Egentligen har jag alltid tyckt att magi varit den minst intressanta biten med rollspel. Åtminstone innan jag fann mig själv tvingad att konstruera magiregler till mitt eget spel, regler som förhoppningsvis ska vara rimliga om än inte totalt nyskapande. Det här inlägget är alltså skrivet i ett "nybörjarperspektiv", formulerad av en som tidigare tenderat att underskatta magins betydelse i rollspel och som nu botfärdigt inser att det är en väldans massa han missat att reflektera kring.
Ett i mitt tycke schysst magisystem håller på att växa fram till spelet som tidigare hette Daimonion. Dock har jag kommit till det stadiet att jag nu frågar mig en i själva verket ytterst grundläggande fråga: Vem kan egentligen bli magiker? Har alla möjlighet att lära sig trolla eller är det bara en ytterst liten andel av befolkningen som "genetiskt" begåvats med övernaturliga förutsättningar som utgör fröet bakom en potentiell livsbana som magiker.
Frågan är alltså om det är rimligt att i ett rollspel förutsätta att magi är något man kan lära sig från grunden ungefär som man lär sig franska, silversmide eller kung fu och till slut, efter mycket flit och möda, bli en hardcore-magiker á la Merlin. Min egen tanke är att helt enkelt begränsa magikerskaran till en begränsat antal "utvalda" som har handplockats av de gudomliga krafterna vid födseln och som visar prov på magiska förmågor redan innan de lärt sig att uttala sin första besvärjelse.
Alla slags tankar, funderingar och synpunkter tas emot med varm hand. Det är inte fel med en allmänt hållen diskussion och kan hjälpa mig att precisera vad jag egentligen själv tycker.
Ett i mitt tycke schysst magisystem håller på att växa fram till spelet som tidigare hette Daimonion. Dock har jag kommit till det stadiet att jag nu frågar mig en i själva verket ytterst grundläggande fråga: Vem kan egentligen bli magiker? Har alla möjlighet att lära sig trolla eller är det bara en ytterst liten andel av befolkningen som "genetiskt" begåvats med övernaturliga förutsättningar som utgör fröet bakom en potentiell livsbana som magiker.
Frågan är alltså om det är rimligt att i ett rollspel förutsätta att magi är något man kan lära sig från grunden ungefär som man lär sig franska, silversmide eller kung fu och till slut, efter mycket flit och möda, bli en hardcore-magiker á la Merlin. Min egen tanke är att helt enkelt begränsa magikerskaran till en begränsat antal "utvalda" som har handplockats av de gudomliga krafterna vid födseln och som visar prov på magiska förmågor redan innan de lärt sig att uttala sin första besvärjelse.
Alla slags tankar, funderingar och synpunkter tas emot med varm hand. Det är inte fel med en allmänt hållen diskussion och kan hjälpa mig att precisera vad jag egentligen själv tycker.