Alltså, jag förstår fortfarande inte vad det är för spel man spelar eller hur man spelar det där man liksom verkar påbörja en annan aktivitet (beskriva handlingar man inte är intresserad av) så fort stridsreglerna kommer fram. Jag skulle nog behöva sitta bredvid och titta på för att greppa vad som sker.
Ja, den delen är som sagt något annat, tänker jag. För mig handlar detta om hur mycket man bryter ned en strid i detaljerade handlingar, där vi på ena änden av skalan har "Beskriv striden lite snabbt utan tärningsslag" och på andra änden har typ Advanced Squad Leader, för att ta ett exempel på ett spel jag aldrig har spelat, men som väl är berömt för detta. Min toleransnivå ligger säkerligen betydligt närmare den lättare delen av skalan än vad din gör, där ett system som du känner har en rimlig mängd slag och detaljnivå på vad som händer i striden är för mig på tok för hög. Min nivå ligger ju strax under ett tärningsslag för hela striden. Två eller tre för en strid på tio deltagare skulle jag kunna tänka mig, men alla system där man ska förklara vad varje person som är inblandad i striden gör (oavsett antalet tärningsslag, egentligen) är för mig alldeles för inzoomat.
Precis, en preferens. Medan jag tycker att det är högst releveant huruvida de där slagen, hur många de nu är, är knutna till situationen vi befinner oss i eller inte. Precis som att beskrivningar sällan dikteras av reglerna. Det är ju också en preferens. Jag kan inte se att det ena är mer relevant för ämnet än det andra. Både är ju sådant vi tar med oss in i stridsreglerna. Det är ju inte uttalat att man ska byta fokus när strid uppstår.
Ja, en strid behöver förändring annars blir den repetitiv och därmed tråkig.
Jag håller med. En bra strid ska enligt mig betyda något, ge något för spelarna att interagera med i miljö och gärna innehålla överaskande moment.
Precis. Och det är min poäng, och det @Christoffer menar (vågar jag påstå). När spelet går in i strid så fortsätter allt som innan. Bara lite inzoomat. Men det är fortfarande väder att ta hänsyn till, civilister som flyr i panik, förstärkning som är på väg, ett nästan tomt koger, en färja som snart lämnar hamnen o.s.v. Det är nog exakt detta vi sagt hela tiden. Strid är inte något väsenskiljt från spelandet i övrigt.
...och jag gillade verkligen bloodied i D&D4 där monstren tar en ny karaktär när de nått hälften av hit points. Hade riktig potential och jag hade gärna sett det till nya DoD också. Hade varit superenkelt att implementera, rent teoretiskt.
Hade en hel del planer för detta till Kopparhavets hjältar, att monster och fiender får speciella attacker/egenskaper när de förlorat X KP. Men som du säger är det rätt enkelt att implementera i alla system. Behöver ju inte vara svårare än:
Kul! Du får skriva rapport i den där tråden har spelat när du kört det. Jag gillar ju systemet men är även väl medveten om att det inte är allas smak!
Kul att Bloodied nu kommer tillbaka i D&D 5.24. Sakta men säkert smyger de in de bästa bitarna från 4E.
Jag funderade på detta när vi spelade Vindsjäl tillsammans och det är en sanning modifikation för mig. Jag tänker ut beskrivningen innan jag slår tärningen. När jag frammanade portaler och beskrev det som att luften först började dallra innan det blev som en vattenyta så var det en beskrivning jag tänkte ut medan jag gjorde rollpersonen. Att använda kristallerna från mitt vapen för att skapa en ljussköld... Jag satt mest och väntade på tillfället att få använda min "ogenomträngliga mur" som en bro istället, därav mina frågor om hur långt ifrån vissa saker var.
Jag kan känna igen mig i det där, men det är inget som drabbat mig på senare år. Att jag inte längre får den där frånkopplade känslan tror jag beror på två saker. För det första att jag och folk jag spelar med blivit bättre på att "rollspela" under strid. För det andra att jag för det mesta håller mig till rollspel där strid är ordentligt farligt. Då blir det också mer engagerande. Annars upplevde jag länge att rutnät och miniatyrer bidrog till den där frånkopplade känslan men så är det inte längre. Kanske var det även förr så att den egentliga orsaken inte var rutnäten och miniatyrerna - som för mig känns mer brädspeliga - utan att striderna var balanserade till rollpersonernas fördel, samt att spelledaren manipulerade tärningsslagen bakom sin spelledarskärm så att strid knappt aldrig fick några allvarliga negativa konsekvenser.
Ja, det är väl mer precist uttryckt. Jag tänkte lite mer på exempel från när jag spelat Eon, och en spelare vill fälla en annan person, eller avväpna det, och börjar beskriva men avbryts av att de måste lyckas med anfallet tillräckligt bra för att få ”köpa” den effekten.
Tja, jag tänker oftast inte bara "Jag ska attackera med svärdet", utan istället hur jag ska beskriva handlingen: "Jag vill blända honom innan jag tacklar personen i vattnet".
Bara så vi inte skrämmer bort folk helt och hållet. ASL är inte på andra sidan, inte ens i mitten på någon skala. Det är relativt enkelt i sin grund och absolut inte ett slag per skott eller något sådant.
