Nekromanti Hur blir man magiker?

[Targon]

Egentligen har jag alltid tyckt att magi varit den minst intressanta biten med rollspel. Åtminstone innan jag fann mig själv tvingad att konstruera magiregler till mitt eget spel, regler som förhoppningsvis ska vara rimliga om än inte totalt nyskapande. Det här inlägget är alltså skrivet i ett "nybörjarperspektiv", formulerad av en som tidigare tenderat att underskatta magins betydelse i rollspel och som nu botfärdigt inser att det är en väldans massa han missat att reflektera kring.

Ett i mitt tycke schysst magisystem håller på att växa fram till spelet som tidigare hette Daimonion. Dock har jag kommit till det stadiet att jag nu frågar mig en i själva verket ytterst grundläggande fråga: Vem kan egentligen bli magiker? Har alla möjlighet att lära sig trolla eller är det bara en ytterst liten andel av befolkningen som "genetiskt" begåvats med övernaturliga förutsättningar som utgör fröet bakom en potentiell livsbana som magiker.

Frågan är alltså om det är rimligt att i ett rollspel förutsätta att magi är något man kan lära sig från grunden ungefär som man lär sig franska, silversmide eller kung fu och till slut, efter mycket flit och möda, bli en hardcore-magiker á la Merlin. Min egen tanke är att helt enkelt begränsa magikerskaran till en begränsat antal "utvalda" som har handplockats av de gudomliga krafterna vid födseln och som visar prov på magiska förmågor redan innan de lärt sig att uttala sin första besvärjelse.

Alla slags tankar, funderingar och synpunkter tas emot med varm hand. Det är inte fel med en allmänt hållen diskussion och kan hjälpa mig att precisera vad jag egentligen själv tycker.

 

[Zykopat]

Det hänger väl mycket ihop med hur pass vanliga du vill att trollkarlar ska vara i världen, vill du ha som i D&D där de finns i varje gathörn eller som i Sagan om Ringen där alla trollkarlar är någon slags halvgudar och rakt inte vanliga?
Sannolikt väljer du väl något slags mellanting även om det kunde vara intressant med en värld där trollkarlar är såpass vanliga att magi utövas mer eller mindre av alla och inom alla yrken på samma sätt som vi använder teknik idag.

Nu blev visst det här inlägget mest ett konstaterande av fakta och presenterande av mina egna idéer men jag hoppas att det hjälper lite grann iaf

 

[Targon]

Ej Sword & Sorcery Fantasy

Tänk mer Kult eller CoC, alltså världar där majoriteten av befolkningen är fast i materialitetens och rationalitetens bländverk och är övertygade om att magi i själva verket inte fungerar. Jag tänker mig mer i termer av magi som något hemligt, ja som i Harry Potter där man in i det längsta undviker att skylta med sina magifärdigheter inför mugglarna.

Det är alltså inte fråga om traditionell D&D-fantasy.

 

[Zykopat]

Re: Ej Sword & Sorcery Fantasy

Då säger det väl mer eller mindre sig själv att du ska köra på Gandalf-principen, dvs. de som blir magiker är utvalda på ett eller annat sätt att bli det.
Vad som väljer ut dem är ju dock upp till dig, det kan ju vara gudarnas vilja, ett genetiskt tillstånd, födelse under speciella omständigheter (typ klassikern en sjunde son till en sjunde son eller att födas i ett visst stjärntecken) eller något helt annat.

 

[Rising]

Min egen tanke är att helt enkelt begränsa magikerskaran till en begränsat antal "utvalda" som har handplockats av de gudomliga krafterna vid födseln och som visar prov på magiska förmågor redan innan de lärt sig att uttala sin första besvärjelse.

Tja, det är ju det vanliga. Det har dock en mycket praktisk anledning: Det är för att slippa en stor drös med noviser.

Missförstå mig rätt; det finns förstås "nybörjarmagiker" i traditionell fjantasy, men de är ändå en exklusiv skara som är väsenskilda noviser i övrigt. Alltså; alla kan - med lite assistans, vägledning och information - lära sig att hugga lite ved, boxas lite, skjuta lite pilbåge och till och med programmera lite ASP. Dessa kallar jag "noviser". En trollkarl kan dock inte i traditionell fjantasy få vem som helst att använda lite enkel minimagi.

Jag tycker det är helt okej att göra magi exotiskt på detta sätt. Jag skulle också mycket gärna spela i en värld där magi fungerade lite mer som musik och där det var något som alla kunde använda sig av.

Allt är gott.

 

[Bombu]

En trollkarl kan dock inte i traditionell fjantasy få vem som helst att använda lite enkel minimagi.

Jag tycker det är helt okej att göra magi exotiskt på detta sätt. Jag skulle också mycket gärna spela i en värld där magi fungerade lite mer som musik och där det var något som alla kunde använda sig av.

Sitter och funderar här....

Jag inser först att jag blir förvirrad över vad definitionen på Fjantasy är (ett utryck som jag ogillar men inte mer än att jag lärt mig leva med att det används, det där lät väl lagom pretantiöst?)

För mig är just traditionell fantasy ganska nära DnD, där det just går att lära sig magi för i stort sett alla. Det är i DnD inte frågan om nån elitgrupp som är de enda som kan lära sig magi..... Som jag har uppfattat det ska väl tillägas. Alla lär sig inte magi i DnD, även om dom kan, är det det du menar?

Så jag inser att du menar nått annat än DnD när du skriver "Fjantasy"

Villket dock gör mig ännu mer förvirrad för då vet jag inte vad du menar.

Men det kan lika gärna vara min kopplingsförmåga som kärvar.


Jag tycker det är mysigt när Magi får stå för nått mer än bara en räcka bom bom points.

det får gärna vara omgärdat med hemligheter och vidskepelse (om man nu kan använda det ordet för fungerande magi?)

det får gärna vara nån speciell "drift" eller "tanke" som magin speglar, kanske olika tankar om hur universum fungerar...

Bombu funderar vidare

 

[Rising]

Så jag inser att du menar nått annat än DnD när du skriver "Fjantasy"

Eddings å Tolkien å Conan å sånt...

DnD's magi är väldigt speciell och påminner inte om hur magi fungerar i nästan något annat (modernt) rollspel, och knappt ens i några böcker. Så på den punkten är inte DnD så standardiserat.

 

[Dewil]

Fjantasy (OT)

Jag inser först att jag blir förvirrad över vad definitionen på Fjantasy är (ett utryck som jag ogillar men inte mer än att jag lärt mig leva med att det används, det där lät väl lagom pretantiöst?)

Fjantasy är en nedsättande benämning på all fantasy som man inte gillar. Exakt vad det innebär beror alltså på vem som använder ordet.

Om man i stället tittar på begreppets mer sakliga släkting standardfantasy så är det den sorts fantasy som i huvudsak har sina rötter i Dungeons & Dragons. Några huvudkaraktäristika är t.ex. en pseudomedeltida miljö och ett varelsegalleri som hämtats från alla tänkbara mytologiska bakgrunder. (Märk väl att även Eddings böcker har kallats standardfantasy trots att de står rätt fria från D&D-influenser.)

I den mån jag själv använder begreppet standardfantasy så är det om regelsystem (och världar) där "allt" kan existera, gärna sida vid sida utan några djupare baktankar. I andra änden av skalan hittar man i så fall "culture gaming" (finns det någon bra svensk term?) där allt är genomtänkt och välordnat.

Med reservation för att den här deltråden kommer att utvecklas till en hätsk diskussion som inte har något med din ursprungsfrågeställning att göra,

Dewil

 

[Svarte Faraonen]

Re: Ej Sword & Sorcery Fantasy

Jag tycker snarare att det bör vara tvärt om. I en fantasyvärld där magi är känt och allmänt förekommande behövs denna form av förklaringar för att världen inte ska svämma över i magiker, men när magin är något hemligt tycker jag gott att det räcker med att en person har insikt i världens sanna natur för att denne också ska kunna manipulera den. Därmed inte sagt att alla är lika bra på det -- en viljestark och intelligent individ kan antas vara bättre än genomsnittet.

 

[Krille]

Re: Fjantasy (OT)

"Fjantasy är en nedsättande benämning på all fantasy som man inte gillar. Exakt vad det innebär beror alltså på vem som använder ordet."

Liksom "koboldism" - som används på ungefär samma sätt om den sortens rollspel man inte gillar - så har "fjantasy" en inneboende betydelse. Det är liksom två krav på fjantasyn. Dels måste det vara fantasy man inte gillar, men ogillandet måste också komma från att fantasyn är så standard. Fjantasy är helt enkelt standardfantasy som är så standard att det blir fjantigt.

Diana Wynne Jones bok The Tough Guide to Fantasyland är en jättebra guide till fjantasy.

 

[Rising]

Re: Fjantasy (OT)

Fjantasy är en nedsättande benämning på all fantasy som man inte gillar.

Hupp! Well, när jag använder det så är det bara anspråkslös dussinfantasy som staplar fantasykonventioner på varandra, och jag älskar det. Det är fjantigt, och alldeles, alldeles underbart.

Den fantasy jag ogillar är den som fungerar som science fiction, fast i forntiden. Alltså som uppstått ur en massa studentikosa akademikerfrågor och som sedan fått lite påklistrade äventyrskoncept, som man sedan försöker göra vuxna genom att ge dem namn på latin.

Vidare kan jag inte förstå att D&D kallas standardfantasy.

I den mån jag själv använder begreppet standardfantasy så är det om regelsystem (och världar) där "allt" kan existera, gärna sida vid sida utan några djupare baktankar

Själv tycker jag nämligen att det du just beskrivit är jättesällsynt i fantasygenren. Jag tycker det är mycket mer standard att man tematiskt begränsar sig väldigt starkt; alver och dvärgar "ska" liksom vara med, och de får inte avvika för mycket från det traditionella.

När det gäller D&D tycker jag då inte att drakar som sprutar syra och elektricitet är ett dugg standard, till exempel, och inte heller sexbenta pantrar med stora tentakler på ryggarna. Planescape är nog en av de knarkigaste världarna någonsin, rentutav. Jag känner faktiskt en kille som rökte upp förordet och han sitter fortfarande högt uppe i en gran i Västmanland och försöker döda ugglor med en osthyvel.

Eller nja, kanske inte det där sista, men allt det andra.

Och så; till trådstartaren; förlåt för att vi OT:ar.

 

[Muggas]

Re: Ej Sword & Sorcery Fantasy

Jag har också problem med just "magi" som allmänt begrepp i de flesta sammanhang. Jag gillar när magi producerar föga praktiskt användbara resultat, men som ändå är tilltalande och mystisk p g a mytbildningen kring dess ursprung och natur. Hur väl magin fungerar beror här till största delen på omgivningens förutfattade meningar om den och på hur karismatisk (och manipulativ) magikern är. En typ av magisk handling (t ex en ritual) som i realiteten inte åstadkommer så mycket upplevs alltså mer kraftfull i sammanhang där de som utsätts för den tror på/fruktar den.

Men detta rimmar iofs dåligt med din vision, där magin är något hemligt och något som folk egentligen inte tror på.

 

[Johan K]

Vem kan egentligen bli magiker? Har alla möjlighet att lära sig trolla eller är det bara en ytterst liten andel av befolkningen som "genetiskt" begåvats med övernaturliga förutsättningar som utgör fröet bakom en potentiell livsbana som magiker.

Jag tor å´det bestämmdaste att jag skulel gå på den vägebn där endast en liten del av befolkningen har channsen att bli magiker. Skulle kännas lite konstigt om alla hade det föret & därför skulel kunna bli magiker.
Sedan så gäller det vara att veta att man har det föret åxå...

Elelr så kan man göra som så att man får en gudomlig inverkan & därigenom får magiska kunskaper.

 

[Lindenius]

Du kallade? [OT]

När man talar om akademikerna står de utanför ens dörr och tigger pengar till forskning.

Anyhow. Jag är inte säker på vad du menade med Fantasy -> Science fiction –> påklistrade ävetyrskoncept -> latin. Kan du ge någoto exempel för min arma hjärna?

//erik. nattsuddar

 

[Gordeg]

Re: Fjantasy (OT)

Om man i stället tittar på begreppets mer sakliga släkting standardfantasy så är det den sorts fantasy som i huvudsak har sina rötter i Dungeons & Dragons.

Jag skulle istället säga att det vi kallar standardfantasy har sina rötter i Tolkien. Han är inte "fantasyns fader" som man ibland får höra, men han grundade en genre av fantasy som slog igenom så brett att den uppfattas som standard.

Gordeg

 

[Arfert]

Så har gjorde jag i Saga, lite kort:

För att kunna använda magi så måste man kunna uppfatta de magiska "energier" som fortfarande finns kvar i världen, så kallad Mana. hur bra man är på det beror på en grundegenskap kallad "Gåvan".

Endast de som har MAX i Gåvan kan lära sig hantera magiska besvärjelser, dvs bli magiker. Men endast Gåvan räcker inte, man måste sedan ha nivåer i grundegenskapen "Ars Arcana" (som funkar lite som Education i CoC, fast bara för magi). Nivån på Magislaget blir då Gåvan + Ars Arcana (modifierat med svårighetsgraden på den aktuella besvärjelsen).

Det här gör att endast en liten del av befolkningen kan ha möjlighet att bli magiker, och sedan måste de dessutom ha en teoretisk överbyggnad som man endast kan lära sig från andra magiker, exempelvis som lärling eller på ett av de sällsynta magikonventen. Att magiker dessutom - för att komma med ett understatement - ses med en viss misstänksamhet av kyrkan gör att endast ett fåtal med max i Gåvan söker sig till ett konvent.

 

[Krille]

Det som jag funderar på just nu är ett runbaserat system, där i princip vem som helst kan bli magiker. Hela grejen handlar egentligen om insikt om runornas magiska kraft. Saknar man den insikten så kan man inte trolla. Har man den så kan man trolla.

Med "insikt" menas något helt annat än att F-runan heter "feoh" vilket betyder "fä", och kan användas som v i slutet på stavelser. Sånt är vanlig språklig förståelse, och det har inte med magi att göra.

Den magiska insikten är det som skiljer agnarna från vetet. Vem som helst kan få den där insikten, men det kräver någon form av uppoffring. Trots allt, Oden hängde i nio dagar och nio nätter från Yggdrasils grenar för att få insikt om runornas hemlighet.

Exakt hur jag tänker mig den här uppoffringen vet jag inte ännu, men det lutar åt en viss egenskap som är till både för- och nackdel om man vill ha insikten från början och ett jefligt svårt test om man vill få insikten under spelets gång. I övrigt så står det vem som helst fritt att försöka.

 

[Saxifrage]

Special Weekend Offer

Vem som helst kan få den där insikten, men det kräver någon form av uppoffring.

Det där med uppoffring och magi gillar jag.

En tanke jag hade någon gång var en värld där människorna kan använda magi, men där gudarna inte gillar det. Så länge man håller sig till småsaker passerar det ganska obemärkt, men om man börjar ägna sig åt alltför uppenbart eldbollskastande eller helande straffas man av gudarna med tex fysiska lyten eller begynnande vansinne. Blir man alltför mäktig så börjar gudarna skicka otrevliga sändebud eller värdsliga tjänare efter en för att göra slut på problemet. De allra mäktigaste magikerna skulle alltså leva på ett ganska självförbrännande sätt, och tvingas söka allt större magisk kunskap för att värja sig mot gudarnas hemsökning. Lite av en vansinnesjakt mot större kunskap, med himmelska makter ständigt i hälarna. Mer mediokra besvärjare skulle vara dömda till att leva märkta och förföljda av fysiskt lidande.

Jag tycker att konceptet skulle passa rätt bra i en Dark Fantasy-värld.

 

[Rosen]

Eddings å Tolkien å Conan å sånt...

Conan är sword &sorcery; no elves.
Där brukar magi oftast framställas som något ganska läbbigt och ondskefullt (jo, Arnold hade en trollande gubbe med sig i filmerna, men det var där det) -- vanligen kopplad till lärande av mörka hemligheter från urtida civilisationer i öster o dyl.

Sword & sorcery-magi har ofta starkt rituella, demonologiska övertoner. I mitt urgamla barbarrollspel körde jag med ett system där magisk kraft alltid erhölls genom att ingå pakter med behornade saker som doftade svavel, fast då var magiker också främst tänkta som SLP eller åtminstone ovanliga som rollpersoner.
Obligatorisk kinky utvik - att lära sig trollkonster genom att sälja sin själ är omtalat, men jag undrar ibland om inte folk på häxprocessernas dagar också tänkte sig det som att sälja sin kropp... I de där gamla vittnesutsagorna så verkade iaf frammanande av djävlar och getskägg väldigt ofta åtföljas av otukt med dem.

--
Åke

 

[Saxifrage]

Hur överlever man som magiker?

Min egen tanke är att helt enkelt begränsa magikerskaran till en begränsat antal "utvalda" som har handplockats av de gudomliga krafterna vid födseln och som visar prov på magiska förmågor redan innan de lärt sig att uttala sin första besvärjelse.

Det där låter lite för mycket Dalai Lama för min del. Jag köper konceptet med ett par utvalda, men jag skulle hellre kalla det för "fallenhet", på samma sätt som folk idag kan vara mer eller mindre lämpade för att bli läkare, rallyförare eller ingenjörer. Folk som är utvalda av gudarna har jag lite svårt för.

En kul tanke är att betrakta själva framkallandet av magi som trivialt, men att det kräver specialkunskaper för att behärska magin. Ungefär som att starta en Boeing 747: att skjuta fram gasreglaget och starta klarar de flesta, men att komma ner på backen igen kräver lite mer. På samma sätt kan man anta att folk som inte är magiskt skolade ger katten i att frammana magin utan att behärska den. Då blir det också lite lättare att köpa den "akademiska" modellen där vem som helst kan lära sig att använda magin, vilket här alltså är att behärska de magiska energierna (likvärdigt med att lära sig landa 747:an).