.113;n138838 said:
Om röda korset gjorde en reklam där de istället visade "Här ser vi josefina, 9 år, hon har just börjat skolan som vi startade med era pengar, men vi behöver mer för att göra likadant för andra" då hade man kunnat känna en viss känsla av "fan va bra, det är klart att man ska hjälpa det där", istället gör de någon sorts tragiskt fejkad iscensatt bild med Carola (eller det var väl säkert någon annan men ni fattar säkert vad jag är ute efter)...
Inte för att vara den, men jag har sett massor av välgörenhetsreklam som har just det positiva budskap du efterfrågar. Menar du att du inte har sett såna? I såna fall kan jag leta upp några, lär inte ta många minuter.
.113;n138838 said:
Jag är less på att nyheter gör sidor om hur synd det är om kvinnor, unga kvinnor skär sig och mår dåligt. Jag skrev till en reporter som gjorde ett sådant inlägg på aftonbladet och frågade varför de väljer att vinkla det så, istället för att ta upp det som verkligheten är att det även är unga män som mår dåligt och gör sådant. Svaret blev väl något i stil med att man var välkommen skriva om det om man ville men just de skrev om unga kvinnor.
Här är problemet.
Inte bara är problemet att man gör det svårare för unga män att hantera att de också kan må dåligt, man väljer också en vinkel som antyder för kvinnor att bara de mår dåligt. Tanken kanske är god, men vad säger man egentligen till kvinnor? Jo, "Klart du mår dåligt, du är ju kvinna. Män mår inte så här." Det är dåligt för båda sidor och det är heller inte jämlikt.
Här beskriver du ett klockrent exempel på där föreställningar om kön påverkar agendan, och att den feministiska kampen därigenom indirekt även är en kamp för männens rättigheter. När det kommer till psykiska sjukdomer finns det ju väldokumenterad historik över hur män och kvinnor med likartade symtom får helt olika typer av diagnoser. Det är ett skolexempel ur den del av feministisk teori som menar att
ojämlikhet mellan könen är orättvis när det handlar om en behandling
som inte kan rättfärdigas med hänvisning till olikheten i kön. Man menar att exempelvis kvinnor rimligtvis borde har rätt till viss vård som män inte har rätt till, som ultraljudundersökningar när de är gravida. Eller att män får prostataundersökningar på grund av den förhöjda cancerrisken. Men att det rör sig om orättvisa när kvinnor och män som kommer in med liknande symtom får olika diagnoser beroende på icke-bevisade föreställningar om kön; d.v.s. exakt det du talar om ovan.
Detta slår som du skriver ovan även mot män. En del av lösningen är förstås att även uppmärksamma den andra sidan (i detta fall män som mår dåligt med självskadebeteende. Pratade nyligen med en forskare på områden som var intresserad av att studera män som frivilligt utsätter sig för högrisksituationer, i detta fall inom fotbollsanknutet supportervåld, som ett uttryck för detta). Men problemet är större än så och beror på att vi ofta inte är fullt medvetna varken om de uppfattningar vi har om kön
som är socialt betingade (och därmed orättvisa) eller hur det påverkar vårt agerande.
En sådan snedvriden syn där diagnoser mellan kön skiljer sig åt är just inom depressioner och relaterade symtom och beteenden. Kvinnor behandlas oftare för depression och självmordsförsök, trots att fler män än kvinnor faktiskt tar sitt eget liv. Och om någon säger "självskadebeteende" så tänker de flesta av oss på kvinnor. Om en reporter får i uppdrag att skriva om det så kommer denne därför antagligen intuitivt försöka uppsöka tjejer som skär sig själva. Ätstörningar är ett annat klockrent exempel där vi ligger ännu mer efter i att vi ser det som huvudsakligen ett kvinnligt problem.
Detta sänder förstås också signaler, som du är inne på ovan. Feldiagnoser beror inte bara på att läkare tolkar olika beroende på patientens kön, utan på hur skillnaderna ser ut i hur vi uppfattar, beskriver och uppsöker hjälp vår för våra problem; och detta kommer ju ifrån hur vi itutas att vi fungerar.
Så här långt är vi egentligen rätt ense.
.113;n138838 said:
Jag skulle kunna tänka mig att det som kvinna lätt kan bli ganska krystat att komma hit just pga att det är så stor press här på att allt ska vara så "pk" och "feministiskt"
Det är dock här jag befarar att du hamnar snett. Vet inte om du menar att "tycka synd om kvinnor" är feminism (om det är PK eller inte lämnar jag därhän då det är en ren semantik), men om du gör det så är du helt snett ute. Om vi kokar ner det du beskriver i de delar jag citerat ovan så är det feminism; det vill säga att det är fel att vi behandlas olika beroende på orättfärdigad hänvisning till kön. Jag förstår inte hur det i sig skulle kunna skrämma bort kvinnor från forumet.
Att behandla folk efter fördomar om kön skulle däremot garanterat skrämma bort dem, och min slutliga och egentligen huvudsakliga poäng är att vi intuitivt gör just det.
Flera har i tråden skrivit om hur de ser kvinnor och män som människor och inte kön; och det är ju förstås det feminismen strävar efter. Men att påstå att vi för att vi anser det även agerar efter det är att, som Genesis påpekar, att lura oss själva. Jag har inte gjort det där omtalade testet kring rasifiering som han talar om, för det skulle bara visa något jag redan vet: Att jag har fördomar. Såväl vad gäller hudfärg som kön, och massor av andra saker. Jag vill inte ha det, men
intuitivt har jag det.
En viktig poäng med att prata om manliga strukturer är att påminna oss om att vi som socialt och kulturellt betingade varelser tyvärr har ett utgångsläge där vi intuitivt bekräftar och agerar efter fördomar. Och vi behöver påminna oss om detta hela tiden, för annars slutar vi upp med den faktiskt ansträngande processen att försöka övervinna våra fördomar.
Jag brukar likna det vid ett mindre inflammerat men inte helt okontroversiellt ämne; konsumtion. Närmare bestämt när jag ser en bild eller tänker på ett plagg eller en ny digitalkamera eller ett tv-spel eller för den delen ett nytt rollspel (se "Spelarboken som PDF"-tråden) som jag är intresserad av. Jag får intuitivt en känsla av hur fantastiskt mitt liv skulle bli om jag köpte det. Men jag har av erfarenhet lärt mig, och det finns forskning som tydligt visar på (ursäkte Genesis om jag inte rotar upp länk), att jag inte kommer uppleva det så när jag väl köpt prylen. Den tomhet som ofta uppstår står i skrikande kontrast till det jag några minuter innan trodde jag skulle uppleva. Jag vet detta, men ändå måste jag kämpa med detta i princip varje dag och påminner mig själv gång på gång om att jag inte ska agera på den där känslan. För om jag inte gör det så är chansen stor att jag köper något jag egentligen inte behöver eller vill ha. Det betyder inte att jag inte köper ett tv-spel jag verkligen vill ha, men om jag inte tänker efter innan jag köper så vet jag ju faktiskt inte om jag bara "vill ha" eller "verkligen vill ha".
På samma sätt behöver vi alltså varje dag påminna oss om att inte agera efter våra fördomar om kön. Vi kan absolut klappa oss själva på axeln för att vi redan kommit en bit på vägen, men vi kan inte stanna upp förrän vi intuitivt agerar efter vår övertygelse. För i samma sekund som vi stannar så är risken att vi dömer eller behandlar någon negativt på orättvis grund. Och gör vi det så inte bara backar vi utan vårt agerande går dessutom ut över någon annan. Diskussionen behöver helt enkelt pågå annars regredierar vi mot vår inhamrade fördomar.
Och för att vara ärlig tror jag inte att vi någonsin kommer sluta behöva kämpa mot våra fördomar. Inom specifika områden kan vi, en dag kanske vi intuitivt behandlar kvinnor och män lika. Men det finns biologiska faktorer. Vi vill verka inom relativt små grupper och skydda dem och den livsstil gruppen företräder från oliktänkande. Rasismen kanske försvinner, men främlingsoron kommer bestå i många generationer framöver.
Som jag skrev är det en ansträngande process att utmana sina fördomar (Kahneman förklarar detta på ett relativt enkelt sätt för er som är intresserade), men det är också den som gjort oss till civiliserade människor.
Den enkla vägen är att inte försöka och ge efter för sina fördomar. SD:s framgångar är ett exempel på detta. Är det något vi rollspelare lärt oss är det dock att vägen behöver vissa hinder för att det ska bli intressant att överhuvudtaget spela.