Well, det enkla svaret är att det beror på spelgruppen.
Själv skulle jag inte ens vilja spela en sån här kampanj, då min immersion förutsätter att jag på något plan kan sympatisera med mina rollpersoner. Jag spelar gärna antihjältar av olika slag, men de måste ha någon typ av saftig Freudian Excuse, och om de hade varit tex seriemördare hade det krävts att det på något sätt rörde sig om ett okontrollerat beteende och att de fick sjukt dåligt samvete av sina handlingar, och att dramat på något vis drogs åt ett håll där karaktären utvecklas till det bättre och mer balanserade, eller går under i nån slags, poänglös eller ej, försök till redemption.
På samma vis vill jag inte spelleda kampanjer där jag inte kan gilla (dvs sympatisera med) spelarnas rollpersoner.
Kontentan av detta är att -som rollpersoner gestalta- grova och våldsamma psykopater som INTE har allvarliga moraliska kval redan i sig är att gå för långt, för mig. Inte för att jag har några som helst spärrar mot typ några teman överhuvudtaget i dramat som sådant (vilket jag väl bevisade sort of i och med
detta); jag drar mig inte för något om jag känner att
spelarna kan hantera det och hade tyckt det var ok. Så på det tematiska och konceptuella planet finns det ingen gräns som jag hittils upptäckt, utan det handlar om att jag ser det som en absolut förutsättning för att ha roligt med rollspelandet att jag kan sympatisera med de centrala protagonisterna i dramat. Antihjältar: ja, absolut, Villain protagonist: nej, helst inte. Men definitionerna är givetvis väldigt flytande, och det hela måste bedömas från fall till fall.
Det är mina fem cent. Vad detta innebär rent konkret är väl att, om förutsättningen för kampanjen är att man -gestaltar- seriemördarna, då är det enda råd jag kan ge att noga tänka igenom i vilken grad man vill ge dem försonande drag och freudianska ursäkter, respektive framställa dem som totala monster. Jag kan personligen inte se någon som helst behållning i att spela en kampanj där rollpersonerna är typ Charles Manson och Ted Bundy (eller Henry VIII, för den delen...), men jag antar att det teoretiskt skulle kunna fungera som nån slags Jeepform-pretto-experiment a'la Fat Man Down och Gang Rape, och under de premisserna hade jag kaaanske kunnat övertalas att vara med.
Edit: Jag vill även i förbigående nämna Svarte Faraonens väldigt tänkvärda gamla resonemang att den grad i vilken man som spelare/publik kan sympatisera med en karaktär är avhängig i vilken mån karaktären medvetet utnyttjar orättvisor i sin kontext för att begå illdåd, respektive bara agerar på ett sådant vis att karaktären är en produkt av sin kontext. Jag kan tyvärr inte hitta inlägget där Svarte Faraonen förklarade detta tydligare, men om någon vill hjälpa mig vore jag tacksam.
