Nekromanti Hur långt har vi till våldet?

[Vitulv]

Med tanke på den utmärkta kravalldiskussionen några trådar ned så har jag funderat lite.

Är jag ensam om att få puls när jag ser kravaller på tv? När jag ser massvåld så kan jag ibland få jävligt behagliga känslor. I den böljande fronten av arga demonstranter och batongvevande poliser finns något som får hjärtat att bulta och adrenalinet pumpa. Jag kan liksom känna en längtan efter att slänga mitt småtrygga svensonliv åt sidan och hoppa rakt in i smeten och veva. Vara en del av den kämpande massan och njuta av adrenalinet, smärtan och känslorna. Jag förstår verkligen kravallens tjusning och det är med viss avundsjuka jag betraktar upplopp och läktarkravaller.

Det är något i magen som vill ut, och det kan bara slippa ut genom ett ordlöst stridsvrål och den märkliga bärsärkarglädje som bara kan uppnås i ett redigt jävla slagsmål.

Jag har varit med om en del fighter men bara ett riktigt masslagsmål. Det var på en krog i Åkersberga och jag och min lillebror var huvudpersoner. På vår sida var vi sju stycken och varenda jävel på hela krogen ville slå oss på käften (så kändes det i varje fall). Vi stog mot en tegelvägg och det regnade glassplitter och öl över oss när motståndarnas bakre led skickade sina flaskor i väggen över oss. Det var liksom en massa av knytnävar och svettiga kroppar och det var... underbart. Vart man än skickade nävarna fanns det alltid en käft som tog emot dem. Vi fick rätt mycket pisk och flera av oss gick i backen. Alla blödde i plytet. Ändå var det en schysst fight. Ingen blev allvarligt skadad och alla kunde gå därifrån när det hela var över. Det var ett riktigt krogslagsmål och den känslan som infann sig saknar jag mer än en heroinpundare saknar sitt rus.

När det var över stog vi och skakade (jag skakar nu också förresten) och plötsligt började jag skratta. Jag kunde inte sluta, det var fantastiskt.

Hur långt ned ligger era stenåldersmänniskor begravda? Finns det här i oss alla? Varför är det så skönt när Grom Hellscream kommer fram i en?

- Vulf

 

[Mekanurg]

Jag mår illa när jag ser människor misshandla andra människor. Våld är ibland nödvändigt, men det förblir vidrigt. Visst skulle jag slå till i självförsvar eller för att skydda värnlösa. Men det skulle ske efter något slags förnuftsmässig bedömning och efteråt skulle jag må illa i dagar.

 

[walium]

Långt, långt

Bortsett ifrån diverse tramserier i grundskolan så har jag aldrig varit i slagsmål och det är inte något som jag eftersträvar eller ser fram emot. Dessutom har jag en återkommande vision av hur jag fullständigt skämmer ut mig genom att safta någon allt vad jag har utan att det blir mer än en liten dutt som sedan följs av ett hånskratt och att jag får råstryk.

Men allvarligt talat, jag är inte intresserad av att slåss och är alldeles för eftertänksam, behärskad, diplomatisk och tålmodig för att hamna i bråk ens när jag är riktigt aspackad. Min stubin är väldigt lång men det har hänt ett par gånger att jag har blivit riktigt, riktigt förbannad. Om inte någon sådan situation inträffar igen så har jag svårt att se hur jag skulle råka i handgemäng.

Å andra sidan så kanske jag får en "Falling Down"-knäpp i klassrummet om 20 år och dödar ett dussintal elever med en pekpinne och en tavelsudd. I de grundaste vatten...

 

[Vitulv]

Jag mår också illa av att se någon bli misshandlad. Det är vidrigt. Jag mår däremot inte illa av att se folk slåss med varandra. Det är skillnad på ett slagsmål och en misshandel.

- Vulf

 

[Nightowl]

Jag tog ofta till våld när jag var liten, i sex till fjortonårsåldern, när folk retade mig. Det galghumoristiska med det är att jag sög på att slåss, så jag fick oftast stryk.

Jag lärde mig att alltid undertrycka ilska, vilket lett till att jag i vuxen ålder har mycket lång stubin och mycket stor sprängladdning.

Visserligen kan jag njuta av fiktivt våld - en "snygg" strid på film eller whatevah - men våld är för mig förknippat med obehag och ilska. Om jag blir tillräckligt arg är jag ganska säker på att jag skulle kunna begå dråp i hastigt mod (innerst inne vill jag egentligen döda mina plågoandar från skolan, om jag tänker efter, helst offentligt så att deras anhöriga blir riktigt ledsna efteråt och de själva blir extra mycket förnedrade och plågade), men eftersom jag försöker anstränga mig för att lugna ned mig är det samtidigt ifrågasätt om jag skulle använda så mycket våld som nöden kräver i andra situationer - jag misstänker att en rånare eller våldtäktsman skulle ha mig i en kvidande hög på asfalten innan jag kunde uträtta något.

Det här återspeglas i rollspelandet, förresten. Jag har svårt för iskallt kalkylerande hit-men, men skulle antagligen stå ut med att spela en bärsärk ganska länge. Eriks onda tvillingbror är inte Lawful utan Chaotic Evil.

Erik

 

[Storuggla]

Urrrrrk

Jag mår inte bra av våld. Varken sådant riktat mot mig eller andra. Visst, jag kan se på en K1-match på eurosport med glädje och wrestling (de tä rju fejk ändå) eller en bra actionrulle, men att faktiskt se riktigt våld gör mig illa till mods.
Likförbannat hade jag ett jobb där jag fick brottas med bus tidigare. Men då var det ju ett jobb. Helt annan sak.


Storuggla, lösskägg på alverna

 

[Svarte Faraonen]

En rätt bra bit. Framför allt eftersom jag vet att jag skulle få råspö.
Sedan är jag inte en person som har lätt att identifiera sig med "massan", jag är alltid på något plan isolerad. Jag tvivlar inte på att jag också skulle få en adrenalinkick av ett rejält slagsmål, kanske att jag rent utav skulle tycka om det (om jag inte vore upptagen med att pussla ihop mina tänder), men i sådana fall vore det en kick som gick ut på mitt individuella deltagande, inte min plats i en grupp slagskämpar. Jag tjusas mer av dueller än av kravaller, så att säga.

 

[Dewil]

Börja boxas på boxningsklubb i stället. [NT]

NT

 

[Arfert]

jag gillar inte våld alls på det sättet... men det kanske beror på att jag är gammal och inte andrenalinpumpad som ni ungtuppar här på forumet ;-)

 

[Ackerfors]

Grottmänniskan som uppfann brödrosten

När jag var lågstadiekiddie slogs jag massor när vi förlorade bandymatcherna på rasterna. Blev många samtal med lärare då.
Mitt enda regelrätta knytnävsslag var i sexan. Klämde i från tårna och däckade nästan en kille. Sedan den dagen var jag pacifist.
Fram till nyligen då jag fick ett extraknäck där det kan vara opraktiskt att vara pacifist.

Jag har upplevt mycket våld på nära håll, även om jag aldrig deltagit, och jag tycker våld är hemskt, att se, att utsättas för, att utsätta någon för. Jag ser ingen vinning i det och min "positiva inställning till mänskligheten" vill bara självdö. Detsamma gäller givetvis krig och liknande, även om det inte är lika påtagligt för mig.
Näh, fy för våld.

 

[Ymir]

Är det, egentligen? En misshandel är väl bara ett slagsmål där den ena parten förlorar?

- Ymir, undrar

 

[Ulfgeir]

Ingen aning

Vet inte. Var länge sedan jag var i slagsmål (skolan typ). Jag vet dock att blir jag förbannad så blir jag väldigt förbannad. Finns ju dock en del typer (pundare som försöker råna en) som defienitvt förtjänar att få något brutet. Tyvärr var jag för chockad av situationen för att verskställa det när det hände.

Jag vill inte hamna i ett riktigt slagsmål. Det skulle nämligen troligtvis sluta med att en eller båda av oss skulle bli allvarligt skadade. Förhoppningsvis skulle det vara motståndaren.

Har inga illusioner om att mina sammanlagt ca 15 års träning av olika kampsporter skulle göra mig till en osårbar stridsmaskin. Finns ju tyvärr alltid någon som är bättre eller helt enkelt är större och starkare.

Våld på film eller som sport (K-1 och liknande saker) är coolt. Våld i verkligheten är det inte.

/Ulfgeir

 

[Vitulv]

Tja, definitionsmässigt. Det jag menar är såklart att det är skillnad mellan ett fall där två personer blir så förbannade på varandra att de ryker ihop och ett fall där en person hoppar på en annan och slår honom.

Kalla det våld från en part mot en annan som inte vill, eller kan försvara sig. Det är vedervärdigt.

- Vulf

 

[rks]

Våld är riktigt jävla hemskt

För egen del har jag ganska långt. Det har hänt att jag tänk "nu jävlar brandbombar jag Jehovas Vittnen" eller vad det nu kan handla om men tanke-handling är det långt emellan.

I grundskolan var jag mobbad och fick/gav en del stryk, och jag har drabbats av ett par hatbrott i vuxen ålder, men det var länge sedan (minst 15 år sedan) som jag var i regelrätt slagsmål.

Om någon stöddar sig så brukar jag anmärka att jag har tre bröder och därmed har lärt mig både det ena och det andra fula tricket!

För att bli rejält allvarlig så kan rekommendera er att besöka en akutmottagning på Valborgsmässoafton eller nyårsafton. Lucia är också bra. Då kommer det horder av folk med sårskador, uppslagna läppar och krossade näsor, brutna händer efter att de slagit folk etc. På sjukhuset i Skövde beredde vi 15 (!) suturbord varje Valborgsafton i förväg för att ta hand om alla som skulle sys... Och dit kom också de som var närapå att dö, de som misshandlats så illa att man inte kunde se om de var gamla eller unga, kvinnor eller män utan att göra en noggrann undersökning. Fy fan.

 

[Rising]

Jag har problem med uppståndelse överhuvudtaget. För mycket musik, för mycket rörelse, för mycket nerv, osv (yeah, jag var ingen bra rejvare). Jag avskyr fotbollsderbyn fastän jag gillar sporten, och jag mår typ illa av folksamlingar och karnevaler. Jag går bara i demonstrationståg för att spana på tjejer, och min mardröm är typ att springa det där tjurloppet i Pamplona.

Jag tror att det här och våldet hör ihop. När Kalle Dussin hörde bomberna och granaterna och sade "detta ska bliva min musik!" (med reservation för att jag inte har en aning om vad jag pratar om) så tror jag att han kände samma behagliga känsla som man skulle kunna få vid ett riktigt vilt men schysst slagsmål. Det man brukar kalla "att veta att man lever".

Själv är jag, om man ska behålla samma bildspråk, bättre på att gissa hur det är att vara död. Det bästa jag vet är nog att åka nattbuss en lång bit, och typ, det ska vara tomt och tyst i bussen. Det där meditativa brummandet, ljusen som blinkar förbi, man är så trött att man faller in och ut ur medvetslöshet, man trycker sig mot de varma elementen och kurar ihop sig...

Så hoppas jag att det är att dö.

Men okej, våld. Jag tror att jag har en tröskel någonstans, och att jag skulle gilla en riktigt otäck, oschysst fajt om jag knuffades över denna tröskel. Jag såg en film på nätet om något gatugäng i indonesien som gick lös på en stackare meddelst machetes och andra vassa tillhyggen. Det var en ren slakt, och jag måste nog säga att jag innerst inne har någon riktigt elak demon, för jag skulle nog gilla det där om jag blev tillräckligt överstimulerad. Att bara hacka och döda på så oschyssta sätt som möjligt. Att få känna sig riktigt djävla farlig, få höra folk skrika och se terrorn i deras äckliga små insektsögon. Det vore lattjo.

 

[Foggmock]

I hear you, brother. Jag tycker våld är onödigt och definitivt vidrigt, men gosh, rushen man får under och efter ett riktigt nervpirrande slagsmål är tamejfan oslagbart. Okej, vissa substanser kan vid rätt tillfälle få mig att må lika bra, men det är ju på fejk.

Sist jag fick stryk, förutom av poliserna i Göteborg, var på mellanstadiet. Jag började bruka våld mot mobbarna och det funkade ett tag, sen började utfrysningen och när jag började försvara mig verbalt rann det över och de sjönk till min nivå. Än idag kan skarpa smärtimpulser få mig naturligt hög, och nageltrång är bland det bästa jag vet. Bara att pressa tån hårt ner i marken så frigörs en massa roliga ämnen.

Maktkänslan man får när man hamnar i en situation där man är helt överlägsen (typ, de sista sparkarna i revbenen på någon man just fällt innan man kubbar därifrån) är berusande och egentligen inte mycket att vara stolt över, men när väl reptilhjärnan har slagit till har man inte mycket att säga till om.

Militären har lärt mig kontrollera sånt här så att jag blir en effektiv soldat. Därför är jag idag en bättre människa.

 

[Hjalle]

Ofta får jag impulser av att slå någon mycket hårt, men bråkdelens sekund efteråt ångrar jag mig. Tror inte jag slagit någon i ren ilska i hela mitt liv, utom möjligen en gång i lågstadiet, och då hade jag stor ångest efteråt. Över huvud taget så är jag väldigt mycket emot våld.

I våldssituationer, som slagsmål i skolan och liknande, brukar jag vara den som behåller lugnet. Jag får inga vredesutbrott och ingen panik, jag blir faktiskt mest irriterad.
Något jag ogillar är killkompisar som slår varandra för att det är tufft. Suck. Kramas i stället.

Våld på film är inte särskilt läbbigt, ens när det rör sig om misshandel. När någon blir allvarligt skadad så är det desto läskigare, och scener som i flygkraschen i The Aviator, när huvudpersonen hlet hjälplös kastas omkring mot glaset, krossar ansikte, allt, helt hjälplös, då mår jag illa. Detsamma gäller tortyr och annat, både att läsa om och titta på. Dock så är det förstnämnda mest om det sker i verkligheten, särskilt i nutid; medan jag inte har lika stora problem med tortyrscener i romaner.

Nej, öht är jag absolut ingen våldsmänniska och finner inget som helst behag i något som helst våld, förutom i film och böcker, då det på något sätt kan vara fantasieggande. Om jag som spelledare i rollspel verkligen skulle få fram den där vidriga våldskänslan när rollpersonerna slaktar, då vet jag inte om jag skulle tycka det var lika kul med rollspel - därför håller jag det på en lagom nivå och ger mig själv ingen ångest på så vis.

-Hjalle, sölar ned forumet igen med meningslöst babbel.

 

[EchonCique]

Evigheten

Sätt mig i en bunker där man drar upp strategier för de hormonstinna stridspittarna vetja, jag är helt jävla värdelös på stridsfältet. Att slåss ger mig exakt noll stimulans, däremot att planera och strukturera fullständig mosning av fienden. Muhahha.

 

[Björn_UBBT]

Ganska långt ifrån tror jag...

Råkade nämligen gå för långt en gång när jag var yngre... Jag blev så förbannad på en kille att jag kastade en sten mot honom... som träffade hans huvud... Så han fick åka till sjukhuset och sy

Sedan den dagen så har jag varit mer eller mindre skraj faktiskt för att medvetet försöka att skada/slå andra människor... Jag skulle väl försöka att slå tillbaka om någon försökte att slå mig men annars så skulle jag inte göra det.

 

[Olle Linge]

Långt, tror jag

Jag blir väldigt sällan arg. Och nu menar jag väldigt sällan. De flesta jag känner har aldrig sett mig förbannad och jag kan inte minnas när det hände sist. Oftast räcker min vrede en sekund, lagom för att drämma näven i bordet och sedan är det bra. Och bara när jag är ensam.

Givetvis vet jag inte hur jag skulle reagera i en skarp siutation, men jag inbillar mig att jag skulle behålla lugnet även där. Jag tror inte att risken är vidare stor, eftersom jag varken är dryg, känner att jag behöver hävda mig på något sätt, eller har svårt för en del människor.

Det jag i sådana fall är mycket osäker på är våld mot andra, sådana jag inte känner. Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera om jag stod i närheten när något sådant hände. Förhoppningsvis skulle jag behålla lugnet och göra vad man kunde för att hjälpa till. Det behöver förstås inte innebära att man kastar sig in i bråket, men i alla fall.

Våld för mig hör hemma på träningen, i rollspel eller något liknande. Jag har tränat kampsport rätt länge och tycker om det väldigt mycket, inklusive full kontakt. Det kräver dock att man kör med någon som har en liknande inställning som en själv, annars blir det inte det minsta roligt. Blir jag eller någon annan skadad är det liksom inte roligt längre.