Nekromanti Hur bra är Symbaroum?

[God45]

Tänkte på detta och denna obalans är ju endast ett problem om det är ett spel som är baserat på strid, med balanserade karaktärer. Typ alla ska fylla en roll även i strid och alla ska vara stridsdugliga. Typ D&D där skulle sådan obalans vara riktigt dåligt.

Men om spelet inte är inriktat på den typen av strid och balans så är det ju inte på något sätt en nackdel. utan endast en fördel som talar FÖR spelet snarare än emot det.

Det beror ju vad spelet försöker att göra, vad man som spelare är ute efter. Att säga att det automatiskt är en nackdel och någonting dåligt. är ju som att säga att alla små bilar är dåliga för att det finns för lite bagage utrymme: ja det är dåligt om det är vad man vill ha eller om bilen utger sig för att vara rymlig men inte är det. men om man vill ha en liten bränsle snål bil som inte tar mycket plats, är lätt att parkera och bagage utrymme inte är viktigt. Då skulle det ju i stället vara en nackdel med en större bil med mycket utrymme.

Symbaroum är som jag förstår det ett spel som satsar på öppenhet och frihet att skapa den rollperson man vill. Om det då är en lärd man, expert på örter, religion och historia med en gnutta helande magi och inga som helst stridsfärdigheter. så är ju den obalans det orsakar inte en nackdel utan en fördel

Att kunna spela tex en grupp med en lärd man ute på en expedition med 2 livvakter, stora krigar typer, en magiker med fokus på helande magi och annan icke strids inriktad magi och en spejare/vildmarksman som vägvisare. är det vad man är ute efter så är det ju ingen som helst nackdel om en av dessa krigartyper är kapabel att kunna dräpa både den lärda mannen och spejaren och helaren utan att ens anstränga sig.
Det är ju i så fall bara en fördel. I stället skulle ju balansen som tex D&D ger i detta fall vara en nackdel i denna situation.

Det som i ett läge är en stor nackdel kan i andra lägen vara en stor fördel. Allt beroende på vad man är ute efter så att säga.

Så om man vill spela ett spel med stor valfrihet gällande rollpersonen och vill kunna göra en rollperson som inte är det minsta inriktad på strid som kanske behöver livvakter och sådana saker. Då är ju den frihet och obalans som finns i symbaroum en oerhörd fördel och System som D&D en stor nackdel

Nej, det här är inte sant. Kommer det en fiende som det är kul för krigaren att slåss mot kommer den förinta resten av gruppen. Att hävda att obalans är bra av någon anledning är orimligt, det finns inga nackdelar med att ha ett balanserat spel utan bara fördelar. Problemet här är att spelet är dåligt designat, det ger inte mer möjligheter att skapa karaktärer, det gör bara spelet ospelbart om du inte balanserar din grupp.

Låt oss säga att det kommer ett monster menat att utmana krigaren, hen rullar kass och dör. Vad händer sedan? TPK för ingen annan kan stå emot monstret alls.

Det är helt enkelt dålig design.

 

[Henke]

Så om man vill spela ett spel med stor valfrihet gällande rollpersonen och vill kunna göra en rollperson som inte är det minsta inriktad på strid som kanske behöver livvakter och sådana saker. Då är ju den frihet och obalans som finns i symbaroum en oerhörd fördel och System som D&D en stor nackdel

Problemet i resonemanget skulle väl isåfall vara att Symbaroum är så fokuserat på just strid i både färdigheter/förmågor och besvärjelser.

Resonemanget hade funkat bättre för mig i ett spel som Svavelvinter där jakt och retorisk konflikt är helt likställda med strid.

Eller för att fortsätta din liknelse: Symbaroum utger sig kanske inte för att ha bagage för en turistbuss, men definitivt för en flerbarnsfamilj

 

[Paal]

Nej, det här är inte sant. Kommer det en fiende som det är kul för krigaren att slåss mot kommer den förinta resten av gruppen. Att hävda att obalans är bra av någon anledning är orimligt, det finns inga nackdelar med att ha ett balanserat spel utan bara fördelar. Problemet här är att spelet är dåligt designat, det ger inte mer möjligheter att skapa karaktärer, det gör bara spelet ospelbart om du inte balanserar din grupp.

Låt oss säga att det kommer ett monster menat att utmana krigaren, hen rullar kass och dör. Vad händer sedan? TPK för ingen annan kan stå emot monstret alls.

Det är helt enkelt dålig design.

Nu ger ju Symbaroum massor med möjligheter för icke stridsfokuserade karaktärer att faktiskt kunna bidra i strid med förmågor och mystiska krafter och att kunna byta ut vilket värde som används i strid om man fokuserat på annat. Vad det inte gör är att tvinga dig att göra det, du KAN fortfarande bygga din karaktär helt utan stridskapacitet. Det ser inte jag som dålig design, för mig är det en större frihet.

 

[Rangertheman]

Problemet i resonemanget skulle väl isåfall vara att Symbaroum är så fokuserat på just strid i både färdigheter/förmågor och besvärjelser.

I förmågor och besvärjelser ja, i faktiskt spel nej. Den lärde mannen kan bidra i strid och kan till och med bli tungan på vågen. Krigaren kan bidra i sociala konflikter och i detektivarbete. De är inte första valet i de situationerna men inte heller helt värdelösa. Två gånger har t.ex. min rollperson med 5 i Övertygande, lyckats ljuga i helt avgörande situationer och därmed räddat situationen.

 

[Rangertheman]

Nej, det här är inte sant. Kommer det en fiende som det är kul för krigaren att slåss mot kommer den förinta resten av gruppen. Att hävda att obalans är bra av någon anledning är orimligt, det finns inga nackdelar med att ha ett balanserat spel utan bara fördelar. Problemet här är att spelet är dåligt designat, det ger inte mer möjligheter att skapa karaktärer, det gör bara spelet ospelbart om du inte balanserar din grupp.

Låt oss säga att det kommer ett monster menat att utmana krigaren, hen rullar kass och dör. Vad händer sedan? TPK för ingen annan kan stå emot monstret alls.

Det är helt enkelt dålig design.

Jag tror du tänker för mycket D&D och inte tillräckligt mycket Symbaroum. Skillnaden mellan en tank och en squishie i D&D är verkligen milsvid. Faller tanken är det nästan garanterat TPK. I Symbaroum är den renodlade krigaren visserligen tuffare än den renodlade lärda mannen, men båda är tämligen dödliga. Spannet är inte särskilt stort. De flesta karaktärer är dessutom inte renodlade utan har någon egenskap eller förmåga som är användbar utanför den stereotypa rollen. Jag ser det som en stor styrka att jag kan bygga den rollperson som jag vill spela istället för att tvingas fylla en roll.

De stora nackdelarna med att eftersträva ett helt balanserat system är att det blir ett ständigt tweakande. Får en klass något som gör dem starkare måste alla andra också få något. Alternativet är att ha cookie cutter-klasser. Inga av alternativen lockar mig alls.

 

[Arfert]

Det beror på vad man gillar. Helt ok, fungerande regler (men inget speciellt utöver det), snygg bok, och spelet kommer till sin rätt bäst om man gillar verkligen kampanjen och dess färdigskrivna, semirälsade äventyr med mycket text. Men ibland för man känslan av att rollpersonerna mest åker med i en snitslad bana, med diverse strider och möten som ska ”bockas av” enligt svensk rollspelstradition.

 

[Arfert]

Och en sak till: det är väldigt lätt att optimera sina rollpersoner för den som vill. Sedan kan det vara en bugg eller feature beroende på smak.

 

[Reddokk Fheg]

Nej, det här är inte sant. Kommer det en fiende som det är kul för krigaren att slåss mot kommer den förinta resten av gruppen. Att hävda att obalans är bra av någon anledning är orimligt, det finns inga nackdelar med att ha ett balanserat spel utan bara fördelar. Problemet här är att spelet är dåligt designat, det ger inte mer möjligheter att skapa karaktärer, det gör bara spelet ospelbart om du inte balanserar din grupp.

Låt oss säga att det kommer ett monster menat att utmana krigaren, hen rullar kass och dör. Vad händer sedan? TPK för ingen annan kan stå emot monstret alls.

Det är helt enkelt dålig design.

Jag kan inte helt och hållet uttala mig om symbaroum eftersom jag ännu inte spelat det så vet ju inte exakt hur reglerna är uppbyggda. men tror du tänker för mycket på D&D och på vilket sätt det är uppbyggt. I ett sådant system och för de typer av äventyr som oftast hör till D&D skulle sådan obalans vara rent ut dålig.

Men alla spel och äventyr fokuserar inte på samma sak. Jag har själv spelat spel där jag eller vissa i gruppen haft RP's som inte kunnat mycket om strid. möjligen kunnat slå någon i skallen med sin stav bakifrån. kanske kunna kasta någon illusion för att lura fienden. men i stort sett varit en som tvingas gömma sig bakom en sten om det blir strid eller lita på att de i gruppen som faktiskt kan strida skyddar dem. Och detta har inte varit någon nackdel för spelet utan en fördel

Att kunna göra en grupp av Rp's där några är inriktade på strid och är GRYMT bra på det medan andra är inriktade på andra saker och riktigt kassa på strid är inte en nackdel om detta är vad man gillar. Det ger helt andra utmaningar som spel som D&D inte kan ge på samma sätt eftersom det är utformat med balans i åtanke. Att alla ska kunna dra sitt strå till stacken i just strid. Vad du än väljer för klass så kommer du få strids inriktade färdigheter. Du kan inte undkomma detta. Enda sättet är att rollspela bort det. Typ låtsas att man inte kan saker man faktiskt kan.

Vill man spela ett spel eller äventyr där vissa är stridisar vissa har andra färdigheter som kan vara bra utanför strid och suga på strid. medan några kanske är mitt i mellan så kan du inte uppnå detta i ett system som D&D.

Ja risken finns ju att gruppen är körd om den eller de två som är fokuserade på strid rullar skit och dör eftersom de kvarvarande inta kan försvara sig ordentligt. Men detta behöver inte vara en nackdel. Det är kanske vad man är ute efter. Det ger utmaningar som spel med fokus på strids balans inte kan ge.

Känns lite som att det här är ett fall av "jag kan personligen inte se hur detta skulle kunna fungera i de typer av spel och äventyr jag föredrar att spela så det är dålig design" men att något inte stämmer ens med min personliga still och min smak behöver inte betyda att designen är dålig. Eller ja ett spel kan ha en design och ett system som totalt suger häst pung för min personliga del. jag kan personligen inte förstå hur någon kan finna det bra eller roligt på något sätt. eftersom det inte är kompatibelt med min spelstil. Då är designen och system dåligt på ett personligt plan. Men andra kan dock finna det oerhört mycket bättre än de system och designs jag älskar så högt.

Det finns spel som jag inte gillar som jag inte klarar av att spela eftersom systemet och designen helt enkelt inte är kompatibelt med min stil. jag har otroligt svårt att ens förstå hur någon kan tycka om dom. Men fortfarande vet jag av många som älskar de spelen ofta just på grund av de saker jag avskyr med dem. Det bevisar inte att de har dålig design bara för att jag avskyr dem av hela mitt hjärta. Det enda det bevisar är att vi har olika smak och spelstil. Om jag skulle framhärda att dessa spel ÄR dåliga och designen är dålig. Det bevisar i så fall att jag anser att min spelstil är bra och de som gillar andra stilar har dålig spelstil.

Har som sagt inte spelat Symbaroum så kan inte uttala mig fullt ut om det. Men hela balans argumentet är ganska vanligt när det kommer till flera spel. Och är oftast grundat i att personen i fråga personligen inte finner detta bra.

Vilket ju är samma sak som att säga att rock är objektivt bra musik medan jazz är skräp. Det handlar ju om personlig smak. Det som är en dröm för vissa kan vara en mardröm för andra

 

[Henke]

Regler, värld, äventyr, moduler etc?

För att återgå till grundfrågan - Hur bra är Symbaroum (enligt ovan ställda kriterier) så handlar det nog mest om vad du själv värderar som "bra" regler, värld, äventyr, moduler.

Gillar du D&D-regler? Gillar du regellösa system? Gillar du tankar eller rälsade äventyr? Gillar du spelvärldar som är detaljerat beskrivna eller mer övergripande med stort utrymme för egen tolkning?

Skulle säga att "bra" ligger i betraktarens öga och i relation till personlig referensram (erfarenhet och smak).

 

[Platon]

Mins five cents angående strid och obalans:


Jag håller med bägge parter. Det behöver naturligtvis inte vara ett problem att en grupp är stridsmässigt obalanserad - det förstår alla, det är inte Talisman vi spelar här. Jag tror man, med visst fog, kan se det som ett problem i just Symbaroum därför att:

1) Som redan fastslagits; Symbaroum spelar man främst för den skrivna kampanjen.

2) Ovan nämnda kampanj innehåller rätt mycket strid. Visst är det så att det ofta finns flera angreppspunkter kring varje konflikt, och många kan lösas helt utan batalj. Men sanningen är ändå att järnringen skriver sina kampanjer så att en hel del av striden är ämnad att äga rum. Väktarens vrede exempelvis både börjar och slutar med stora fighter som nästan är helt oundvikliga.

3) Systemet med fasta värden på NPC gör att en RP som är helt värdelös i strid inte KAN skada fienden. Det är inte en fråga om odds. Möter din lärda gubbe med en dolk eller stav en snubbe med rustning 6 så KAN HAN INTE SKADAS. På något sätt. Jmfr med ett spel som The One Ring, där du alltid bidrar i strid, hur du än byggt din karaktär.

1+2+3 betyder att din lärda gubbe helt enkelt kommer att dö. Och att lägga tid på att bygga RP som dör stup i kvarten är aldrig kul.
Så vad är slutsatsen? Att din lärde gubbe måste välja minst 2-3 förmågor inriktade på strid för att fortsätta vara en lärd gubbe, men också ha lite stridsfinter up his sleave.

Detta tycker inte jag är ett problem. Jag VILL inte spela någon historierealism där min svinfarmare bara har fokuserat på agrikultur och att spå vädret i sina knän. Jag VILL ha ett system där strid är en del av konflikthanteringen. Så jag älskar det.

Men det är ingen idé att låtsas som att detta inte kommer vara ett problem för dem som vill kunna spela en sådan karaktär. För det kommer det. Den RENODLADE svinfarmaren och lärda gubben har inget att göra i Törnetronenkampanjen. Så är det bara.

 

[Paal]

Mins five cents angående strid och obalans:


Jag håller med bägge parter. Det behöver naturligtvis inte vara ett problem att en grupp är stridsmässigt obalanserad - det förstår alla, det är inte Talisman vi spelar här. Jag tror man, med visst fog, kan se det som ett problem i just Symbaroum därför att:

1) Som redan fastslagits; Symbaroum spelar man främst för den skrivna kampanjen.

2) Ovan nämnda kampanj innehåller rätt mycket strid. Visst är det så att det ofta finns flera angreppspunkter kring varje konflikt, och många kan lösas helt utan batalj. Men sanningen är ändå att järnringen skriver sina kampanjer så att en hel del av striden är ämnad att äga rum. Väktarens vrede exempelvis både börjar och slutar med stora fighter som nästan är helt oundvikliga.

3) Systemet med fasta värden på NPC gör att en RP som är helt värdelös i strid inte KAN skada fienden. Det är inte en fråga om odds. Möter din lärda gubbe med en dolk eller stav en snubbe med rustning 6 så KAN HAN INTE SKADAS. På något sätt. Jmfr med ett spel som The One Ring, där du alltid bidrar i strid, hur du än byggt din karaktär.

1+2+3 betyder att din lärda gubbe helt enkelt kommer att dö. Och att lägga tid på att bygga RP som dör stup i kvarten är aldrig kul.
Så vad är slutsatsen? Att din lärde gubbe måste välja minst 2-3 förmågor inriktade på strid för att fortsätta vara en lärd gubbe, men också ha lite stridsfinter up his sleave.

Detta tycker inte jag är ett problem. Jag VILL inte spela någon historierealism där min svinfarmare bara har fokuserat på agrikultur och att spå vädret i sina knän. Jag VILL ha ett system där strid är en del av konflikthanteringen. Så jag älskar det.

Men det är ingen idé att låtsas som att detta inte kommer vara ett problem för dem som vill kunna spela en sådan karaktär. För det kommer det. Den RENODLADE svinfarmaren och lärda gubben har inget att göra i Törnetronenkampanjen. Så är det bara.

Det du säger stämmer, men ditt exempel på den lärde gubben skulle ändå ha chans att skada 90% av alla fiender eftersom så hög rustning är väldigt ovanligt. Kör man dessutom med de valfria reglerna om fummel och perfekta slag har man alltid en liten chans oavsett. Och med något så enkelt som en flankering eller annan stridsmanöver så har helt plötsligt den lärde mannen dubblat sin möjliga skada, utan att använda någon stridsförmåga. Så det är inte helt sant att han inte har en chans eller inte kan bidra.

Sen håller jag med om att om man vill spela en lärd gubbe helt utan intresse av strid så är Symbaroum knappast det bästa spelet för det, det är ett actionorienterat regelsystem, men det är väldigt lätt att skapa en lärd man med mängder av tematiskt lämpliga förmågor som kan göra verklig nytta även i strid, vilket jag tycker är en styrka.

 

[Reddokk Fheg]

Mins five cents angående strid och obalans:


Jag håller med bägge parter. Det behöver naturligtvis inte vara ett problem att en grupp är stridsmässigt obalanserad - det förstår alla, det är inte Talisman vi spelar här. Jag tror man, med visst fog, kan se det som ett problem i just Symbaroum därför att:

1) Som redan fastslagits; Symbaroum spelar man främst för den skrivna kampanjen.

2) Ovan nämnda kampanj innehåller rätt mycket strid. Visst är det så att det ofta finns flera angreppspunkter kring varje konflikt, och många kan lösas helt utan batalj. Men sanningen är ändå att järnringen skriver sina kampanjer så att en hel del av striden är ämnad att äga rum. Väktarens vrede exempelvis både börjar och slutar med stora fighter som nästan är helt oundvikliga.

3) Systemet med fasta värden på NPC gör att en RP som är helt värdelös i strid inte KAN skada fienden. Det är inte en fråga om odds. Möter din lärda gubbe med en dolk eller stav en snubbe med rustning 6 så KAN HAN INTE SKADAS. På något sätt. Jmfr med ett spel som The One Ring, där du alltid bidrar i strid, hur du än byggt din karaktär.

1+2+3 betyder att din lärda gubbe helt enkelt kommer att dö. Och att lägga tid på att bygga RP som dör stup i kvarten är aldrig kul.
Så vad är slutsatsen? Att din lärde gubbe måste välja minst 2-3 förmågor inriktade på strid för att fortsätta vara en lärd gubbe, men också ha lite stridsfinter up his sleave.

Detta tycker inte jag är ett problem. Jag VILL inte spela någon historierealism där min svinfarmare bara har fokuserat på agrikultur och att spå vädret i sina knän. Jag VILL ha ett system där strid är en del av konflikthanteringen. Så jag älskar det.

Men det är ingen idé att låtsas som att detta inte kommer vara ett problem för dem som vill kunna spela en sådan karaktär. För det kommer det. Den RENODLADE svinfarmaren och lärda gubben har inget att göra i Törnetronenkampanjen. Så är det bara.

Håller med till stor del och det med lärd gubbe som är helt oduglig i strid och inte kan bidra på något sätt tog jag som ett extremt exempel. oftast har de flesta rp's något de kan bidra med. vad beror mycket på systemet. men kanske lite healande krafter, så han sällan bidrar med att göra skada utan håller de som kan göra skada vid liv lite längre. Illusions magi för att förvirra och lura fienden. men hans styrka i gruppen är mestadels gällande saker utanför striden

Som exempel ta en grupp som måste ta sig till platx X och utföra uppgift Y. Rp 1 har kunskap som behövs för att lösa många problem på vägen dit. Kanske det behövs speciella kunskaper och någon form av magi för att ta sig förbi vissa hinder och hitta vissa ledtrådar och tolka dessa. Rp 2 och 3 är strids inriktade och följer med för att se till att rp 1 överlever och kan utföra sitt jobb. Rp 4 är en vildmarks man den som kan hjälpa dem genom vildmarken, hitta mat och vatten se till de inte går vilse och allt sådan samtidigt som han kanske har lite färdigheter i strid. kanske bra bågskytt men inte mer än duglig i närstrid.

I strids situationer kommer dessa att vara VÄLDIGT obalanserade Rp 1 kanske kan hela sina kompanjoner lite, kasta en illusion för att förvirra fienden, sådana saker men inte direkt göra någon skada. Rp 2 och 3 är riktiga kämpar och ruskigt bra på att slåss och döda så att säga. det är deras jobb. Nr 4 är hyfsad men ingen mästare inom området.

Trots denna obalans kan all 4 bidra med viktiga saker för att de ska kunna klara av äventyret.

De uppväger varandra. de fyller alla en roll som är viktig. bara för att strider kommer att hända betyder det inte att gruppen måste vara balanserad för att det ska fungera och att alla ska kunna bidra till att äventyret/uppdraget lyckas.

Det beror helt och hållet på vilken typ av äventyr, spel, system och så vidare man gillar och vill spela. Jag gillar själv båda stilarna. Båda har sin tjusning. beror på vad jag vill spela för tillfället. beroende på det kan D&D eller liknande spel vara bästa valet just på grund av designen och balansen som finns där.
Men det kan även vara så att ibland är D&D bland de sista spel jag skulle välja för en viss typ av spelstil eller äventyr. Ibland vill jag ha det mer realistiska där man kan bygga en grupp med otroligt olika Rp's där obalans i strid är en del av utmaningen och charmen. I ett sådant läge skulle D&D för mig personligen vara väldigt olämpligt. Medan baserat på det lilla jag vet om Symbaroum så skulle det i ett sådan läga ha mycket bättre design för det ändamålet

beror som sagt helt och hållet på vad man vill ha ut av spelet

 

[Mogger]

Det är inte en fråga om odds. Möter din lärda gubbe med en dolk eller stav en snubbe med rustning 6 så KAN HAN INTE SKADAS. På något sätt.

Och ska vi vara lite petiga så är det här ganska korrekt. En munk med en stav mot en riddare i full plåtrustning? Inte heller en fråga om odds. Det kan bara sluta på ett sätt, om inte munken lyckas fälla riddaren, få av honom hjälm/visir och börja banka.

Jag har inget problem med det.

 

[Rymdhamster]

På många sätt är det ett typiskt järnringenspel. Världen är fantastisk, bilderna underbar, konceptet top notch, men reglerna lämnar en del att önska om mam är en sån som tycker att regler är viktiga. Om man däremot använder dem mer som riktlinjer för friformande duger de alldeles ypperligt.