Nekromanti Hur många här ROLLspelar egentligen?

[Conan]

Läser i dagarna boken om äventyrsspel och finna dolda ting (den senare betydligt bättre än den förra) där man ofta liknar rollspel vid någon slags friteater. Jag har på sistone även tittat på lite klipp på nätet för att komma underfund med hur andra spelgrupper egentligen spelar rollspel. Det som slår mig är att så gott som ingen verkar ROLLspela. Inga egentliga konversationer mellan spelare förs, ingen verkar försöka förställa rösten eller ta på sig en persona under spelet. Istället verkar allt fokus vara på själva spelmomenten, och alla eventuella försöka att ROLLspela reduceras till enskilda kommentarer som i regel möts av infantila fniss från medspelare.

 

[Lukas]

När jag rollspelar (framför allt när jag spelleder), så består spelmötena nästan bara av dialog mellan olika karaktärer,
dialog är ju bästa delen av rollspel, jag förstår inte hur man kan spela utan det.


Här är förövrigt en letsplay när några "ROLLspelar" one ring
https://www.youtube.com/watch?v=BKVBBEKzDUg&index=2&list=PLN3vzpTGS6tc073NBN_FgzzJIU2mGnwEn
om du nu vill se hur det kan se ut

 

[charl]

Jag gör alltid det när jag spelar, och en av mina två gruppers spelare gör också det. Det är rätt trevligt. Den andra gruppen är mycket stelare och ovilliga att skådespela. De värmer upp långsamt till det (de flesta är nybörjare), dock.

 

[P.eLL.e]

Tror många har svårt för det där när man höjer rösten några snäpp, pratar lite tillgjort och blandar in pseudo-akademiska begrepp för att verka smart...men det borde väl gå att ROLLspela på andra sätt?

 

[gustaf s]

När vi spelar är dialog mellan rollpersoner den absolut dominerande delen av spelet. Men det där med att förställa rösten... känner folk som gör det kanon, men det funkar inte riktigt för mig.

 

[Landrim]

Jag är lite trött på diskussioner rörande "ROLLspelande vs. rollSPELANDE", som jag ser det så finns det egentligen inga rätt och fel när det kommer till rollspel. Så länge man har kul när man spelar, skapar minnesvärda situationer, och ser fram emot nästa speltillfälle så har man lyckats enligt mig oavsett vad man har för spelstil.

Jag har spelat med alla de sorter, metaspelare, intrigmakare (de som gärna "motarbetar" för att skapa intressanta och oväntade situationer), de som har en tydlig bild av sina rollpersoner och agerar utefter den, och de som lever sig in i sin roll. Jag har egentligen ingenting emot någon av dessa typer, men då jag oftast spelar berättelsecentrerade rollspel så "fungerar" inte metaspel lika bra (men metaspelare brukar sällan söka sig till den typen av spel, inte vad jag märkt genom min egna erfarenhet iaf).

Alla har sin spelstil som de känner sig bekväma med, det viktiga är att hitta den som passar för just dig och inte tvinga sig till att spela på ett visst sätt bara för andra gör det. När man är bekväm i sin spelstil så är det mycket roligare att spela och inte krystat.

Men för att svara på din fråga, jag är en sån rollspelare som tycker om att vara in-character när jag rollspelar, men jag ändrar inte på min röst (jag är urusel på att förvränga min röst eller härma dialekter och dylikt, min röst tenderar att spricka när jag försöker också vilket gör det hela värre xD )

 

[Tre solar]

Jag försöker ibland rollspela att jag kommer med infantila fniss. Det är enormt krävande.

 

[Arazand]

Beror lite på spelet. I första hand är alla spel jag spelar ett sällskapsspel. Gestaltandet av en karaktär eller spelande av ett spel kommer trots allt i andra hand.

Jag tycker diskussionen kring spelstil är mer intressant än denna. Jag brukar lägga mig i vad jag skulle kalla en Katalysator kategori, det är en spelare som med sin närvaro i spelet aktivt försöker skapa reaktioner, situation och action i ett spel. Detta gör jag för att 1. ge SL vad hon vill ha, 2. ge mina medspelare några svettdroppar i pannan när deras Protagonist spelsätt ska nysta upp det som händer och slutligen 3 att genom mitt agerande i spelet hoppas skapa de där minnesvärda sakerna som vi talar om flera månader eller förhoppningsvis år efter spelet är slut.

MEN det finns en typ av spelande som jag känner hamnar utanför detta. Något som författare av olika slag säkert känner igen och det är när man som skapare av en karaktär plötsligt märkte att man inte längre har någon större kontroll över karaktären, det händer mig då och då med en karaktär att de utvecklas till en sådan nivå att jag vet vad karaktären kommer göra utan ens tänka, karaktären så nära mänsklig den kan bli och det enda du som spelare har att göra är att rulla dess tärningar och njuta av berg-o-dalbanan som skapas framför dig. Jag finner många gånger med en nuvarande karaktär jag spelar i en kampanj att "Nej, fan varför ska hon göra så?! Jag vill ju absolut inte att hon ska göra så!" Det är ett in-character spelsätt, men det är ett spelsätt där spelar kontrollen kan i vissa fall förloras helt. Och det händer ju oftast bara när man verkligen verkligen suttit sig in i karaktären.

 

[Rymdhamster]

Ofta och massor.

 

[Harry S]

Läser i dagarna boken om äventyrsspel och finna dolda ting (den senare betydligt bättre än den förra) där man ofta liknar rollspel vid någon slags friteater. Jag har på sistone även tittat på lite klipp på nätet för att komma underfund med hur andra spelgrupper egentligen spelar rollspel. Det som slår mig är att så gott som ingen verkar ROLLspela. Inga egentliga konversationer mellan spelare förs, ingen verkar försöka förställa rösten eller ta på sig en persona under spelet. Istället verkar allt fokus vara på själva spelmomenten, och alla eventuella försöka att ROLLspela reduceras till enskilda kommentarer som i regel möts av infantila fniss från medspelare.

Jag gillar att rollspela SLP. Jag tycker att dialoger mellan SLP och RP är en av de saker i rollspel som ofta gör mig ointresserad av brädspel. Jag har märkt att jag har lättast för att rollspela SLP om de är lite knepiga figurer. Men detta innebär också att jag ibland har svårt att spelleda SLP:er på ett balanserat sätt. De kan ibland bli lite överdrivet knepiga i stundens ingivelse så att de framstår som komiska. Mitt rollspelande stannar nog ofast vid att jag förställer rösten, kanske gör jag någon handrörelse och någon grimas.

Här är ett exempel på hur det kan se ut i praktiken när jag spelleder:

Spelledaren: Du känner hur någon bakom dig lägger handen på din axel och säger ...
Spelledaren säger med spelad aggressiv röst: Vad fan håller du på med? Försöker du stjäla <prylen> när du misslyckades att förhandla dig till ett bra pris?

Efter det så utvecklar sig dialogen ibland så här:

Spelaren: Oj vad ska min RP svara. Öh min RP svarar att han precis tänkte ta med sig prylen till kassan och betala för den. Sedan försöker min RP springa i väg med <prylen> genom att först få väktaren att titta åt ett annat håll. Detta gör min RP genom att peka snett bakom vakten samtidigt som min RP säger att en hund är lös i butiken.
Spelledaren säger med spelad förvånad röst: Va? Vad säger du? Är en hund lös i butiken? (spelledaren vrider på huvudet och tittar nyfiket bort från spelbordet).

Och ibland utvecklar sig dialogen istället så här:

Spelaren säger med spelad osäker röst: Eh, stjäla? Jag? Nej nej, eh, jag försöker inte alls stjäla <prylen>. Jag skulle precis gå till kassan och betala för den. Titta! En lösspringande hund i butiken (spelaren pekar bort från spelbordet).
Spelledaren säger med spelad förvånad röst: Va? Vad säger du? Är en hund lös i butiken? (spelledaren vrider på huvudet och tittar nyfiket i riktningen mot där spelaren pekade).

I det första exemplet så skippar jag ibland rollspelandet och svarar bara spelaren att vakten släpper RP med blicken och tittar åt samma håll som RP pekar.

Jag tycker inte att man ska ta så seriöst på det här med att ROLLspela om man inte har bestämt att man ska spela på det sättet innan man börjar spela. Vi hade en period i tonåren då vi fick för oss att vi skulle utveckla vårt rollspelande genom att just ROLLspela. Alltså att spelledaren och spelarna skulle spela mer teater och berätta mindre i tredje person vad deras karaktärer gör. Det slutade med att vi fick prestationsångest.

 

[Genesis]

Jag har egentligen ingenting emot någon av dessa typer, men då jag oftast spelar berättelsecentrerade rollspel så "fungerar" inte metaspel lika bra (men metaspelare brukar sällan söka sig till den typen av spel, inte vad jag märkt genom min egna erfarenhet iaf).

Här skiljer sig vår erfarenhet åt. Jag spelar i princip bara berättelsecentrerade rollspel och jag metaspelar hela tiden, och förutsätter att de andra också gör det. Spelet blir så mycket bättre om folk metaspelar. Om jag som spelare känner till att rollpersonens tjänare är en förrädare kan jag ju spela på det och låta min rollperson anförtro sig åt henne. Det ger bättre berättelser och roligare spel. Hemligheter suger om de inte avslöjas, och det är svårt att spela så att hemligheten avslöjas om man inte metaspelar. Till exempel.

Gällande trådens ämne kan det hända att jag förställer rösten litegrann, ibland. Men man måste vara försiktig för att det inte ska bli parodiskt. Framförallt vill jag anpassa mitt ordval till olika rollpersoner. Det tror jag ofta är en enklare väg att gå. Jag gillar också att jobba med beskrivningarna när jag narrerar.

 

[Eksem]

Är rollspelande bara dialog? Att fatta beslut utifrån sin rollpersons personlighet och mål, samt att berätta vad ens rollperson gör i tredje person är i min mening rollspelande det med (tex under miljöutforskande moment). Hursom har jag för vana att ha (inte sällan ganska parodiska) tydliga maner och uttryck för mina rollpersoner, med specifika röster och sånt (vilket jag egentligen rekommenderar emot, men det rosr mig).

 

[Robert]

Det där beror lite på. Jag har ett par grundkaraktärer som jag tycker om att gestalta oavsett spelvärld eller genre. Sedan vill jag alltid hitta fler men då behöver jag lite tid att hitta några grundmanér att falla tillbaka på. Då kan det bli lite väl mycket tredje person ibland.

 

[holmstrom]

För mig är rollspel som bäst inte när spelare/spelledare är duktiga på att imitera röster och manér utan när de är bra på att leva sig in i karaktärers motivationer, tankar, känslor, liv och historia. I det ser jag rollspel mer som ett empatiskt spelande snarare än ett gestaltande spelande, även om bådadera såklart finns med.

Vilken dag som helst föredrar jag en spelare som genomgående kan vara konsekvent och djuplodande med sin karaktärs beteende, mål och handlingar snarare än någon som är duktig på att imitera en full dvärg på stadens taverna när det gäller röst och manér, komplett med sluddrande skotskt tal och bristande finmotorik. Visst är det senare både roligt och något som kan förhöja upplevelsen... Men fick jag välja en av de sätten att spela så är det förra flera gånger bättre i min mening.

En till sak som jag tycker är viktig är att rollspelande görs så kravlöst det bara går. Speciellt när man får in nya spelare så känner de sig oroliga över att inte fatta regler, inte fatta "hur man egentligen rollspelar" och så vidare. Att då dessutom säga "du skall helst förställa rösten eller åtminstone imitera din karaktärs manér" kommer garanterat få många att vända i dörren. Det måste komma naturligt, och för vissa gör aldrig det, och det är helt jädra okej tycker jag. Vissa kommer halvvägs i att de t.ex. talar utifrån karaktärens perspektiv ("Vad fan säger du?!" istället för "Min karaktär undrar vad fan du säger...") utan att för den delen förställa röst eller manér. Vissa är utbildade skådespelare redan innan de börjar rollspela och har väldigt lätt för att både leva sig in i karaktär och förställa yttre attribut. Det är jättebra och skitkul för alla runt spelbordet så länge det inte blir ett exempel på "hur man egentligen ska rollspela", för då kommer andra spelare (och kanske till och med SL) känna att deras bristande förmågor blir tydliga.

Nu förstår jag att det finns de som inte alls delar mina åsikter och det är ju såklart helt okej. Det finns inget rätt eller fel i detta, men det är på det här viset jag ser det, och det är så jag vill ha mina rollspelsgrupper (både som SL och spelare).

 

[holmstrom]

Vi hade en period i tonåren då vi fick för oss att vi skulle utveckla vårt rollspelande genom att just ROLLspela. Alltså att spelledaren och spelarna skulle spela mer teater och berätta mindre i tredje person vad deras karaktärer gör. Det slutade med att vi fick prestationsångest.

Människor har en enorm fantasi och en mycket stor empatisk förmåga. Det är inte att underskatta, och är en stor anledning till varför rollspel är en så underbar hobby. Man kan sitta runt ett IKEA-bord i någon sketen svensk stad, brygga Gevalia-kaffe och äta skumtomtar och ändå vara totalt inne i en fantasivärld som bara existerar i vårt gemensamma medvetande runt bordet. Sen när man någon vecka senare går och plockar i frysdisken på ICA så får man upp en minnesbild från någon skum skogsglänta och tänker "Vad i hela friden är det här för plats? När var jag där? Var det vid mormors sommarställe som liten?", varpå man kvickt inser att det är en plats man aldrig någonsin varit på utan bara någonting man hittat på i sitt huvud ihop med ett gäng kompisar. Likväl kommer den minnesbilden och den känslan finnas kvar i en långt efteråt, bli en del av ens minne och ens fantasi. Det är rollspelande för mig. Jag kommer nog inte ens minnas huruvida spelaren som spelade alven i sällskapet talade med mjuk och snirklig stämma eller snackade grov hamnarbetar-göteborska.

 

[krank]

För mig är rollspel som bäst inte när spelare/spelledare är duktiga på att imitera röster och manér utan när de är bra på att leva sig in i karaktärers motivationer, tankar, känslor, liv och historia. I det ser jag rollspel mer som ett empatiskt spelande snarare än ett gestaltande spelande, även om bådadera såklart finns med.

Jag är nog inne på det också. Jag brukar skilja på "inlevelse" och "utlevelse"; för mig är det förra viktigare än det senare. Jag vet att det finns många som hellre fokuserar på utlevelse, eftersom de menar att det bara är sådant som syns för de andra spelarna som spelar roll. Jag är kanske mer egoistisk, men så länge de andra spelarna inte spelar ut sina rollpersoner på ett sätt som förstör min inlevelse så spelar det faktiskt ingen roll för mig. Jag sitter inte primärt kring bordet för att jag är nyfiken på deras rollpersoner och jag förväntar mig inte att de är nyfikna på min. Jag är där för att känna inlevelse och för att lösa äventyret, liksom.

Jag tycker för övrigt om att du till skillnad från en del andra inte pratar om "vad rollspel är" utan "när rollspel är som bäst".

En till sak som jag tycker är viktig är att rollspelande görs så kravlöst det bara går. Speciellt när man får in nya spelare så känner de sig oroliga över att inte fatta regler, inte fatta "hur man egentligen rollspelar" och så vidare. Att då dessutom säga "du skall helst förställa rösten eller åtminstone imitera din karaktärs manér" kommer garanterat få många att vända i dörren. Det måste komma naturligt, och för vissa gör det aldrig det, och det är helt jädra okej tycker jag. Vissa kommer halvvägs i att de t.ex. talar utifrån karaktärens perspektiv ("Vad fan säger du?!" istället för "Min karaktär undrar vad fan du säger...") utan att för den delen förställa röst eller manér. Vissa är utbildade skådespelare redan innan de börjar rollspela och har väldigt lätt för att både leva sig in i karaktär och förställa yttre attribut. Det är jättebra och skitkul för alla runt spelbordet så länge det inte blir ett exempel på "hur man egentligen ska rollspela", för då kommer andra spelare (och kanske till och med SL) känna att deras bristande förmågor blir tydliga.

QFT.

Jag förställer rösten en del, men jag förväntar mig definitivt inte att andra gör det.

 

[luddwig]

...som jag ser det så finns det egentligen inga rätt och fel när det kommer till rollspel. Så länge man har kul när man spelar...

Så tänker jag också. Jag uppskattar teaterinslag som röster och gester väldigt mycket men känner mig inte speciellt bra på det för egen del. Jag gillar också när rollpersoner fungerar på ett sätt som passar bra ihop med personlighet, bakgrund, mål m.m. och tror att jag brukar lyckas väl med det när jag spelar. Dom jag brukar spela med har, åtminstone delvis, andra preferenser, styrkor och svagheter men det är oftast inget problem just eftersom alla är medvetna om att det inte finns något rätt eller fel och eftersom det ändå finns vissa gemensamma nämnare i vad vi uppskattar och klarar av. Oftast blir slutresultatet en fin mix av problemlösande, karaktärsframställning och rent flummande.

 

[anth]

De flesta rollspelare är glada amatörer i teatersammanhang. Och amatörteater brukar sällan vara bra. Om en spelare förställer rösten en hel session är jag normalt så trött på den att jag kan döda den rollpersonen bara för att slippa rösten. Det finns givetvis undantag, men de beror normalt på att enskilda individer inte är lika amatörmässiga som andra och därför blir mer uthärdliga.

En spelledare får däremot gärna förställa rösten, för denne spelar flera olika roller så det blir inte lika enformigt.

Bäst resultat tycker jag blir när en rollperson har en specifik personlighet och att spelaren lyckas rollspela den bra. Att förmedla en personlighet genom vad man säger och gör tycker jag är effektivare än att man säger det med förställd röst.

 

[God45]

Är du en spelledare? Bra, då är det ditt jobb att göra en rolig flodhästmans röst. Varför? För då har du varit den tramsigaste personen i rummet och det är ok för nya eller osäkra spelare att försöka sig på skådespelande utan att vara rädda för att göra bort sig.

Seriöst, pressa ingen att rollspela. Bara rollspela på dem som en rolig flodhästman och så ökar chansen att de kommer rollspela

 

[DeBracy]

Bara rollspela på dem som en rolig flodhästman och så ökar chansen att de kommer rollspela