiskt spel gynans av att ha en väl definierad setting och en värld som är defininerad på en överskådlig nivå, men där maktfaktorerna är till i huvudsak för att puffas på/användas/vältas som effekter av spelarnas handlingar.
Vad gäller avskildhet från karaktäerernas motiv så menar jag bara att konceptet High fantasy inte är bundet till karaktäerernas motiv. Det är lika High fantasy om man spelar en god gud, en ond demon eller en kaosmagiker med slumpmässiga krafter och om man äventyrar för att rädda världen, för att man vill äga världen, för att man vill finna det gyllene äpplet för egen del eller vad det nu är man gör. Alla är high fantasy.
Något klarare?
Eh, varför skulle det vara en ryggdunkatråd? Som jag sagt vid flera tillfällen, jag är på jakt efter det som är kul med olika spelstilar. På frågan "Vad är kul med High fantasy" så tillför svaret "det är inte roligt" ungefär inte ett smack. Eller? Det är ungefär som om du ställde frågan "Hur får jag drama av detta" och jag svarade "Jag gillar inte drama".
(vilket jag säkert gjort mer än en gång)
---
Vad jag är ute efter är att försöka isolera de aspekter av High fantasy-spelande som gör det roligt och vad man kan göra för att underlätta detta. Ett antal bra poänger har redan kommit fram, till exempel att det är roligt när ens rollpersons agerade får effekter på den stora världen och att metaplotten inte rullar vidare utan att ta någon som helst notis om det. Därefter satte jag upp en tes om att högfantastiskt spel gynans av att ha en väl definierad setting och en värld som är defininerad på en överskådlig nivå, men där maktfaktorerna är till i huvudsak för att puffas på/användas/vältas som effekter av spelarnas handlingar.
Vad gäller avskildhet från karaktäerernas motiv så menar jag bara att konceptet High fantasy inte är bundet till karaktäerernas motiv. Det är lika High fantasy om man spelar en god gud, en ond demon eller en kaosmagiker med slumpmässiga krafter och om man äventyrar för att rädda världen, för att man vill äga världen, för att man vill finna det gyllene äpplet för egen del eller vad det nu är man gör. Alla är high fantasy.
Något klarare?
Mogger
Hipsteranka
Re: Definition
- betyder att det är ett skämt. I mitt fall var det ironi.
Utöver det har jag inte sagt att jag inte gillar High Fantasy, jag har sagt att OM High Fantasy bara är vad och hur så tilltalar det mig inte, men jag uppfattar både litterär high fantasy och Simons Stormarnas tid som väldigt mycket varför. Men, du är inte intresserad av varför, och då är vi helt enkelt intresserade av olika aspekter av High Fantasy. Och helt klart vill du inte prata om den aspekten, därför en ryggdunkartråd. Men med glimten i ögat. Folk får prata om vad de vill utan att jag tar illa upp.
En smiley kan hjälpa till att förmedla känslor, den här smiley -Ram said:
- betyder att det är ett skämt. I mitt fall var det ironi. Utöver det har jag inte sagt att jag inte gillar High Fantasy, jag har sagt att OM High Fantasy bara är vad och hur så tilltalar det mig inte, men jag uppfattar både litterär high fantasy och Simons Stormarnas tid som väldigt mycket varför. Men, du är inte intresserad av varför, och då är vi helt enkelt intresserade av olika aspekter av High Fantasy. Och helt klart vill du inte prata om den aspekten, därför en ryggdunkartråd. Men med glimten i ögat. Folk får prata om vad de vill utan att jag tar illa upp.
Re: Definition
Du skrev:
Hur som helst, för mig ligger allt i VARFÖR. Resten är ju bara, som du själv påpekat, setting eller situation. En gris eller en enhörning? En by med 10 pestsmittade invånare eller Neo Konstantinopel med 1 miljon? Slåss mot Suaron eller bysmeden? I care not. Det enda jag bryr mig om är varför.
Så hur menar du att du bryr dig om om det är High fantasy eller inte? Nu får du förklara för mig...
Och det jag menar med att det inte är en ryggdunkartråd är att jag inte säger "High fantasy är the shit! Vad gör ni som är skitcoolt?!". Jag frågar "När ni har kul spelandes High fantasy, vad tror ni är det som gör att det är så roligt?". Jag är inte vidare såld på High fantasy egentligen, jag föredrar en mer mellannivå...
Sorry, nu tappade du bort mig helt...Måns said:
Du skrev:
Hur som helst, för mig ligger allt i VARFÖR. Resten är ju bara, som du själv påpekat, setting eller situation. En gris eller en enhörning? En by med 10 pestsmittade invånare eller Neo Konstantinopel med 1 miljon? Slåss mot Suaron eller bysmeden? I care not. Det enda jag bryr mig om är varför.
Så hur menar du att du bryr dig om om det är High fantasy eller inte? Nu får du förklara för mig...
Och det jag menar med att det inte är en ryggdunkartråd är att jag inte säger "High fantasy är the shit! Vad gör ni som är skitcoolt?!". Jag frågar "När ni har kul spelandes High fantasy, vad tror ni är det som gör att det är så roligt?". Jag är inte vidare såld på High fantasy egentligen, jag föredrar en mer mellannivå...
Rising
Vila i frid
Mmm. Det är vad andra redan har sagt - och vad jag redan svarat på. Man kan absolut tala om dessa - och flera andra - olika typer av påverkan. Frågan är om det är relevant. Varje rollperson som har en världsåskådning som säger henne att hennes handlingar ger globala konsekvenser skulle ju nämligen med denna definition göra berättelsen till high fantasy. Barn som tror att en älva dör varje gång man säger att man inte tror på älvor, eller kristna som tror att synder hjälper Satan i dennes krig mot Gud, m.m. vilket i min mening låter orimligt.
Därför valde jag en annan utgångspunkt. Det hade ingen stor betydelse för den här tråden - för jag är övertygad om att vi båda avser exakt samma historier när vi pratar om High Fantasy - men jag ville inte utgå från en definition som inte tålde en närmare granskning.
Så, vi har ingen diskussion. Vad du gjorde nu var bara att repetera vad jag redan hört och redan svarat på. Du säger att du inte behöver svara på de punkter jag tagit upp för att du finner dem varandes irrelevanta. Må så vara, men om jag inte får något bemötande så ger du mig inget att besvara. Vilket får mig att undra vad du egentligen tror att du skall kunna bidra med i min deltråd.
Det som är kul med high fantasy är önskeuppfyllning, ja? Alltså, jag låtsas vara en stor och mäktig krigare som kan spöa trettio vanliga människor och som är bäst. Önskeuppfyllelse är en viktig del för väldigt många som spelar rollspel. När man låtsas vara någon annan vill man gärna vara den som är coolast och bäst, för man önskar att man var coolast och bäst i verkligheten, och det är man inte. Men man kan vara det på låtsas.
Om någon tycker att jag låter nedlåtande, så är det inte meningen. Basånivet. Det här var en viktig grej för mig när jag spelade med "inlevelse". När jag börjat se mer på rollspel som att skapa något tillsammans och inte identifierar mig med rollpersonen som "jag" så har jag inte känt behovet av att ha en cool rollperson, längre. Men om jag skulle återgå till att spela med inlevelse i rollpersonen skulle jag antagligen återgå till det här tänket. Det är ganska naturligt. Och det ligger nog fortfarande kvar en hel del i bakgrunden.
Om någon tycker att jag låter nedlåtande, så är det inte meningen. Basånivet. Det här var en viktig grej för mig när jag spelade med "inlevelse". När jag börjat se mer på rollspel som att skapa något tillsammans och inte identifierar mig med rollpersonen som "jag" så har jag inte känt behovet av att ha en cool rollperson, längre. Men om jag skulle återgå till att spela med inlevelse i rollpersonen skulle jag antagligen återgå till det här tänket. Det är ganska naturligt. Och det ligger nog fortfarande kvar en hel del i bakgrunden.