Historiska eller vetenskapliga fakta som kan förstöra stämningen i rollspel

[RasmusL]

Ja, om man ska transportera en rustning vill man ju helst att den bärs på en packåsna, körs i en vagn eller liknande. Det är en av sakerna som ofta förbises -- logistiken kring resor. Att resa kräver mycket planering och de typiska rollpersonerna borde antagligen dra med sig några tjänare som sköter en massa praktiskt bös. Detta fångas oftare upp inom OSR än i andra genrer. Kanske får man skylla på Tolkien, som lät sina huvudpersoner kuta runt veckovis i väglöst land utan någon vidare utrustning, men de är inte heller tungt rustade. Gimli är den ende som öppet bär en ringbrynja, och detta sägs specifikt vara för att han är dvärg och inte bryr sig om tunga bördor. Aragorn bär endast Anduril, Boromir bär svärd och sköld, Legolas båge och en lång kniv. Frodos mithrilskjorta blir mer av en big deal då -- det är en rustning man kan bära på resa utan att vara dvärg!

Sen är det ju också svinmycket jobbigare att ha ringbrynja än plåt

 

[Gamiel]

Det skotskan klan-väsendet och många av de traditioner vi förknippar med det, som tartans, har sina rötter i 1800-talet - Skotskt klanväsende kan vara en ”uppfunnen tradition” | SvD

Kom på att den artikeln nog är låst så jag tar o e lite ful här och delar vad som står:

Dick Harrison: Just det skotska klanväsendet är mycket omdiskuterat, och många historiker har ifrågasatt kända aspekter av deras existens. Mycket av det vi förknippar med tartans och andra klanspecifika företeelser har sina rötter i 1800-talet – låt vara att äldre förlagor i vissa fall har funnits – och påminner därmed om svenska hembygdsdräkter och andra element i folkkultur som antog fasta former först i nationalismens tidevarv. Inom forskningen talar man om invented tradition, en ”uppfunnen tradition”. Däremot är ordet klan i sig ett gammalt lånord från den skotsk-gaeliska kultursfären. Clann betyder egentligen ”barn” och ”avkomma”. Senast under första hälften av 1400-talet började termen användas i engelska språket om grupperingar i skotska högländerna, vilka med rätt eller orätt ansåg sig härstamma från gemensamma förfäder. Exakt hur det skotska systemet fungerade är dock dåligt belagt.

Vi har bättre källor till klanväsen på kontinenten. Italienska adelsfamiljer tillhörde under medeltiden ofta nätverk med täta personliga relationer, vilket garanterade dem inflytande över omvärlden. Fattiga familjer var klienter till rikare familjer och stödde dessa i konflikter. Systemet genererade ömsesidigt beskydd och en känsla av samhörighet, men det ledde också till blodiga vendettor. Ett känt exempel är klanväsendet i det senmedeltida Genua. År 1479 utgjordes klanen Spinola av 104 hushåll, klanen Lomellini av 93 och klanen Doria av 59.

Klanväsendet var viktigast i regioner med svag furstemakt. I takt med att furstens eller kungens ställning stärktes minskade nätverkens betydelse. Detsamma gäller släktsolidariteten på bondenivå: skillnaderna var mycket stora beroende på om bönderna uppnådde politisk autonomi eller inte. I det fria nordtyska bondesamhället Ditmarsken fanns slachte, konfederationer av grupper med släktskapsband i vilka även främlingar kunde integreras i egenskap av ”kusiner”. I regioner där en stark centralmakt saknades kunde sådana system, med blodshämnd och privat rättskipning, leva vidare långt in i modern tid. Typiska exempel är Albanien, Montenegro och Korsika.

 

[Leon]

Ursäkta, det var inte tänkt att vara sarkastiskt. Det jag menade var att även de bhutanesiska tygerna bygger på samma princip, att man använder olikfärgade trådar som korsas för att skapa ett specifikt rutmönster. Liknande tyger går också att hitta till exempel hos mumierna i Tarimbäckenet, så man får anta att det antingen beror på parallell vävteknisk utveckling eller på att det är en riktigt uråldrig (proto-indoeuropeisk?) teknik som spridit sig åt såväl väster som öster.

Tack - ingen fara !

Nä, någon sorts all-indoeuropeisk vävteknik känns som en lågoddsare. Eller det kanske är vår länk till hyperboreerna och atlantis

Ok, huruvida en särskild sorts rut-vävteknik är typisk eller utmärkande för skottland (eller de iro-brittiska öarna) får jag nog lämna åt kultur- och tyghistorier. Men om det är en teknik som är mer spridd hindrar det ju inte i sig att den varit utmärkande där.

 

[Cybot]

Sen är det ju också svinmycket jobbigare att ha ringbrynja än plåt

Är det verkligen det? För den största delen av plåtrustningars historia (t.ex. under hela hundraåriga kriget) så bar man full ringbrynja under rustningen, och i italien så fortsatte man göra det tills super-sent.

Märk väl att även om du har haft på dig en rekreationsringbrynja så är det inte samma sak.
En riddares ringbrynja var både måttad så att den passade perfekt och var konstruerad så att den drog ihop sig och fördelade sin vikt ganska jämt över kroppen. Dessutom så var ringarna tunnare och lättare än de flesta moderna rekreationer, speciellt där det inte behövdes så mycket skydd.

 

[Svarte Faraonen]

Tack - ingen fara !

Nä, någon sorts all-indoeuropeisk vävteknik känns som en lågoddsare. Eller det kanske är vår länk till hyperboreerna och atlantis

Ok, huruvida en särskild sorts rut-vävteknik är typisk eller utmärkande för skottland (eller de iro-brittiska öarna) får jag nog lämna åt kultur- och tyghistorier. Men om det är en teknik som är mer spridd hindrar det ju inte i sig att den varit utmärkande där.

För egen del är min grundläggande hållning alltid en skepsis kring sådant som lyfts fram som en nationell särart, särskilt när den romantiseras -- samma fenomen går vanligen att hitta på en massa andra håll.

 

[PhilArt]

För egen del är min grundläggande hållning alltid en skepsis kring sådant som lyfts fram som en nationell särart, särskilt när den romantiseras -- samma fenomen går vanligen att hitta på en massa andra håll.

Ja det är väl just konstruktionen av den nationella särarten som kan va speciell, inte det som konstrueras.

Ytterligare en sak som jag tror hade gjort rollspel tråkigare i en tidig eller förmodern-ish setting är ubredd analfabetism. Det blir liksom mycket smidigare om det finns nedskriven text i spelvärlden och det typ går att skriva en hemlig lapp och lämna till någon.

 

[RasmusL]

Är det verkligen det? För den största delen av plåtrustningars historia (t.ex. under hela hundraåriga kriget) så bar man full ringbrynja under rustningen, och i italien så fortsatte man göra det tills super-sent.

Märk väl att även om du har haft på dig en rekreationsringbrynja så är det inte samma sak.
En riddares ringbrynja var både måttad så att den passade perfekt och var konstruerad så att den drog ihop sig och fördelade sin vikt ganska jämt över kroppen. Dessutom så var ringarna tunnare och lättare än de flesta moderna rekreationer, speciellt där det inte behövdes så mycket skydd.

Jag har lånat brorsans grejer och han är jävligt nördig och noga med att det ska vara korrekt men visst, den är ju inte måttad för mig. Dock är skillnaden så ENORMT stor. Jag kan utan problem chilla i plåt, så fort ringbrynjan åker på så blir det jättejobbigt. Kombinationen är såklart värst men jag kan samtidigt förstå varför en har det, mycket glipor i plåten liksom.

 

[RasmusL]

Det här med att medeltiden är grå, brun och smutsig är väl också rätt mycket myt? Folk tvättade kläderna och färgerna var rätt muntra?

 

[Svarte Faraonen]

Det här med att medeltiden är grå, brun och smutsig är väl också rätt mycket myt? Folk tvättade kläderna och färgerna var rätt muntra?

Ja, de dyra färgerna var de dunkla och mörka -- djupblått, mörkbrunt och svart hade markerat någon som rik. Vanligt folk bar klara växtfärgade tyger som dock bleknade ganska snabbt, så man kan nog tänka sig att lite urblekta pastelltoner var vanliga.

 

[JohanL]

Mmm, det som inte är påhittat är ju skotsk historia, och alla dess släkter med namn som vi idag benämner klaner, och att de "klanerna" har levt eller dominerat olika områden i Skottland. Just tartans är troligtvis ett senare påfund (i nationaromantisk 1800-tals-anda om ni vill).

Ja, precis - det är traditionerna som är nya. Skotskrutigt är gammalt (och finns redan i Hallstadt-kulturen), men att klaner skulle ha sina egna är ett modernare påfund. Det är mer viktorianskt svärmeri när den klassiska höglandskulturen redan gått under.

På motsvarande vis kan man kallt utgå från att om något i Sverige anges som gammal tradition, så uppfanns det av nationalismvurmare på 1800-talet…

 

[JohanL]

Det här med att medeltiden är grå, brun och smutsig är väl också rätt mycket myt? Folk tvättade kläderna och färgerna var rätt muntra?

En av mina hållpunkter är att människor alltid vill se fina ut, och är beredda att lägga resurser på det även när man har det knapert. Sedan är det säkert stor skillnad på vardagskläder och festklädsel.

 

[Cybot]

Ja, de dyra färgerna var de dunkla och mörka -- djupblått, mörkbrunt och svart hade markerat någon som rik. Vanligt folk bar klara växtfärgade tyger som dock bleknade ganska snabbt, så man kan nog tänka sig att lite urblekta pastelltoner var vanliga.

Rika personer bar färger där det inte fanns några billiga alternativ som behöll sin lyster. Det var inte bara dunkla och mörka färger. Skinande vitt var dyrt då det visade att man inte behövde jobba och att man hade råd med tvätterskor och att byta kläder varje dag. Innan 1900-talet så var det skitdyrt att få kläder skinande vita och behålla dem så. Den vita bröllopsklänningen var ursprungligen ett uttryck för rikedom "Titta, jag kan ha en helvit klänning som jag aldrig kommer att använda igen. Så rik är jag". Skinande svart (med röda eller blå undertoner) var också ganska dyrt för att det var en lång och svår process, men mattare svarta färger användes friskt av alla klasser. Mörkbrunt var supervanligt, och inte förknippat med överklassen.
Dyrt var även djupblått, karmosinrött och purpur som krävde importerade och sällsynta färgämnen. Purpur var oftast reserverat för kungar, hertigar och kejsare.

 

[Leon]

Jag har lånat brorsans grejer och han är jävligt nördig och noga med att det ska vara korrekt men visst, den är ju inte måttad för mig. Dock är skillnaden så ENORMT stor. Jag kan utan problem chilla i plåt, så fort ringbrynjan åker på så blir det jättejobbigt. Kombinationen är såklart värst men jag kan samtidigt förstå varför en har det, mycket glipor i plåten liksom.

Även en helrustning bör väl vara måttad efter person (skräddarsydd... skräddarsmidd... smedsmidd?). Kan det vara så att de massproducerade halv och trekvartsrustningarn på 15-1600tal var otympligare än t.ex. Henry VIIIs stora helrustning som man kan se på The Tower?

 

[RasmusL]

Även en helrustning bör väl vara måttad efter person (skräddarsydd... skräddarsmidd... smedsmidd?). Kan det vara så att de massproducerade halv och trekvartsrustningarn på 15-1600tal var otympligare än t.ex. Henry VIIIs stora helrustning som man kan se på The Tower?

Det bör den säkert men jag väljer en dåligt sittande plåt framför en ringbrynja alla dagar i veckan! Vadderingen under rustningen tar ändå bort det värsta skavet! Nu är det förvisso inte en sån paradrustning jag haft på mig utan snarare något som skulle passa i Battle of Nations (men jag har undvikit ringbryna under, såklart ).

Sen går det säkert bra att tillverka lättare ringbrynjor med glesare ringar, den jag använt mest täcker dels låren ner till knäna så den är ganska lång men det är å andra sidan inte en sådan nitad monstrositet. Som sagt, min begränsade erfarenhet av ringbrynja, det jag kan säga är iaf att rustning är bekvämt om än lite svettigt en varm sommardag med all vaddering

 

[Cybot]

Även en helrustning bör väl vara måttad efter person (skräddarsydd... skräddarsmidd... smedsmidd?). Kan det vara så att de massproducerade halv och trekvartsrustningarn på 15-1600tal var otympligare än t.ex. Henry VIIIs stora helrustning som man kan se på The Tower?

Henry VIIIs rustning som finns i towern var ju en tornerrustning. Så troligtvis inte, för tornerrustningar var byggda för att maximera skyddsvärde och inte byggda för att någon ska orka röra sig i den i mer än en halvtimma. Hans fältrustning, en mästerligt tillverkad kyrassiär-rustning lär dock ha varit bra mycket mindre påfrestande än de masstillverkade "munitions-grade" rustningarna som användes för att utrusta meniga ryttare.

 

[Leon]

Henry VIIIs rustning som finns i towern var ju en tornerrustning. Så troligtvis inte, för tornerrustningar var byggda för att maximera skyddsvärde och inte byggda för att någon ska orka röra sig i den i mer än en halvtimma. Hans fältrustning, en mästerligt tillverkad kyrassiär-rustning lär dock ha varit bra mycket mindre påfrestande än de masstillverkade "munitions-grade" rustningarna som användes för att utrusta meniga ryttare.

Fan, den är ju ännu snyggare! Jag vill bli tjock som Henry VIII så att jag också kan bära sådan rustning.

Tack för förklaringen - var så jag tänkte!

 

[abe]

Hästar. Indianerna började använda hästar först i mötet med européerna. Bara samurajer fick slåss på häst i Japan. I Kyrkostaten fick hästar inte alls användas till arbete. Massa regler kring hästar. Men framförallt, hästar i det medeltida Norden var i regel små som en ponny, så era spelare kommer att se extra töntiga ut när de kommer struttande med sina pottfrisyrer.

 

[Gamiel]

Men framförallt, hästar i det medeltida Norden var i regel små som en ponny,

Här tror jag det inte stämmer: ja det var ponnyer, men inte små ponnyer.

 

[Franz]

Nu får ni dels rätta mig om jag har fel och dels säga fy om detta redan nämnts, men såvitt jag förstår är läderrustningar till stor del hittepå. Då var tygrustning mer vanligt och dessutom rätt effektivt.

 

[Cybot]

Nu får ni dels rätta mig om jag har fel och dels säga fy om detta redan nämnts, men såvitt jag förstår är läderrustningar till stor del hittepå. Då var tygrustning mer vanligt och dessutom rätt effektivt.

Alltså. Njae.
Cuir boulli var en grej (läder som har blivit värmebehandlat så att det blir styvt) och det har använts i hjälmar, sköldar, benskydd, armskydd, bröstplåtar (ovanpå ringbrynja för att minska chansen att en motståndare kollapsar din bröstkorg med lans eller andra stångvapen) osv. Även vanligt för hästpansar.

Ovanpå det så finns det också s.k. Buff coats där läder (koskinn vanligtvis, men älg eller caribou läder för eliten) behandlas med olja och kalk för att bli ett tjockt och segt material som både står emot hugg ifrån värjor och är relativt effektiva för att reducera skador från muskötskott, även om den oftast bar under bröstplåt som vaddering.

Men du har sant att tygrustingar var mer vanligt, faktiskt det vanligaste fram tills att krig blev mer och mer avståndsvapenbaserat (då gambeson och andra tygpansar är värdelösa mot kraftigare missilvapen, även om de bars under plåt fram tills mitten på 1500-talet).