Hur många gånger har ni läst Sagan om ringen trilogin?

[Korpa]

En gång under tonåren. Jag förlorade senare också böckerna pga rökskada och tyckte inte att det fanns någon poäng med att köpa nya exemplar. Jag läste de på svenska vilket kan spela in i det här.

 

[TobiasEkwall]

Två svängar har jag hunnit med, en gång i typ mellanstadiet och en gång flera våren.

Första gången var det Ohlmarks översättning och andra gången var det varannan bok ny och gammal översättning ungefär. Namnen sitter ju verkligen från de gamla böckerna men rent generellt är det ju bättre stuns i den nya tycker jag.

Trilogin var markant bättre för Tobias 32 år än för Tobias 11 år vilket gjorde mig både glad och överaskad.

 

[wilper]

0.5, gav upp när de traskade runt i ett träsk i bok 2.

Men senaste året har jag blivit sugen på att läsa Ohlmarks tidiga översättning, om jag kommer över böckerna till rimliga pengar hamnar de på läslistan igen.

 

[Ymir]

Grejen med Sagan om ringen är världsbygget, va? Det är det man gillar om man gillar Sagan om ringen? För mig som är helt ointresserad av huruvida världen är genomtänkt och trovärdig, finns det något att hämta i böckerna som litteratur? Den är väl mest Campbellsk hjälteresa modell 1A, eller?

Grejen med Sagan om ringen är världsbygget, absolut, men också språket. Det är otroligt mega-mustiskt och episkt, kanske det mest episka i literaturen någonsin.

Men proved easier to ensnare. Those who used the Nine Rings became mighty in their day, kings, sorcerers, and warriors of old. They obtained glory and great wealth, yet it turned to their undoing. They had, as it seemed, unending life, yet life became unendurable to them. They could walk, if they would, unseen by all eyes in this world beneath the sun, and they could see things in worlds invisible to mortal men; but too often they beheld only the phantoms and delusions of Sauron. And one by one, sooner or later, according to their native strength and to the good or evil of their wills in the beginning, they fell under the thraldom of the ring that they bore and under the domination of the One, which was Sauron's. And they became for ever invisible save to him that wore the Ruling Ring, and they entered into the realm of shadows. The Nazgûl were they, the Ringwraiths, the Enemy's most terrible servants; darkness went with them, and they cried with the voices of death.

Tall and proud he seemed again; and rising in his stirrups he cried in a loud voice, more clear than any there had ever heard a mortal man achieve before:

Arise, arise, Riders of Théoden!
Fell deeds awake: fire and slaughter!
spear shall be shaken, shield be splintered,
a sword-day, a red day, ere the sun rises!
Ride now, ride now! Ride to Gondor!

With that he seized a great horn from Guthláf his banner-bearer, and he blew such a blast upon it that it burst asunder. And straightway all the horns in the host were lifted up in music, and the blowing of the horns of Rohan in that hour was like a storm upon the plain and a thunder in the mountains.

Ride now, ride now! Ride to Gondor!

Suddenly the king cried to Snowmane and the horse sprang away. Behind him his banner blew in the wind, white horse upon a field of green, but he outpaced it. After him thundered the knights of his house, but he was ever before them. Éomer rode there, the white horsetail on his helm floating in his speed, and the front of the first éored roared like a breaker foaming to the shore, but Théoden could not be overtaken. Fey he seemed, for the battlefury of his fathers ran like new fire in his veins, and he was borne up on Snowmane like a god of old, even as Oromë the Great in the battle of the Valar when the world was young. His golden shield was uncovered, and lo! it shone like an image of the Sun, and the grass flamed into green about the white feet of his steed. For morning came, morning and a wind from the sea; and the darkness was removed, and the hosts of Mordor wailed, and terror took them, and they fled, and died, and the hoofs of wrath rode over them. And then all the host of Rohan burst into song, and they sang as they slew, for the joy of battle was on them, and the sound of their singing that was fair and terrible came even to the City.

En annan intressant punkt är hur smart Tolkien presenterar sitt världsbygge för läsaren. Vad han väljer att förklara och inte, och hur, och hur skickligt han strör ut infodrops och etableringar. "The Shadow of the Past"-kapitlet i första boken, som basically är en enda stor infodump i form av en dialog mellan Frodo och Gandalf, är ett fullständigt gyllene exempel på hur man på ett engagerande och smart sätt presenterar en komplex värld och premiss för en läsare.

En sak jag tror charmat många läsare genom åren är den medvetna kontrasten i världsbygget, mellan de oskuldsfulla hobernas mys-pysiga, pittoreska och lyckliga men lite inavlade och inskränkta värld, och den gigantiska, dystra, ödsliga och fallna världen runt omkring dem. Hobernas utdragna resa i Sagan om ringen är en resa från deras trygga men okunniga och indolenta värld, till en otrygg värld full av fasa, men också utveckling och äventyr. En tidig form av "break the cutie"-tropen är i full effekt i porträttet av Frodo, och i viss mån de andra hoberna.

Är man som jag primärt intresserad av Tolkiens mytologiska och episka kvalitéer är dock Silmarillion ett intressantare verk än Sagan om ringen-trilogin.

 

[Khan]

Den är väl mest Campbellsk hjälteresa modell 1A, eller?

O nej. Långt ifrån.

 

[afUttermark]

Jag har nog läst Ohlmarks Sagan om Ringen 15 gånger. Gråtit typ på samma ställe vid varje läsning. Strax innan Moria då Sam säger adjö till sitt packdjur. Så himla lesset...

 

[Bifur]

O nej. Långt ifrån.

Funderade på att googla campellsk hjälteresa men orkade inte. Men spontant känns inte det som någon hjälteresa stämmer in på Frodo, nej.

 

[God45]

Funderade på att googla campellsk hjälteresa men orkade inte. Men spontant känns inte det som någon hjälteresa stämmer in på Frodo, nej.

Det är för att den stämmer in PERFEKT på Sam som är den riktiga hjälten.

 

[Skarpskytten]

Det är för att den stämmer in PERFEKT på Sam som är den riktiga hjälten.

Är det här din blogg @God45?

 

[Bifur]

Det är för att den stämmer in PERFEKT på Sam som är den riktiga hjälten.

Hm, det kan man hävda. De mest typiska hjältekurvorna har väl annars Merry och Pippin, fast de får ju rätt lite utrymme.

 

[Khan]

Det är för att den stämmer in PERFEKT på Sam som är den riktiga hjälten.

Nej. Hans grej är ju att han går igenom en massa, men INTE förändras. Det är ju det som gör att han kan stanna i Fylke efter bokens slut, till skillnad från Frodo.

Merry och Pippin kan nog tänkas mer in i hjältens resa om man ska vara sån.

 

[God45]

Är det här din blogg @God45?

Nej men medhåll!

 

[God45]

Nej. Hans grej är ju att han går igenom en massa, men INTE förändras. Det är ju det som gör att han kan stanna i Fylke efter bokens slut, till skillnad från Frodo.

Merry och Pippin kan nog tänkas mer in i hjältens resa om man ska vara sån.

Sam spöar monster, är med på slutet där skurken dör (villet bara han och Frodo är), växer och utvecklar sig, knäcks aldrig, får tjejen och huset på slutet och är genomgod. Sam för alltid!

 

[Genesis]

Känns ju som en ganska bra passning, i alla fall, va?

 

[Bolongo]

Campbells monomyt är bullshit.

 

[God45]

Campbells monomyt är bullshit.

Ja! Rasistisk bullshit desutom.

 

[Bifur]

View attachment 5677

Känns ju som en ganska bra passning, i alla fall, va?

Nja, tycker nog man får klämma en del för att få in det. Speciellt nr. 3 och 9 (baserat på bildens textbubblor).

 

[Genesis]

Nja, tycker nog man får klämma en del för att få in det. Speciellt nr. 3 och 9 (baserat på bildens textbubblor).

Tja, visst, så är det. Jag tycker att det ser ut att vara en ganska klassisk hjälteresa, med många av elementen rakt av. Gandalf som mentor, vägran att acceptera uppdraget (försöker ge ringen till andra), korsandet av gränsen (något kornfält?), mörka platser med faror, klimax, återvändandet som förändrad. Känns rätt standardmall. Vilket inte nödvändigtvis är fel, utan till och med säkert till viss del meningen. Tolkien var nog inspirerad av en hel del av samma berättelser som Campbell försökte analysera.

Sedan är väl hjälteresan såpass löst definierad att man nog kan klämma in både Sällskapsresan och Amélie från Montmartre i strukturen, så frågan är om den säger så mycket, heller.

 

[Bifur]

vägran att acceptera uppdraget (försöker ge ringen till andra), korsandet av gränsen (något kornfält?)

Mja, jag kan gå med på att det är aningen mer förstärkt i filmerna, men tycker böckerna förhåller sig annorlunda.

 

[Mekanurg]

Crossing the first threshold: I boken är det nog när hobbitarna lämnar Fylke genom Bockrikes gränshäck och vandrar in i Gamla skogen.