Evokee;n137545 said:
Läser i dagarna boken om äventyrsspel och finna dolda ting (den senare betydligt bättre än den förra) där man ofta liknar rollspel vid någon slags friteater. Jag har på sistone även tittat på lite klipp på nätet för att komma underfund med hur andra spelgrupper egentligen spelar rollspel. Det som slår mig är att så gott som ingen verkar ROLLspela. Inga egentliga konversationer mellan spelare förs, ingen verkar försöka förställa rösten eller ta på sig en persona under spelet. Istället verkar allt fokus vara på själva spelmomenten, och alla eventuella försöka att ROLLspela reduceras till enskilda kommentarer som i regel möts av infantila fniss från medspelare.
Jag gillar att rollspela SLP. Jag tycker att dialoger mellan SLP och RP är en av de saker i rollspel som ofta gör mig ointresserad av brädspel. Jag har märkt att jag har lättast för att rollspela SLP om de är lite knepiga figurer. Men detta innebär också att jag ibland har svårt att spelleda SLP:er på ett balanserat sätt. De kan ibland bli lite överdrivet knepiga i stundens ingivelse så att de framstår som komiska. Mitt rollspelande stannar nog ofast vid att jag förställer rösten, kanske gör jag någon handrörelse och någon grimas.
Här är ett exempel på hur det kan se ut i praktiken när jag spelleder:
Spelledaren: Du känner hur någon bakom dig lägger handen på din axel och säger ...
Spelledaren säger med spelad aggressiv röst: Vad fan håller du på med? Försöker du stjäla <prylen> när du misslyckades att förhandla dig till ett bra pris?
Efter det så utvecklar sig dialogen ibland så här:
Spelaren: Oj vad ska min RP svara. Öh min RP svarar att han precis tänkte ta med sig prylen till kassan och betala för den. Sedan försöker min RP springa i väg med <prylen> genom att först få väktaren att titta åt ett annat håll. Detta gör min RP genom att peka snett bakom vakten samtidigt som min RP säger att en hund är lös i butiken.
Spelledaren säger med spelad förvånad röst: Va? Vad säger du? Är en hund lös i butiken? (spelledaren vrider på huvudet och tittar nyfiket bort från spelbordet).
Och ibland utvecklar sig dialogen istället så här:
Spelaren säger med spelad osäker röst: Eh, stjäla? Jag? Nej nej, eh, jag försöker inte alls stjäla <prylen>. Jag skulle precis gå till kassan och betala för den. Titta! En lösspringande hund i butiken (spelaren pekar bort från spelbordet).
Spelledaren säger med spelad förvånad röst: Va? Vad säger du? Är en hund lös i butiken? (spelledaren vrider på huvudet och tittar nyfiket i riktningen mot där spelaren pekade).
I det första exemplet så skippar jag ibland rollspelandet och svarar bara spelaren att vakten släpper RP med blicken och tittar åt samma håll som RP pekar.
Jag tycker inte att man ska ta så seriöst på det här med att ROLLspela om man inte har bestämt att man ska spela på det sättet innan man börjar spela. Vi hade en period i tonåren då vi fick för oss att vi skulle utveckla vårt rollspelande genom att just ROLLspela. Alltså att spelledaren och spelarna skulle spela mer teater och berätta mindre i tredje person vad deras karaktärer gör. Det slutade med att vi fick prestationsångest.