Handlingen i stora drag, är den att rollpersonerna måste ta reda på vem den mystiska trollkarl som bor i den grotta som ingen vet var den finns, vilket blir ganska problematiskt. De måste söka upp kefalen av Alkarzan, vilket är lättare sagt än gjort, och att få denne att prata om sin far (just denne trollkarl) är högst omöjligt. Det kan till och med bli så att de måste fly från palatset, jagade av grova palatsvakter, tigrar, lejon och allt mellan himmel och helvete. Emellertid tyder dock vissa saker på att fadern ska ha någonting att göra med Volororden, och efterforskningarna (inkluderande i att hitta en lista på kultister som finns i ett tempel i Absalon) leder till staden Kaal. Där måste de tvinga ut information av ett av Mundanas farligaste svartkonstnärssamfund, och om de lyckas göra det tyder allt på att de enda som vet var grottan befinner sig är den elddrake som skall finnas i ruinstaden Ghalden i Tarkas, och en ärkedemon vid namn Kulûn som skall finnas i ruinstaden Mablô söder om Beludalen. Efter att man lyckats pumpa draken eller demonen på information, vilket är ungefär lika lätt som att mjölka en västmarkisk getingsvärm respektive att stjäla godis från småbarn, så får de alltså reda på att den magiska grottan finns under hela Ressi-öknen, några hundra meter under sanden. Den enda kända ingången finns i Momol-renk-Drezin, en dvärgastad begravd sedan tusentals år tillbaka i sand.
Nu är det bara för rollpersonerna att finna grottan. Där dväljer sig dock flera urtidsmonster som dvärgarna skapade för länge sedan – wyrder. Och väl i ’grottan’, vilket är salar med tusen och åter tusen högar med guld, ädelsten och juveler. Grottans herre, magikern Volor, kräver dock tre saker för att nyckeln skall hämtas – den första är att dräpa hans far, kefalen av Alkharzan. Den andra är att dräpa det monster som vaktar porten ut. En stort skyddsfält är nämligen osynligt spänt mellan odjurets boning och salarna, och Volor kan varken komma igenom där eller nå igenom med någon som helst form av magi. För andra är det dock inga problem, men det finns inte så många andra där – Rael Maghâwi är den enda, men Volor vill inte offra honom. Om varelsen på andra sidan dräps så kommer barriären dock att rämna och Volor kan ta sig ut. Det tredje är att den stav som tillhörde honom och som nu finns i förrädaren Lucies Ducas i Melûckas ägo. Med den skall porten forceras, och nyckeln skall bli deras.
Efter detta så kommer Volor att pånyttskapa sitt herravälde och gå bärsärk i en andra massaker i Västlanden. Emellertid tänker inte rollpersonerna så mycket på det, eftersom de nu är redo att utföra sitt uppdrag. De blir uppsökta av en man (Kraden Nanórgona, närmare bestämt), som skall hjälpa dem om de efteråt lovar att efteråt hjälpa honom att delta i en plan – att istället för att överlämna artefakten till Västerns torn anfalla dessa och krossa dem. Han kan nämligen berätta förkrossande fakta om varför Västerns torn absolut inte får få Kristallrosen i sin ägo. Om rollpersonerna vägrar så försvinner han, och rollpersonerna kan inte hitta något. Han kommer dock inte vara sen att återkomma i diverse drömmar och påminna om att erbjudandet gäller.
Efter att kamorfernas kristallros inbringats, så går färden emot Västerns torn. Anfallet stundas, men Kraden Nanórgona är försvunnen – han har utnyttjat medlemmarnas uppehåll, och utfört en ritual med kraft från den eterseglare som finns i Västerns torns ägo, och helt och hållet blivit en teotropisk entitet (läs gud). Delkampanjen avslutas med att ett nytt Edron utspelas – drakarna går till anfall mot Västerns torn och massakern är ett faktum. Det är Verdurakh, Accendrim, Omeyocantli, Morhaxvith, Vixharziva och Gim’Naud, och drakväktarna Eithene, Kumbanigash den Svarte, Bendar i-Mesawi, Carwelan vhic Testerani och så Morhaxviths tre drakväktare – demonerna Sundaroth, Chárdlon och Ancharoc. Mot dem står Västerns torn, Kraden Nanórgona, Niye, Ayehauh’kea, Nekkma Andeblidare, Nifel Hålöga, och deras underhuggare, tolv helmgastar, Lweth’me och hans här av skugglandsfolk, samt den vandöda draken Tshuhalameth och demonen Sekhmet. Nanórgona hjälper rollpersonerna att fly och delkampanjen är avslutad. Samtidigt utnyttjar otäcka krafter många av drakarnas frånvaro… Och Mundana blir allt mer trängt.
